Foto: AP
Aggressiv populist går hem i Iran
TEHERAN.
Bland alla skäggiga makthavare som syns på
stora plakat i Teheran är det en figur som inte förekommer särskilt
ofta i gatubilden: landets president Mahmoud Ahmadinejad. Ändå är det
den 49-årige före detta revolutionsgardisten som iranierna pratar om,
och i många fall beundrar.
teheran. "Människor lyssnar på honom och är
stolta när han ensam vågar stå upp mot USA och Israel. Särskilt när
vi nu hotas med krigshandlingar", säger en medelålders man jag
talar med i Teheran.
En allt mer skärrad omvärld misstänker däremot att Iran har aggressiva avsikter och är i full färd med att skaffa sig kärnvapen. Tillsammans med Ahmadinejads uttalanden om att Israel bör "utplånas från kartan" och att andra världskrigets förintelse av judarna är "en myt" bildar det en explosiv blandning.
Men även om den nye presidenten stöds av många iranier finns en ökad misstro mot honom i samhällets elit. Hans utmanande utrikespolitik och spendersamma beteende kan slå tillbaka, menar de, genom ökad internationell isolering och kraschlandning för ekonomin.
Sedan Ahmadinejads makttillträde har investeringarna minskat kraftigt, valutan flyr till emiraten i Persiska viken, börsen i Teheran har fallit med 30 procent och inflationen ökat betydligt. Allt detta kommer att värst drabba de fattiga, Ahmadinejads största stöd i valet.
Värre är att för första gången sedan den islamiska revolutionen för 27 år sedan har Iran ställts inför FN:s säkerhetsråd.
För många inhemska och utländska observatörer framstår Ahmadinejad som en bisarr figur. Under sitt framträdande inför FN:s generalförsamling i september sägs han ha upplevt att han omgavs av ett starkt ljussken. Två månader senare förklarade han för en grupp mullor att det främsta målet för hans regering är att bana väg för Mahdis, den tolfte imamens, återkomst.
Shiamuslimer tror att den tolfte imamen försvann år 941 och att han vid sin återkomst kommer att regera över världen i sju år innan det är dags för Domens dag över mänskligheten.
Är det verkligen detta som är Ahmadinejads agenda? Att han är en djupt troende shiamuslim betvivlar ingen. Men det råder delade meningar huruvida hans huvudmål är religiöst eller politiskt, det vill säga om det för honom är viktigast att shiaislam expanderar eller att Iran blir mäktigare som stat.
Något enkelt svar på den frågan finns inte. Några bedömare i Teheran lutar åt att det handlar om en kombination av de båda målen: Ahmadinejad vill sprida shiamuslimsk ideologi över världen, och på den vägen göra Iran till den stormakt som landet har potential - och historiska traditioner - att vara.
Så förklarar en iransk bedömare hans utspel om Israel och förintelsen. Det är inte främst riktat till iranierna, som inte är särskilt engagerade i Palestinafrågan, utan till arabvärlden. Han säger saker som arabiska makthavare inte vågar mot västligt och israeliskt översitteri. Det är populärt bland vanliga araber.
Ahmadinejads valseger i juni 2005 kom som en överraskning för de flesta bedömare. Han hade visserligen varit borgmästare i huvudstaden Teheran, och där profilerat sig som en ideologisk ultraislamist, bland annat genom att beordra separata hissar för män och kvinnor i kommunens byggnader.
Men på den nationella politiska scenen var han inget stort namn. Han vann på ett populistisk program riktad till Irans stora fattiga befolkning, med kritik av de rika, korrumperade makthavarna och frikostiga löften om ekonomiska förbättringar. Hans anspråkslösa stil - han klär sig enkelt, kör en flera år gammal bil och har inga dyrbara vanor - attraherade många som med stigande avsky sett hur många av de ledande mullorna berikat sig på sitt maktmonopol. En av dem var just hans motståndare, expresidenten Hashemi Rafsanjani.
Hans seger underlättades av att en stor del av de reformvänliga väljarna bojkottade valet, men också av att landets olika paramilitära enheter, främst Revolutionsgardet och den frivilliga, miljonhövdade basiji-milisen kampanjade för honom.
Efter tillträdet som president i augusti agerade Ahmadinejad snabbt. En av hans första åtgärder som nytillträdd president var att utnämna en rad kända hårdföra politiker till nyckelposter i sin nya regering, och det blev en klar signal om att den försiktigt reformistiska politiken under hans företrädare Muhammad Khatami var över. Posterna utrikesminister, inrikesminister och säkerhetsminister blev besatta av konservativa, alla med starka band till Irans "högs-te ledare", ayatolla Ali Khamenei.
Det såg ut som om Iran nu hade en väl sammansvetsad ledning av konservativa islamister. Men snart började sprickorna framträda. Alla ministerutnämningar måste godkännas av majlis, parlamentet, och den nye presidenten stötte snart på stora problem. Det var valet av oljeminister, en mycket central post med tanke på att landet är världens fjärde största producent av råolja som står för en överväldigande del av nationalinkomsten.
Han utnämnde en lojal politiker utan erfarenhet av energisektorn. majlis sade nej, och det oerhörda hände att de följande två kandidaterna också röstades ned. Först den fjärde godtogs, efter att Iran saknat oljeminister i fyra månader.
I andra avseenden lyckades Ahmadinejad sätta en ny prägel på statsapparaten: 40 diplomater, uppenbarligen betraktade som icke renläriga, kallades hem från utlandet. Sju av Irans statliga banker fick nya chefer. Flera reforminriktade tidningar tvingades stänga.
Ahmadinejad har rykte om sig att arbeta 16 timmar per dygn, och sova fyra. Men hur aktiv Ahmadinejad än är ger inte Irans styrelseskick den folkvalde presidenten den avgörande makten, utan den tillhör ända sedan revolutionen 1979 det högsta prästerskapet. För att försäkra sig om att Ahmadinejad inte gör något oväntat, har den högste ledaren Khamenei förordnat den inflytelserike Hashemi Rafsanjani (som kom tvåa i presidentvalet) att som ordförande i Medlarrådet överse Ahmadinejads regering.
Ahmadinejads ställning bland de ledande mullorna är inte säker. Han framställer sig som en trogen efterföljare till ayatolla Khomeini, den islamiska revolutionens grundare. I sin stil följer han honom. Men intressant nog är hans ideologiske och andlige mentor den ultrakonservative ayatolla Muhammad Taqhi Mesbah-Yazdi i staden Qom. Yazdi, som är fientlig till allt samarbete med västvärlden, var en av Khomeinis rivaler. Enligt en bedömare är Ahmadinejads yttersta mål att få Yazdi att efterträda Ali Khamenei som Högste ledare.
Tills vidare är Ahmadinejad fullt upptagen med att konsolidera sin ställning, och därför har han - troligen av taktiska skäl - inte velat irritera folk genom att prioritera islamistisk renlärig moral. Därför har, tvärtemot vad många fruktade efter Ahmadinejads tillträde, inga hårdare restriktioner på kvinnors klädsel införts. Jämfört med hur det såg ut på Teherans gator i juni förra året syns inte mindre av kvinnornas hår sticka fram under huvuddukarna. Snarare några centimeter till.
En allt mer skärrad omvärld misstänker däremot att Iran har aggressiva avsikter och är i full färd med att skaffa sig kärnvapen. Tillsammans med Ahmadinejads uttalanden om att Israel bör "utplånas från kartan" och att andra världskrigets förintelse av judarna är "en myt" bildar det en explosiv blandning.
Men även om den nye presidenten stöds av många iranier finns en ökad misstro mot honom i samhällets elit. Hans utmanande utrikespolitik och spendersamma beteende kan slå tillbaka, menar de, genom ökad internationell isolering och kraschlandning för ekonomin.
Sedan Ahmadinejads makttillträde har investeringarna minskat kraftigt, valutan flyr till emiraten i Persiska viken, börsen i Teheran har fallit med 30 procent och inflationen ökat betydligt. Allt detta kommer att värst drabba de fattiga, Ahmadinejads största stöd i valet.
Värre är att för första gången sedan den islamiska revolutionen för 27 år sedan har Iran ställts inför FN:s säkerhetsråd.
För många inhemska och utländska observatörer framstår Ahmadinejad som en bisarr figur. Under sitt framträdande inför FN:s generalförsamling i september sägs han ha upplevt att han omgavs av ett starkt ljussken. Två månader senare förklarade han för en grupp mullor att det främsta målet för hans regering är att bana väg för Mahdis, den tolfte imamens, återkomst.
Shiamuslimer tror att den tolfte imamen försvann år 941 och att han vid sin återkomst kommer att regera över världen i sju år innan det är dags för Domens dag över mänskligheten.
Är det verkligen detta som är Ahmadinejads agenda? Att han är en djupt troende shiamuslim betvivlar ingen. Men det råder delade meningar huruvida hans huvudmål är religiöst eller politiskt, det vill säga om det för honom är viktigast att shiaislam expanderar eller att Iran blir mäktigare som stat.
Något enkelt svar på den frågan finns inte. Några bedömare i Teheran lutar åt att det handlar om en kombination av de båda målen: Ahmadinejad vill sprida shiamuslimsk ideologi över världen, och på den vägen göra Iran till den stormakt som landet har potential - och historiska traditioner - att vara.
Så förklarar en iransk bedömare hans utspel om Israel och förintelsen. Det är inte främst riktat till iranierna, som inte är särskilt engagerade i Palestinafrågan, utan till arabvärlden. Han säger saker som arabiska makthavare inte vågar mot västligt och israeliskt översitteri. Det är populärt bland vanliga araber.
Ahmadinejads valseger i juni 2005 kom som en överraskning för de flesta bedömare. Han hade visserligen varit borgmästare i huvudstaden Teheran, och där profilerat sig som en ideologisk ultraislamist, bland annat genom att beordra separata hissar för män och kvinnor i kommunens byggnader.
Men på den nationella politiska scenen var han inget stort namn. Han vann på ett populistisk program riktad till Irans stora fattiga befolkning, med kritik av de rika, korrumperade makthavarna och frikostiga löften om ekonomiska förbättringar. Hans anspråkslösa stil - han klär sig enkelt, kör en flera år gammal bil och har inga dyrbara vanor - attraherade många som med stigande avsky sett hur många av de ledande mullorna berikat sig på sitt maktmonopol. En av dem var just hans motståndare, expresidenten Hashemi Rafsanjani.
Hans seger underlättades av att en stor del av de reformvänliga väljarna bojkottade valet, men också av att landets olika paramilitära enheter, främst Revolutionsgardet och den frivilliga, miljonhövdade basiji-milisen kampanjade för honom.
Efter tillträdet som president i augusti agerade Ahmadinejad snabbt. En av hans första åtgärder som nytillträdd president var att utnämna en rad kända hårdföra politiker till nyckelposter i sin nya regering, och det blev en klar signal om att den försiktigt reformistiska politiken under hans företrädare Muhammad Khatami var över. Posterna utrikesminister, inrikesminister och säkerhetsminister blev besatta av konservativa, alla med starka band till Irans "högs-te ledare", ayatolla Ali Khamenei.
Det såg ut som om Iran nu hade en väl sammansvetsad ledning av konservativa islamister. Men snart började sprickorna framträda. Alla ministerutnämningar måste godkännas av majlis, parlamentet, och den nye presidenten stötte snart på stora problem. Det var valet av oljeminister, en mycket central post med tanke på att landet är världens fjärde största producent av råolja som står för en överväldigande del av nationalinkomsten.
Han utnämnde en lojal politiker utan erfarenhet av energisektorn. majlis sade nej, och det oerhörda hände att de följande två kandidaterna också röstades ned. Först den fjärde godtogs, efter att Iran saknat oljeminister i fyra månader.
I andra avseenden lyckades Ahmadinejad sätta en ny prägel på statsapparaten: 40 diplomater, uppenbarligen betraktade som icke renläriga, kallades hem från utlandet. Sju av Irans statliga banker fick nya chefer. Flera reforminriktade tidningar tvingades stänga.
Ahmadinejad har rykte om sig att arbeta 16 timmar per dygn, och sova fyra. Men hur aktiv Ahmadinejad än är ger inte Irans styrelseskick den folkvalde presidenten den avgörande makten, utan den tillhör ända sedan revolutionen 1979 det högsta prästerskapet. För att försäkra sig om att Ahmadinejad inte gör något oväntat, har den högste ledaren Khamenei förordnat den inflytelserike Hashemi Rafsanjani (som kom tvåa i presidentvalet) att som ordförande i Medlarrådet överse Ahmadinejads regering.
Ahmadinejads ställning bland de ledande mullorna är inte säker. Han framställer sig som en trogen efterföljare till ayatolla Khomeini, den islamiska revolutionens grundare. I sin stil följer han honom. Men intressant nog är hans ideologiske och andlige mentor den ultrakonservative ayatolla Muhammad Taqhi Mesbah-Yazdi i staden Qom. Yazdi, som är fientlig till allt samarbete med västvärlden, var en av Khomeinis rivaler. Enligt en bedömare är Ahmadinejads yttersta mål att få Yazdi att efterträda Ali Khamenei som Högste ledare.
Tills vidare är Ahmadinejad fullt upptagen med att konsolidera sin ställning, och därför har han - troligen av taktiska skäl - inte velat irritera folk genom att prioritera islamistisk renlärig moral. Därför har, tvärtemot vad många fruktade efter Ahmadinejads tillträde, inga hårdare restriktioner på kvinnors klädsel införts. Jämfört med hur det såg ut på Teherans gator i juni förra året syns inte mindre av kvinnornas hår sticka fram under huvuddukarna. Snarare några centimeter till.