| 19/1 2004 Skör fred i arma Azerbajdzjan Thomas de Waal Black Garden. Armenia and Azerbajdzjan Through Peace and War 337 s. New York University Press I februari 1988, mitt under Gorbatjovs glasnost, utbröt en konflikt mellan azerer och armenier kring enklaven i Azerbajdzjan. När företrädare för enklavens armeniska majoritet lämnade in en önskan om att området skulle uppgå i dåvarande Sovjetrepubliken Armenien var en konfrontation oundviklig. Den utvecklades snabbt till ett regelrätt krig mellan azerer och armenier som varade i sex år. Tusentals dödades och skadades till följd av kriget och drygt en miljon personer, de flesta azerer, drevs på flykt i sitt eget land. Sedan maj 1994 råder en bräcklig vapenvila. Många är emellertid teorierna om vad som låg bakom konflikten i Nagorno-Karabach. Den brittiske journalisten och författaren Thomas de Waal tränger händelserna på djupet i boken Black Garden. Armenia and Azerbajdzjan Through Peace and War. En av hans slutsatser är att lösningen på motsättningarna finns hos och måste genomföras av det folk som förstår bakgrunden till och själva har levt med konflikten, det vill säga Nagorno-Karabachborna. En av de idéer som de Waal tar upp och avfärdar är att konflikten skulle ha iscensatts från Kreml. Hans argumentering styrks bland annat av intervjuer med nyckelpersoner i Kreml och redovisning av dokumentation från stridigheternas början. de Waal kan ha rätt i detta, men å andra sidan visade Kreml inte heller något intresse av att få till stånd en lösning. Tvärtom förvärrades läget när Röda armén i januari 1990 tågade in med beväpnade trupper i Baku. Azererna tolkade detta som ett svek, ett sovjetiskt ställningstagande för Armenien och mot Azerbajdzjan. Nu började azererna på allvar att tvivla på den sovjetiska ideologin. Decennier av sovjetiskt styre hade inte lyckats dämpa den historiska misstänksamheten mellan folken i Kaukasus. Diskussioner om Nagorno-Karabachs nationella tillhörighet förekom redan i början av Sovjettiden. Man hade bevittnat andra liknande allvarliga politiska konfrontationer i området mellan exempelvis 1918 och 1920 samt under 1940-talet. Stridigheterna kan därför inte ha kommit som någon överraskning för Sovjet när de bröt ut på nytt 1988. Hade Kreml önskat en lösning kunde man nått den långt tidigare. Sovjet hade stora svårigheter att bestämma sig för hur man ville hantera nationalitetsfrågan i vissa av sina republiker, framför allt under det kalla kriget. I Azerbajdzjan tilläts emellertid en öppnare nationalism, främst med avseende på den stora azeriska minoriteten i Iran (södra delen av Azerbajdzjan utgör de nordvästra provinserna i Iran). Anledningen till detta kan ha varit att Sovjet, som ett medel för politisk påtryckning, ville underblåsa en nationalistisk rörelse bland azererna i Iran vid behov. Sovjet gjorde även motsvarande bedömning för Armenien, med tanke på de stora armeniska minoriteterna i Mellanöstern, USA och Europa. Sovjets ambivalens i nationalitetspolitiken samt viljan att vid behov kunna använda den etniska nationalismen för att befästa centralmaktens kontroll av händelseutvecklingen i Kaukasus är en av de viktigaste orsakerna till att Sovjetstaten, trots 70 år vid makten, inte lyckades lösa spänningen i området. En annan tankegång som de Waal behandlar är att ett urgammalt hat folken emellan blossat upp i stridigheter. Han påpekar dock att "azerer och armenier inte oftare än några andra nationaliteter i regionen har utkämpat strider mot varandra". Inte heller kan kriget skyllas på socioekonomiska förhållanden, menar han. Resonemanget låter rimligt, men man får dock inte underskatta historien. Misstron mellan de båda folken fanns där och drev onekligen på konfliktförloppet. Den verkliga orsaken är i stället, enligt de Waal, nationalromantik. När man börjar prata om nationalromantik och etnisk nationalism blir det farligt, menar han och skriver att "landets historia och identitet, eller snarare misstolkade och farliga uppfattningar om desamma, spelar en desto viktigare roll". Enda sättet att få Nagorno-Karabach-konflikten begriplig är att förklara det som hänt med att hundratusentals armenier och azerer drevs till sina handlingar genom passionerade föreställningar om historia, identitet och rättigheter. Utan nationalromantiken hade ingen kunnat utnyttja konflikten för makt och egna politiska vinningar. de Waal varnar för att den olösta konflikten kan leda till ett veritabelt mardrömsscenario: "Om den nuvarande vapenvilan övergår i ett nytt krig skulle det kunna få verkningar över hela Europa, Ryssland och Mellanöstern". Azerbajdzjans självständighet är mycket sårbar, menar de Waal och skriver att "armeniernas kamp för att ta över Nagorno-Karabach uppfattades som ett försök att upplösa azerernas redan sköra identitet/självbild. Många azerer känner också, med visst berättigande, att omvärlden inte vet något om vad de fått genomlida." de Waal beskriver Azerbajdzjan som ett olyckligt land - "Arma Azerbajdzjan" - hårt drabbat av maktkamp. En lösning måste komma mycket snart, om vi ska ha en chans att uppnå fred och undvika det scenario de Waal varnar för. Om den generation som i åratal levt i fred med varandra hinner dö som flyktingar i exil innan fred uppnåtts finns bara andra och tredje generationens Nagorno-Karabachbor kvar. Dessa har inga egna upplevelser av samlevnad i området. Låter vi detta ske återstår enbart nationalromantiska tolkningar. Said Irandoust är professor i kemiteknik och rektor för Högskolan i Borås.
Said Irandoust
|
SD