Olof Palme fick oss att tro på framtiden
”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje”.
Så avslutade Olof Palme partiledardebatten 1982 efter sex
år i opposition, med den oförsonliga striden om löntagarfonderna i ryggen.
Han väjde inte undan, han valde att gå till offensiv. Så vann han valet med
46,5 procent och med förlorarna i det borgerliga blocket mer än sex procent
bakefter.
I dag, 20 år efter att Sveriges statsminister sköts på öppen gata,
diskuteras hans politiska arv. Det finns ett opportunt drag att ifrågasätta
Palmes betydelse och gärning. Man försöker förminska honom enbart till en
stor retoriker, agitatorn som inte lämnat något arv till framtiden. Så ihåligt
och falskt.
Olof Palme drev projektet om ökad jämlikhet vidare
till en modern jämställdhet. Medbestämmande innanför fabriksportarna blev
till hela arbetslivets förnyelse.
Full sysselsättning drevs till allas rätt till arbete.
Han var till och med bland de första att inse miljöfrågornas globala
betydelse.
”När det gäller människans livsmiljö finns det ingen
individuell framtid, varken för människor eller nationer. Framtiden är
gemensam, sade han på FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972.
”Allas rätt till arbete” var inte bara ett slagord för
Olof Palme. Det var bokstavligt och innehöll också en skyldighet att arbeta
och bidra efter förmåga. Den stora, vilda gruvstrejken i Malmfälten väckte
hans insikt om behovet av reformer: arbetsmiljön i gruvorna och på
industriarbetsplatserna, löntagarnas inflytande, de otrygga anställningsvillkoren,
arbetsgivarnas rätt att fritt anställa och avskeda.
Kraven kom underifrån. Tillsammans med fackföreningsrörelsen
drev han under hela 1970-talet offensiven för ett anständigt arbetsliv.
Så knöts det fackligt-politiska samarbetet
fastare. Ingen kan hävda att det inte haft betydelse för att Sverige i
globaliseringens 2000-tal fortfarande har världens starkaste fackföreningar, där
kampen för anständiga jobb fortfarande är välorganiserad och framgångsrik,
även om arbetsmarknaden förändrats starkt.
Vem vill förneka att hans bejublade tal på partikongressen 1972, om jämställdhet
mellan kvinnor och män, var inledningen till en central politisk omvandling
som pågår än i dag? Att hans tal ”Befrielsen av mannen”, om mäns
ansvar och betydelse för både barns utveckling och jämställdheten mellan
kvinnor och män, skakade om den etablerade synen på familjepolitiken?
Kongressen 1972 blev starten på en ny jämställdhetspolitik.
Vi fick utbyggd föräldraförsäkring, alla barns rätt till dagis, 100 000 nya
platser i barnomsorgen.
En politik som i vår tid lett till maxtaxa på dagis och
fler pappamånader.
var för Olof Palme en politisk-moralisk fråga. Han ville
ersätta ”maktens moral” med ”rättvisans moral” och ansåg att frågan
om samhällssolidaritet som personlig drivkraft var den kanske starkaste
skiljelinjen mot nyliberalismens egoism på åttiotalet.
När Olof Palme valdes till partiordförande 1969 ställdes
frågan om partiets politik nu skulle förändras i radikal riktning. Han
svarade själv:
– Socialdemokratin är en folkrörelse som aldrig har
dirigerats och aldrig kommer att låta sig dirigeras av enskilda människor.
Med sin oövervinnerliga optimism, sin glöd och sitt
engagemang, som på ett ögonblick kunde förbytas i ett stort garv och en
skrattlysten, lysande blå blick, fick han oss alla att tro på en bättre
framtid och att en annan fredligare värld är möjlig.
Palme spelade roll.