Petra Axlund

De som blev över
hänger i baren
2006-01-30

När man är singel och har passerat trettio går ens civilstånd från att ha varit något spännande och äventyrligt över till något slags tillstånd som måste botas. Och tydligen är botemedlet evig kärlek och lycka i alla sina dar. Och de självutnämnda medicinmännen är oftast folk som själva sitter fast i en ganska trist relation kantad av barnbajs, mosad banan och slentrianmässigt sexliv.
Men trots att nästan hälften av alla svenska hushåll är ensamhushåll och att Stockholm faktiskt är den stad som har flest singlar i hela världen är det inte så lätt att hitta ett vettigt exemplar. Här lever 60 procent av invånarna ensamma. Så rimligtvis borde det inte vara helt omöjligt att hitta sig en vettig karl i Stockholmsnatten. Tycker man. Där i baren och på dansgolvet borde ju minst hälften av killarna vara lösa och lediga. Är det dem det är fel på eller är vi tjejer helt enkelt för kräsna?

Kan det vara så att anledningen till att man inte stöter på några vettiga män är att de är fullt upptagna med att sitta hemma framför datorn och internetdejta? För vi är ju så stressade att vi inte hinner mötas IRL, och enligt dejtingföretagens slogan är det hos dem man träffar ”sitt livs kärlek”. Så där sitter männen och nätflirtar med någon som säger sig vara en blond, yppig 27-åring men som egentligen är en uttråkad, småfet tvåbarnspappa från Hökarängen. Och sen sker dejtandet à la löpandebandsteknik. Flera i veckan betas av, drinkar och middagar hetsas igenom. Här ska den rätta hittas. Och det snabbt. För bråttom är det, det ska giftas och skaffas barn som det sedan ska pratas om med folk som egentligen inte alls vill höra på och sen ska det köpas hus, hund och hamster. Och allt innan barnen fyller 2,5, för då kommer det förmodligen, enligt statistiken, att sluta i skilsmässa. Och vi som uppenbarligen inte ”tar kärleken på allvar”, vi står där i baren med en dirty martini i handen och glitterögonskugga som tydligt nog satts på i onödan.

Men om de vettiga singelkillarna chattar med Hökarängsmannen, vilka är då de som hänger i baren? De som blev över, de som ingen ville ha? Killarna som är singlar av en anledning? De kissar väl på ringen, smaskar när de äter, rapar högljutt och ofta, drar rasistiska skämt, gör skidbacke på osten och vägrar fatta att seglarskor inte är, och aldrig har varit, snyggt. Små egenheter man kan lära sig att älska. Eller inte.
Tänk om man inte alls har lust att lova någon att älska honom tills döden skiljer oss åt? Man kan kanske bara lova att älska honom så länge han älskar en tillbaka, så länge man har kul ihop och så länge han fäller ner toaringen efter sig. Och hittar man ingen just här och nu är det inte hela världen.
I stället tar man en helkväll med tjejkompisarna och sätter på glitterögonskugga bara för sitt eget nöjes skull. Det finns inget som går upp emot det. Ja, det skulle vara att hångla med Mads Mikkelsen då. Men förutom det. Ingenting.