Martyren som råkade skratta

 1979 mottog en före detta terrorist Nobels fredspris. Han hade många år tidigare varit aktiv i en underjordisk organisation som lät bomber detonera, och trots att han såg rätt spenslig ut blev han dyrkad av unga pojkar som stod beredda att offra sitt liv i kampen. Pristagaren hette Menachem Begin och han var då Israels premiärminister. Några år senare avgick han. Då hade han låtit den israeliska armén invadera Libanon, där hans försvarsminister, en viss Ariel Sharon, sett mellan fingrarna när tusentals palestinska flyktingar slaktades. För det borde Sharon ha ställts inför rätta för brott mot mänskligheten, men också han slutade som premiärminister. I sin underbara roman ”En berättelse om kärlek och mörker” skildrar den judiske författaren Amos Oz hur han i Jerusalem på fyrtio- och  femtiotalet fascinerades av den militära kampen för en israelisk stat. Oz var en tolvårig nationalist som romantiserade döden på slagfältet som den värsta självmordsbombare. Men under ett massmöte med Begin gör pojken en riktig fadäs. Begin eldade sina alltmer fanatiska anhängare, men på en gammaldags hebreiska där orden hade en helt annan betydelse än de hade för de unga judarna. Begins ord för ”vapen” lät i Oz öron alltså som namnet på det manliga könsorganet. Och när Begin ropade att någon måste ”rusta” Israel militärt ljöd det som att någon måste ”lägra” Israel.

De yngre åhörarna blev perplexa inför Begins språkbruk – och i den nervösa tystnaden bröt till slut ett ohejdbart skratt ut ur den lille pojken Amos. Hans ilskna farfar gav honom en rejäl örfil, samma farfar som också han talade det gamla språket och inte förstod hur komiskt och groteskt Begins språkbruk lät. Min läsning av Amos Oz roman lägger sig över Hamasministerns besök i Malmö i lördags och jag kan inte låta bli att förundras över indignationen som riktas mot besöket. Den är ju så skenhelig. Israel är en ockupationsmakt som bedriver statsterrorism mot det palestinska folket – där några sedan försvarar sig med en annan terrorism. I båda fallen drabbas oskyldiga. Ändå måste det ju vara ockupationsmakten, med sina överlägsna militära resurser, som bär det moraliska huvudansvaret för att få stopp på mördandet.

Att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Israel är naturligtvis helt rätt, lika rätt som det borde vara att gå i dialog med en korrekt vald palestinsk regering. Västmakterna är emellertid selektiva i sin moral: De samtalar med en israelisk stat som bedriver statsterrorism, men inte med Hamasregeringen, trots att den sistnämnda faktiskt lyckats upprätthålla vapenstilleståndet sedan den fick makten. Det är en skam. Och det är tur att man ibland läser romaner som kan få en att skratta åt eländet. ”Forsande blod, jord, eld och järn gjorde mig berusad”, skriver Amos Oz om den tolvåring han en gång var innan han drevs ut ur hängivenhetens paradis med sitt okontrollerbara skratt. Visserligen kunde han föreställa sig sina föräldrars sorg efter hans hjältedöd, men tanken på alla hyllningstal som Begin skulle hålla över honom fick honom att liksom återuppstå, frisk och kry.