”När Begin ropade att någon måste ’rusta’ Israel militärt ljöd det som att någon måste ’lägra’ Israel.”
”När Begin ropade att någon måste ’rusta’ Israel militärt ljöd det som att någon måste ’lägra’ Israel.”
1979 mottog en före detta terrorist Nobels
fredspris. Han hade många år tidigare varit aktiv i en underjordisk
organisation som lät bomber detonera, och trots att han såg rätt spenslig ut
blev han dyrkad av unga pojkar som stod beredda att offra sitt liv i kampen.
Pristagaren hette Menachem Begin och han var då Israels premiärminister. Några
år senare avgick han. Då hade han låtit den israeliska armén invadera
Libanon, där hans försvarsminister, en viss Ariel Sharon, sett mellan
fingrarna när tusentals palestinska flyktingar slaktades. För det borde Sharon
ha ställts inför rätta för brott mot mänskligheten, men också han slutade
som premiärminister. I sin underbara roman ”En berättelse om kärlek och mörker”
skildrar den judiske författaren Amos Oz hur han i Jerusalem på fyrtio- och
femtiotalet fascinerades av den militära kampen för en israelisk stat. Oz var
en tolvårig nationalist som romantiserade döden på slagfältet som den värsta
självmordsbombare. Men under ett massmöte med Begin gör pojken en riktig fadäs.
Begin eldade sina alltmer fanatiska anhängare, men på en gammaldags hebreiska
där orden hade en helt annan betydelse än de hade för de unga judarna. Begins
ord för ”vapen” lät i Oz öron alltså som namnet på det manliga könsorganet.
Och när Begin ropade att någon måste ”rusta” Israel militärt ljöd det
som att någon måste ”lägra” Israel.
De yngre åhörarna blev perplexa inför Begins språkbruk – och i den
nervösa tystnaden bröt till slut ett ohejdbart skratt ut ur den lille pojken
Amos. Hans ilskna farfar gav honom en rejäl örfil, samma farfar som också han
talade det gamla språket och inte förstod hur komiskt och groteskt Begins språkbruk
lät. Min läsning av Amos Oz roman lägger sig över Hamasministerns besök i
Malmö i lördags och jag kan inte låta bli att förundras över indignationen
som riktas mot besöket. Den är ju så skenhelig. Israel är en ockupationsmakt
som bedriver statsterrorism mot det palestinska folket – där några sedan försvarar
sig med en annan terrorism. I båda fallen drabbas oskyldiga. Ändå måste det
ju vara ockupationsmakten, med sina överlägsna militära resurser, som bär
det moraliska huvudansvaret för att få stopp på mördandet.
Att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Israel är naturligtvis
helt rätt, lika rätt som det borde vara att gå i dialog med en korrekt vald
palestinsk regering. Västmakterna är emellertid selektiva i sin moral: De
samtalar med en israelisk stat som bedriver statsterrorism, men inte med
Hamasregeringen, trots att den sistnämnda faktiskt lyckats upprätthålla
vapenstilleståndet sedan den fick makten. Det är en skam. Och det är tur att
man ibland läser romaner som kan få en att skratta åt eländet. ”Forsande
blod, jord, eld och järn gjorde mig berusad”, skriver Amos Oz om den tolvåring
han en gång var innan han drevs ut ur hängivenhetens paradis med sitt
okontrollerbara skratt. Visserligen kunde han föreställa sig sina föräldrars
sorg efter hans hjältedöd, men tanken på alla hyllningstal som Begin skulle hålla
över honom fick honom att liksom återuppstå, frisk och kry.
|
|
Göran Greider |
metro