Lögner ska avslöjas, inte fängslas

Att historierevisionisten David Irving dömdes till fängelse i Österrike är ingen tillfällighet. Yttrandefrihet är ett universellt värde som hotas av alltför många lokala undantag.
 
I trängda lägen framställer David Irving sig gärna som en excentrisk brittisk gentleman. Lite oborstad och lagd för bisarra överdrifter men i grunden en seriös historiker som vågat ifrågasätta politiskt korrekt forskning om Tredje riket och Hitler.
I Wien, där han häromdagen dömdes till tre års fängelse för förnekande av Förintelsen, viftade han med en roman av P G Wodehouse och förklarade att han begått en del "misstag".

Men bakom fasaden döljer sig en person som systematiskt förvridit fakta och ljugit om det nazistiska folkmordet på Europas judar. Han har varit en gärna sedd gäst hos olika högerradikala och neofascistiska grupper som strävat efter att erövra politisk legitimitet, och tacksamt tagit till sig hans budskap om att gaskamrarna i Auschwitz var en "barnkammarsaga".

Ändå var Irving länge en respekterad historiker i Storbritannien, om än betraktad som lite udda. Det som till slut avslöjade honom var en civilrättslig förtalsprocess. År 2000 stämde han den amerikanska holocaustforskaren Deborah Lipstadt för att hon kallat honom "historierevisionist".

Med hjälp av den envetne brittiske historikern Richard Evans visade dock försvaret att en systematisk genomgång av Irvings källor och metoder ledde till slutsatsen att han var, som en jurist uttryckte det, "inte någon historiker utan en falsifierare av historien, kort sagt, en lögnare".

Lipstadt friades, och Irving tappade de sista resterna av sitt anseende. Därför finns i sak inget sensationellt eller nytt över den österrikiska domstolens utslag - som också hänvisade till förtalsrättegången i London. Irving var redan överbevisad tack vare Lipstadts och Evans ihärdighet, noggrannhet och mod. Skillnaden är att det nu handlar om ett yttrandefrihetsmål och att Irving skall sitta tre år i fängelse för att han ljugit om Förintelsen.

Ett sådant straff är sannolikt bara möjligt i Österrike, som har den mest drakoniska lagstiftningen i Europa när det gäller förnekande och förminskning av nazistiska brott. Frankrike, Tyskland och Polen har liknande men mildare varianter av denna lag, medan Irving skulle gå fri för sina uttalanden i större delen av Europa.

Vilket pekar på ett problem som blivit alltmer uppenbart i Muhammedteckningarnas kölvatten. Yttrandefriheten må vara ett universellt och allmängiltigt värde i den demokratiska världen, men vilka undantag olika länder är beredda att göra bestäms i högsta grad av lokala förhållanden.

Att nazistpartier är förbjudna i Tyskland har bärkraftiga historiska skäl. Att Storbritannien efter terrorbombningarna har antagit en lag mot förhärligande av terrorism är psykologiskt begripligt, om än ogenomtänkt. Att en del muslimer i Europa som känner sig socialt och ekonomiskt trängda efterlyser förbud mot kränkningar av islam är heller inte förvånande fast oacceptabelt.

I Österrike, där många nazister välkomnade anslutningen till Hitler-Tyskland, var det viktigt att snabbt etablera demokratisk legitimitet efter kriget. Lagen som Irving döms under antogs redan i slutet av 40-talet. Men trots denna stränga lag om vad som får sägas och inte sägas finns det få länder som har varit sämre på att ta itu med krigsförbrytare. Enligt Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem finns det ett 40-tal misstänkta nazistbrottslingar som ännu lever i Österrike.

Yttrandefriheten kan aldrig vara total. Men ju mer global världen blir, desto mer problematiskt blir det att upprätthålla alltför lokala undantag. De är ofta av starkt symbolisk natur. Samhället visar en begriplig avsky för ett specifik idé eller tanke som är särskilt laddad i den egna nationen genom att förbjuda den. Men ställer vi alla dessa avvikelser bredvid varandra blir det till slut ganska omfattande begränsningar.

Irvings förnekande av Förintelsen är förvisso inget excentriskt infall, utan del av en antisemitisk diskurs som syftar till att beröva oss en brandvägg mot folkmord - på judar, men också i förlängningen på andra folk.

Men att sätta människor i fängelse för att de ljuger om historien är en dålig idé. Det finns andra sätt, vilket Deborah Lipstadt och Richard Evans visat. Det är mer ansträngande. Men yttrandefriheten kan vara värd lite arbete.
 
dn 22/2 2006