 |
 |
| Isabel Sparw |
svensk invandrare
2006-03-04
Vi pratar mycket om integration i Sverige. Gäller det även integration i våra innersta väsen? Tar vi verkligen till oss invandrare in i den svenska folk-själen? Kämpar vi svenskar för att integrera invandrare och för att få dem att känna sig sådär riktigt hjärtligt välkomna? Eller kämpar vi endast på ett byråkratiskt plan för att det är det mest politiskt korrekta att göra? Särskilt nu under valtider.
Jag levde som tillfällig invandrare i Libanon under två års tid. Ung, blond kvinna. Kan det bli mer fel i ett land som Libanon? Ett krigshärjat land med starka motsättningar mellan muslimer och kristna. Det är säkert vad de flesta tänker. Hur kunde hennes far släppa i väg henne? Utan ett visst mått av envishet och ambitiösa planer för framtiden skulle min far säkert förbjudit mig. Han var dock tålmodig nog och litade på sin dotters goda omdöme nog för att släppa i väg henne på en livsavgörande vistelse.
Att integreras in i den arabiska kulturen framstod redan från början som självklart. Anpassning efter de kulturella värderingarna var nummer ett för att bli accepterad, det visste jag. Hade de libanesiska tjejerna korta kjolar hade jag en långkjol. Hade de libanesiska tjejerna tubtoppar och pratade om sex, hade jag en t-shirt och lyssnade på samtalet. Ung, blond kvinna i Mellanöstern med intentionen att integreras. Det var ambitionen. Att vinna inträde i den innersta politiska kretsen var dock över förväntan. Mina närmaste vänner blev sönerna och döttrarna till framstående politiker och entreprenörer. I ett samhälle där familjen anses vara det viktigaste, skulle jag fira julafton ensam. Trodde jag. En av mina i dag allra närmaste vänners familj, vilka inte brukar fira jul eftersom de är muslimer, ordnade dock en storslagen julafton till min ära. De tog mig till kyrkans midnattsmässa och köpte för första gången en julgran till hemmet. Där satt jag på julafton, till bords med före detta chefen för den libanesiska säkerhetspolisen och nuvarande medlem i det libanesiska parlamentet och skrålade både ”skåååål” och ”kesaaaak”. Jag var, och är fortfarande, en medlem i deras familj.
Hur ofta händer det scenariot i Sverige? Hur ofta ses invandrare ha kompetens att utvecklas till annat än bara invandrare? Hur många politiker i Sverige har förbehållslöst välkomnat en mörkhårig, ung man till sitt bord att fira ramadan tillsammans? Innan jag själv kände på hur det var att vara invandrare hände det att jag rynkade på näsan när jag inte förstod vad en invandrare sa. Det jag inte tänkte på var att den personen i alla fall tagit sig tid att sitta i skolbänken och lära sig ett nytt språk. Skillnaden mellan mig och dem är att jag hade ett val. Jag behövde inte åka till ett nytt, främmande land och hoppas på att bli välkomnad. Det var mitt eget val. Många flyktingar och invandrare har inte ett val. De har dock valet att integreras. Det är en skyldighet och en förutsättning för ett medborgarskap enligt mig. Men vi svenskar måste hjälpa till. Efter min vistelse i Libanon förstod jag skillnaden mellan libanesers och svenskars uppfattning om integrationspolitik. Många libaneser öppnar sitt hem medan vi svenskar öppnar plånboken och sedan får de klara sig själva. Som tur var fick jag uppleva att vara svensk invandrare i Libanon och inte libanesisk invandrare i Sverige.