Dagens huvudledare

En stat kan bli två utan krig

Montenegro röstade ja till självständighet, men den knappa segermarginalen ger anledning till oro. Uppenbart är att EU har en central roll att spela.

Vid tiden runt Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott såg ett stort antal nya stater dagens ljus. Frågor som legat vilande en lång tid - som exempelvis kriterierna för erkännande av nya stater - fick helt plötsligt aktualitet.

På många håll gick man fredligt till väga och flera av de länder som uppstod, eller återuppstod, är i dag fullvärdiga och djupt integrerade europeiska stater.

Men våldet fanns också där. Jugoslaviens sönderfall är ett mörkt kapitel i den europeiska efterkrigshistorien. Det tidiga 1990-talets brutala konflikt sätter sina spår än i dag.

För några har det dock gått bra. Slovenien, som berördes ytterst lite av kriget, är redan inne i den europeiska värmen. Andra står på olika platser i kön.

För Serbien har vägen varit svår. Den folkliga resning som tvingade Slobodan Milosevic bort från makten var en imponerande uppvisning, och de nya ledarnas avsikt att föra landet "tillbaka till Europa" ingav hopp.

Den avsikten finns alltjämt, men åtskilligt har gått i stå. I dag är samtalen med EU rent av frusna eftersom generalen Ratko Mladic inte gripits och överförts till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Att Serbien efter Milosevic är ett annat Serbien kan dock den montenegrinska folkomröstningen ses som ett exempel på. Visst kan åtskilligt trassel förutses efter folkets ja till självständighet för Montenegro, men vapnen lär förbli tysta.

Montenegro kommer att kunna stå där som ett bevis på att stater kan delas utan blodspillan - också på Balkan. Det är i sig ett stort steg framåt.

Problemen och fallgroparna är emellertid, som vanligt, lätta att rada upp. EU har varit oroligt över att en knapp seger för endera sidan efter ett val med lågt valdeltagande skulle göra situationen farlig.

Att valdeltagandet var betryggande stod tidigt klart. Värre är det med segermarginalen. EU sade sig inte acceptera enkel majoritet utan krävde att den vinnande sidan skulle få minst 55 procent av rösterna, och det är en marginal som uppnåddes med nöd och näppe.

Det jämna resultatet bådar naturligtvis inte gott. En otvetydig opinionsyttring hade gett det nya landet en helt annan grund att stå på under de utmaningar som väntar. Med dagens siffror går det att konstruera tämligen oroväckande framtidsscenarier.

Men, det tål att upprepas, Serbien-Montenegro ska upplösas efter en politisk process, inte efter en väpnad konflikt.

Uppenbart är att EU spelat en central roll för att utvecklingen blivit som den blev. Unionen står bakom spelreglerna för folkomröstningen, men den viktigaste rollen är den som magnet. EU har en stark dragningskraft, och det är knappast någon slump att företrädarna för ja-sidan bland annat argumenterat för att ett självständigt Montenegro har en rakare väg in i EU.

Ett hägrande medlemskap har också betydelse för Serbien. Konfrontation, trassel, motsättningar och våld är det sista Belgrad behöver. Med Kosovofrågan olöst, Mladic på fri fot och ett EU som ställer krav står inte ytterligare bekymmer högst på önskelistan.

Åtskilligt kan ännu gå fel i delningen av Serbien-Montenegro, men nog kan folkomröstningen ses som ännu ett exempel på att EU:s dragningskraft är fredsbevarande i ordets rätta bemärkelse.

Unionen har genom utvidgningen gjort mer för att sprida fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter än den administration i Washington som gjort det till sitt huvudnummer.