Vad är terrorism? Det borde vi veta, eftersom hela den
rika västvärld där Sverige ingår bedriver ett permanent krig mot
terrorismen. Ändå är begreppet terrorism i praktiken obegripligt. Försök
till definitioner har gjorts både i FN och EU och vanligtvis handlar det då om
våldsdåd som riktar sig mot civilpersoner eller en hel befolkning i syfte att
injaga skräck och för att uppnå politiska mål. Alla sådana definitioner stämmer in på den krigföring
Israel just nu bedriver mot det palestinska folket. Det israeliska flygvapnet
bombar sönder el- och vattenförsörjningen och levererar nattliga ljudbangar
över den sammanpackade befolkningen, israeliska pansarstyrkor ägnar sig åt
slumpmässig beskjutning och halva den palestinska regeringen har tagits som
gisslan, den palestinska administrationens kontor sprängs och sammantaget är
effekten av allt detta oerhört mycket större än något hittills känt
islamistiskt terrordåd. Israels syfte är att injaga skräck i en hel
befolkning och att få fart på sjukdomsepidemier genom att slå ut vattenförsörjningen
och hindra införsel av läkemedel till de palestinska sjukhusen. Sakligt sett är allt detta oomtvistat. Men som terrorism räknas
inte den israeliska terrorismen, vilket fullkomligt undergräver de västerländska
demokratiernas trovärdighet. Varenda svensk politiker uttryckte sin avsky inför
exempelvis terrordåden i Madrid och London, våra ledarsidor flammade av
indignation och avsky. Vilket inte alls var fel, tvärtom. Felet uppstår när
Israels betydligt större terrordåd inte föranleder mer än svensk politiks
likgiltighet. För samtidigt som Israel trappat upp sin terrorkrigföring
mot palestinierna har vi ju haft politikervecka på Gotland. Alla partier var där
för att lägga fram sin politik och tala om det man ansåg mest av allt angick
världen och de svenska väljarna. Kristdemokraterna, som är varma anhängare av israelisk
politik, fann till och med frågan om åldersgräns för deltagande i de
kommersiella tv-kanalernas dokusåpor viktigare än frågan om den pågående
terrorn. Folkpartisterna, som är lika stora beundrare av
Israel som kristdemokraterna, talade exempelvis om vikten av mera läxläsning i
skolan. Göran Persson utlovade några hundralappar extra om året till
sysselsatta i äldrevården. För de borgerliga partierna som är anhängare av
israelisk terror var nog denna tystnad i Almedalen god och bekväm. För vad
skulle ha hänt om Göran Persson gått ut med hård kritik av den israeliska
terrorn? Hur skulle folkpartisterna och kristdemokraterna ha hanterat den besvärligheten?
De kunde ju inte gärna ha berömt den israeliska politiken och de skulle ha fått
mycket svårt att ens försvara sprängningar av broar och elverk. Men nu slapp
de undan. Vad vi såg under politikerveckan i Almedalen var
alltså ett svenskt utrikespolitiskt paradigmskifte, vi gick in i en helt ny
epok, bort från den politik som bedrevs av Olof Palme och som dog med Anna
Lindh. Göran Persson, som såvitt känt är en lika varm Israelanhängare som någon
folkpartist eller kristdemokrat, slapp också undan. Alla var nöjda. Utom förstås vänsterledaren Lars Ohly som märkligt
nog urskuldade sig när han nu visade sig ensam om att kritisera den israeliska
terrorn. Han sa att man inte får några röster på sånt, men att hans samvete
ändå bjöd honom att säga sin mening. Det är alltså, enligt det resonemanget, folkets fel att
ingen partiledare utom Ohly intresserade sig för den pågående israeliska
terrorn. Vi anses som folk tydligen vara komplett ointresserade av världspolitikens
största fråga. För oss är kravet på åldersgräns i dokusåpor viktigare än
kriget mot terrorismen, tycks en samfälld politikerkår mena. Det svenska
folket skulle numera ge blanka fasen i omvärlden? Det är en ohyggligt
pessimistisk, och nedlåtande föraktfull, analys. Det är något som inte stämmer. För om
terrorismen i världen vore så ointressant skulle ju inte justitieminister
Bodström behöva vara så flitig med att införa antidemokratiska lagar för
att skydda oss mot lömska svartskallar utomlands såväl som hemmavid. Och när skulle denna nya svenska totala likgiltighet för
omvärlden ha uppstått? Den frågan tror jag faktiskt går att besvara. Det var
vid Göran Perssons makttillträde. Han sa sig vilja "normalisera" vårt
förhållande till Israel, vilket innebar att det således var onormalt under
epoken Olof Palme. Normaliseringen består som synes i att tiga och samtycka.
Vilket passar de borgerliga partierna utmärkt. Till och med George W Bush för
en hederligare politik och skulle knappast komma på tanken att dumförklara det
egna folket.
Läs
alla Jans kolumner