Yttrandefriheten inför rätta.
För inte så länge
sedan firades att den fria världen och dess värderingar hade gått
segrande ur det kalla kriget. När det kommunistiska imperiet föll samman
förkunnade somliga till och med att frihetens och demokratins seger
innebar historiens slut.
Men historien lämnade aldrig scenen under bugningar. På sin höjd tog
den ett decenniums paus, varefter terroristattackerna i USA den 11
september 2001 markerade inledningen på nästa akt. Och här har intrigen
blivit allt mer komplicerad. I stället för att glädjas över den
liberala samhällsordningen har vi som har förmånen att leva under den
tvingats kämpa för att behålla den intakt och stark.
Sedan 11 september har fler och fler friheter inskränkts med motiveringen
att friheten måste försvaras. Nya visumkrav och andra hinder för
resande införs. Myndigheterna lagrar allt mer integritetskänslig
information. Och videokameror finns nu närvarande överallt - på en gång
välvilliga och påträngande. Det för snarare tankarna till George
Orwells Storebror än till John Stuart Mills "Om friheten".
Storbritannien är inte det enda landet där de urgamla rättigheterna
enligt habeas corpus kommer att inskränkas av ny lagstiftning som bland
annat förlänger den tid som misstänkta kan hållas fängslade utan åtal.
Nu är till och med yttrandefriheten, den liberala ordningens grundläggande
rättighet, under press.
En del inskränkningar har tillkommit av
begripliga historiska skäl men måste ändå prövas på nytt. I Österrike
arresterades nyligen historikern David Irving för att ha förnekat Förintelsen.
I fängelsebiblioteket fann han emellertid två av de böcker han själv
skrivit som legat till grund för arresteringen!
I Berlin finns stor oro för att Holocaust-monumentet ska skändas, även
om dess skapare, den amerikanske arkitekten Peter Eisenmann, intagit en
avspänd attityd till vad som sägs och görs med hans skapelse.
Andra inskränkningar i yttrandefriheten har utlösts av händelser som
ligger närmare i tiden. Chocken över mordet på filmskaparen Theo van
Gogh har satt djupa spår i Nederländerna och lett till krav på
lagstiftning mot "hate speech". I Storbritannien har lagförslag
om uppvigling till religiöst hat och terrorism lett till känsloladdade
parlamentsdebatter - och till tvivel på de liberala värdenas ställning
inom Tony Blairs regering.
Kan sådana krav på inskränkningar i yttrandefriheten någonsin rättfärdigas?
Det första och principiella svaret måste absolut vara nej. Alla friheter
kan missbrukas av frihetens fiender, men när det gäller yttranden är
riskerna med inskränkningar särskilt stora.
Dessutom väger fördelarna med tolerans tyngre än riskerna för missbruk
när det gäller yttrandefrihet. Amartya Sen, som belönats med
ekonomipriset till Alfred Nobels minne, har till och med visat att
yttrandefrihet lindrar till synes naturliga katastrofer som hungersnöd
eftersom den blottlägger de sätt på vilka ett fåtal besuttna
exploaterar dem som saknar resurser. Synliggjord korruption är, som
organisationen Transparency International påminner oss, i många fall förhindrad
korruption. Detta är praktiska konsekvenser som uppstår utöver den
befrielse som ligger i att "idéernas marknad" snarare än
statliga myndigheter bedömer de yttranden som människor gör.
Finns det verkligen inga undantag till
denna regel. Det klassiska exempel som man lätt kommer att tänka på är
mannen som skriker "Elden är lös!" i en full teatersalong. I
kaoset som uppstår kan männi-skor bli skadade eller till och med dödade.
Nuförtiden oroar vi oss för uppvigling, att yttrandefrihet kan användas
för att provocera fram våld. Jag vet inte hur många islamiska ledare
som i moskéer uppmanar till mord och lemlästning eller bidrar till
rekryteringen av självmordsbombare. Men även om de bara utgör ett fåtal
så innebär deras existens att det finns en fråga som måste besvaras.
Svaret på denna fråga måste ges med försiktighet. För att fria samhällen
ska blomstra krävs att yttrandefrihetens gränser alltid vidgas snarare
än snävas in. Enligt min mening bör förnekelse av Förintelsen inte förbjudas,
i motsats till krav på att alla, eller några, judar ska dödas. På
motsvarande sätt bör attacker på västvärlden i moskéer, hur hätska
de än är, inte kriminaliseras, i motsats till direkta uppmaningar att
ansluta sig till självmordsstyrkor.
Hur är det då med själva hyllandet av "martyrer" som dött när
de mördat andra? Gränsen mellan implicit och explicit uppvigling är
inte lätt att dra. Men, återigen, den bör snarare vara vid än snäv.
Yttrandefrihet är oerhört värdefull. Och
det är också människors värdighet och integritet. Båda kräver aktiva
och vaksamma medborgare som tar upp kampen med det de ogillar snarare än
krav på att staten ska slå ned på det. Direkta uppmaningar till våld
är - som de bör vara - betraktade som ett oacceptabelt missbruk av
yttrandefriheten. Men mycket av det som man kan ifrågasätta hos David
Irving och hos dem som predikar hat faller inte inom denna kategori. Deras
svammel ska bekämpas med argument, inte med polis och fängelser.