Nabila Abdul Fattah

Jag vet bäst, börja
hoppa, svenne!
2006-03-16

Labila Abdul Fattar ingenting! När ska du sluta klaga på oss svenskar och börja prata om de verkliga problemen? Varför berättar du inte om din förtryckta uppväxt i en turkfamilj? Vi vet att du är ett förtryckt offer som dagligen får betala priset det innebär att vara en kvinna från Mellanöstern. Vi vet att din pappa, dina bröder, dina kusiner och farbröder ständigt misshandlar och kontrollerar dig och ditt liv. Du är ett förtryckt offer! Offer, offer, offer!”
Så lyder oftast de ”beundrarbrev” som jag brukar få. Det är ju alltid trevligt med brev, men samma ord om och om igen kan bli lite tröttsamt i längden.
Så Sverige vill läsa om mitt förtryck, om hur synd det är om mig och hur ledsen jag är över att ha en sådan hemsk släkt? Blir ni så himla mycket lyckligare då om jag äntligen berättar ”sanningen”?

Frågan är: Varför? Varför vill människor höra att någon annan är förtryckt, att en främmande kultur automatiskt leder till förtryck? Gör det Sverige till en bättre plats? Är det därför jag nästan känner ett tvång att hitta på en felaktig bild av min släkt bara för att tillfredsställa allmänhetens syn på tjejer från Mellanöstern. Sorry, men om jag inte passar in i den föreställningsvärld som ni har skapat er så ska jag väl inte be om ursäkt och låtsas att jag är någon annan.
Jag förstår att fördomar är naturligt, att det kan vara jobbigt och kännas konstigt när man tvingas ompröva sin uppfattning. Jag vet, jag har själv en hel drös med fördomar, så det har hänt rätt ofta. Men att kräva av människor att de ska bete sig på ett helt annat sätt bara för att man ska få sina egna fördomar bekräftade är helt sjukt.
Det är som om jag skulle tvinga alla svenskar att hoppa som grodor runt en fallossymbol varje sommar, och sedan bli arg om svensken inte gör det. ”Du passar inte in i min fördom! Jag vet bäst, börja hoppa, svenne!” Sjukt, eller hur? Konstigt, eller hur? Trots det måste jag nödvändigtvis vara en förtryckt invandrarkvinna som ska räddas av Sverige. Jag ska bara vara tacksam för att ha kommit till ett sådant fritt och demokratiskt land där män aldrig misshandlar eller dödar kvinnor.

Så nu har jag bestämt mig för att säga detta en gång för alla. Jag är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli förtryckt av min släkt. Dessutom: Att folk vill få min familj att framstå som hemska förövare är både respektlöst och förnedrande.
Men jag tänker inte förneka att det händer, att en hel del tjejer har det svårt och verkligen behöver hjälp. Problemet finns, men det omfattar inte alla som är några färgnyanser brunare än du. Är alla manliga dagisfröknar pedofiler? Är alla barn till alkoholister själva alkoholister? Det känns som att vi alla måste granska oss själva och se över våra fördomar ibland. Jag är inte ett offer
för min familj, bara ett offer för en massa
människors fördomar.