Essän den 15 februari 2006
Grunden till de konflikter med den muslimska världen
som nu skakar Europa är en lång kolonial historia av förtryck, rasism och
exploatering. Där skapades den klyfta mellan "vi" och
"dom" som råder än i dag.
Den konfrontation som än en gång skakar det offentliga
rummet i Europa är knappast ett religionskrig, som så många gärna vill
ge sken av. Problemet är betydligt djupare och har flera olika rötter. En
av dem är kolonialismens våldsamma historia, en annan den europeiska
rasismen och intoleransen mot andra religioner än kristendomen.
Rasismen hör inte bara till Europas mörka förflutna,
den är en del av de strukturer och institutioner som präglar även vår
tid. Den europeiska rasismen har förutom rastänkandet alltid haft en
religiös underton, något som går att utläsa ur de antisemitiska strömningar
som kulminerade i mellankrigstiden som ledde till ett systematiskt folkmord
på judar. I dag har islam och muslimer tagit judarnas plats och blivit det
kristna och koloniala Europas "de andra".
Korstågen mot muslimer tog aldrig slut, de ändrade bara karaktär.
Muslimer har varit och är en av de mest och bäst definierade "de
andra" som i den europeiska orientalismens spår demoniseras och framställs
som från "väst" väsensskilda folk. Detta har också, enligt
forskning som frekvent osynliggörs i svenska medier, varit en grundsten för
konstruktionen av den "västliga" identiteten.
Kolonialmakterna Englands och Frankrikes förhållningssätt och krig mot
det osmanska riket gick hand i hand med orientalismen och utgjorde ett
kolonialt korståg. Europas "sjuke man", det osmanska riket,
skulle förgöras, ett mål som var överordnat osmanernas eget intresse.
Eftersom den demokrati och den modernitet som
propagerades av västländerna så många gånger föll platt i
konfrontation med samma länders faktiska agerande i dessa områden kom
begreppen ofta att uppfattas som liktydiga med kolonialmakternas intressen.
Englands och Frankrikes politik gentemot två riken som under lång tid
utgjorde vad som brukar kallas "den islamiska världen", nämligen
de osmanska och persiska rikena, är talande exempel.
Ständigt och systematiskt motverkade de alla former av modernisering,
ekonomisk tillväxt och demokratisering. Det osmanska rikets begynnande
demokratiska utveckling och det som var ett av de mest liberala
konfederationssystemen i Europa, nämligen milletsystemet, utsattes för
kolonialmaktens ingrepp för att slutligen elimineras under första världskriget.
Den iranska demokratiska utveckling som resulterade i landets
konstitutionella revolution och etablering av en konstitutionell regim 1906
krossades genom att man påtvingade landet olika avtal. Den bräckliga
konstitutionella regeringen motarbetades och 1907 delade England och
Ryssland landet mellan sig i två intresseområden
När Turkiets kamp mot ockupationen efter första världskriget tvingade
England och Frankrike att lämna landet kapade England de två oljerika
provinserna i det osmanska riket och skapade Irak - samt tog kontroll över
området. Irakiernas fortsatta kamp mot det engelska protektoratet bemöttes
av hänsynslösa flygbombningar av byar och städer som resulterade i
hundratusentals människors död. Den engelska minister som beordrade
bombningarna var Winston Churchill, som så ofta framhålls som hjälte och
nyligen fick ett eget minnesmuseum i London. Irakiernas demokratirörelse
och självbestämmanderätt bombades med andra ord bort. Britterna skapade
en ny monarki, efter engelsk modell, och påtvingade Mellanöstern ännu ett
land 1922, precis som man tidigare gjort med Sudan, Syrien, Saudiarabien,
Jordanien med flera. "Världssamfundet", Nationernas förbund, gav
sitt fulla stöd till att Irak blev ett engelskt protektorat.
Den ekonomiska utveckling och modernisering i
Egypten som satts i gång av Muhammad Ali på 1800-talet hejdades av England
för att landets egen textilindustri inte skulle få konkurrens. Landet
sattes under engelsk kontroll. Demokratirörelsen och motståndet mot
ockupationen möttes 1919 av den engelska armén som dödade 800 egyptier.
Ändå lyckades britterna inte stoppa den demokratiska rörelsen under
wafdpartiet i Egypten utan försökte igen. 1924 arresterades den
demokratiske statsministern Saad Zaghlul och deporterades till Malta. Även
Egypten blev ett engelskt protektorat, vilket godkändes av andra västmakter,
inklusive USA. Diktatorerna, som den egyptiske diktatorn kung Fuad, var
Englands närmaste allierade och de demokratiska rörelserna dess fiender.
Historien är densamma i Mellanösterns övriga länder. Frankrike krossade
exempelvis syriernas rörelse för självständighet och konstitutionalism
och ockuperade landet, gjorde det till sitt protektorat och fick det godkänt
av Nationernas förbund 1923. Många demokratiska och antikoloniala revolter
fram till andra världskriget slogs ner brutalt.
Efter att andra världskrigets vapen hade tystnat intensifierades motståndet
mot de europeiska ockupationsmakterna i de islamiska länderna. Än en gång
krävde det civila samhället att få delta i kollektivt beslutfattande och
bestämma över sitt öde. Från Nasser i Egypten till Mosaddeq i Iran tog
nationella grupper makten och försökte nationalisera landets tillgångar
och minska de västerländska företagens kontroll över ekonomin. Svaret lät
inte vänta på sig. Västvärlden gjorde som så många gånger förr:
talade våldets språk.
Suezkanalen ockuperades och Egypten utsattes
för ekonomiska sanktioner och militära och politiska påtryckningar. I
Iran och Turkiet krossades de demokratiska rörelserna på 1950-talet med
militär makt med stöd av väst. De demokratiskt valda regeringarna störtades.
Mosaddeq avsattes, fängslades och sattes i husarrest under resten av sitt
liv och den turkiske statsministern Menderes avrättades 1960. Det var början
till en rad militära ingripanden i världen, inklusive de islamiska länderna,
där folket åter fick uppleva att den västerländska retoriken om
demokrati, modernitet och utveckling är tomma ord, anpassade till det västcentriska
historieberättandet.
Alla rörelser som satte sina länders demokratisering, modernisering och
utveckling på dagordningen betraktades av väst som kommunistiska och
krossades. Demokratiska muslimska partier och socialdemokrater sågs som
fiender och potentiella allierade med Sovjet. De fanatiska talibanerna däremot
och andra antidemokratiska krafter, inklusive den saudiske kungen och Saddam
Hussein, stöddes systematiskt och sågs som "våra allierade".
Listan kan göras lång, och de senaste reaktionerna mot publiceringen av karikatyrteckningarna
måste ses mot bakgrund av detta koloniala sätt att agera genom historien.
Och det fortsätter än i dag. Den
konsekventa inställningen till "de andra" och den systematiska
exploateringen och diskrimineringen av dessa "underordnade"
grupper har påverkat västerländska samhällen. Kolonialismen och
nykolonialismen har efter hand ändrat skepnad och blivit intern. Det som präglar
den interna kolonialismen är den mångfasetterade segregation som i dag kännetecknar
så gott som alla västerländska samhällen. "De andra" finns nu
bland "oss" och görs främmande genom våra institutioners
normala, vardagliga handlingar.
Kriget mot terrorismen har lett till att dessa människors redan svåra
utanförskap och marginalisering ökat och legitimerats. Ribban för vad som
är "politiskt korrekt" att säga offentligt om "de
andra" har successivt sänkts och inkluderar nu legitimering av ren främlingsfientlighet.
Jyllands-Postens teckningar av profeten Muhammed är alltså ingen tillfällighet.
Det symboliska våldet mot muslimer har intensifierats i en rad europeiska länder.
Danmark har de senaste åren fört en rasistisk politik och fördjupat
klyftan mellan "vi" och "dom". Jyllands-Posten har varit
en stark röst i den politiken och är ingen oskyldig försvarare av
yttrandefriheten.
Det är också minst sagt märkligt att svenska medier som Expressen, SR,
SVT och TV 4 nonchalerar historiska och politiska fakta och reducerar
protesterna till att bero enbart på "diktaturländernas" inre förhållanden
eller islamiska fundamentalisters fanatism i Danmark. Det är samma kort som
slängdes fram efter revolterna i de franska förorterna. Medierna verkar
inte vilja se verkligheten utan försöker reproducera klyftan mellan
"vi" och "dom" genom att framställa dem som två väsensskilda
grupper med vitt skilda "kulturer och värderingar". I själva
verket är de extrema religiösa elementen i dessa protester få, och
orsaken till det folkliga missnöjet måste sökas just i det historiska
vi-och-dom-tänkandet och i demoniseringen av muslimer och alla andra som
betraktas som "de andra" och inte en del av "oss".
Som vanligt väljer medierna också ut några
kända och okända namn till "expertgrupper" som oftast delar en
hegemonisk, västerländsk grundsyn. Ett typiskt inslag går ut på att
bjuda in en islamolog - som om det handlade om religion - tillsammans med några
som anses vara specialister för att de har sina "rötter i muslimska länder".
Tillsammans får de bekräfta för "oss" vad "vi" redan
vet - nämligen att det i de islamiska länderna inte finns någon demokrati
och just det är orsaken till konflikten. Så upprätthålls det slags
strukturella diskriminering som vilar på okunskap och som får så stort
utrymme i medierna.
Men orsakerna till motsättningarna går alltså att hitta i en lång
historia av förtryck, rasism, västligt våld, brutna löften och
exploatering. Varken revolten i Frankrike eller den mot västs arrogans
efter den danska tidningens tydliga försök att förstärka rasismen mot
muslimer är något annat än uttryck för en historisk och vardaglig utstötning
av många människor som "främmande element" bland
"oss".
Det ligger en lång utveckling bakom att det danska rasistiska partiet,
Folkepartiet, vill kasta ut alla som kritiserar Danmark, tillsammans med
deras familjer, och att det svenska folkpartiets ledare - som vanligt - kräver
att alla svenska politiska partier ska ställa sig vid danskarnas sida. Och
framtidsutsikterna är mörka så länge de europeiska politiska partierna försöker
ignorera den historiskt djupt rotade institutionella rasismen samtidigt som
de permanentar utanförskapet genom att framställa "de andra" som
kulturellt underordnade grupper.
DN