Oredsson läser min artikel fel.
Frågan är inte vem stod på vems sida vid vissa tillfällen, utan varför.
Inte bara i Krimkriget utan också vid andra
tillfällen hade både England och Frankrike korta militära samarbeten
med osmanerna, men avbröt dem så fort de nått sina mål. Samarbetet var
aldrig villkorslöst. England tvingade osmanerna att ge de kristna
"speciella rättigheter" som ett villkor för samarbete i
Krimkriget. Napoleon blev vän med osmanerna i syfte att få allierade i
krig mot Ryssland 1806, men lämnade dem ensamma när han uppnått ett
avtal med ryssarna 1807.
Historien om andra världskriget är inte så enkel som Oredsson vill
framhäva. Precis som Iran och Egypten hade Turkiet bättre relationer med
"det nya Europa" (Italien och Tyskland) än med England tills
kriget bröt ut. Anklagelselserna efteråt för samarbetet med Tyskland
skrämde Turkiet till att passivt ställa upp på de allierades sida.
Medlemskapet i Nato i början av 1950 talet måste också ses i detta
sammanhang.