Hizbollahs framgång är Libanons förtvivlan
Iranska raketer regnar i
tusental över Israel. USA-tillverkade flygplan bombar Libanon 25 år
tillbaka i tiden.
Detta är ett krig genom ombud, och som så ofta drabbar det alla utom anstiftarna.
Följ pengarna, brukar det heta. Fråga vem som tjänar på något, och motivet klarnar.
Hizbollah är ett verktyg för Iran och Syrien. Ett fritt och fredligt Libanon bredvid ett fritt och fredligt Israel respektive Palestina ligger inte i dessa regimers intresse.
Hizbollah har också egna motiv att hålla kampen mot Israel levande, eftersom rörelsens status stiger ur denna djupa källa. Men hur tänker de i Jerusalem och Washington?
Ehud Olmert och George W Bush liknar varandra så till vida att de saknar militära meriter. Trenden antyder att civilister (Kennedy, Johnson, Clinton) ofta är mera skjutglada än exofficerare som inte behöver bevisa något (Eisenhower, Rabin, Powell).
Bush junior har satsat mer på militära lösningar än någon amerikansk president sedan Vietnamkriget. Resultatet i Mellanöstern talar för sig självt.
Israel skulle knappast göra det man nu gör utan amerikanskt medgivande, åtminstone passivt. Men en väpnad konflikt av denna omfattning ligger inte i USA:s intresse när regionen är så instabil.
Ett bakslag för Bushadministrationen, alltså. Men kanske en framgång för Israel?
Skulle inte tro det.
Alla krig får oväntade
konsekvenser. Det är i stort sett det enda man kan vara säker på när
kanonerna öppnar eld.
Libanon är ett levande exempel. Landets stabilisering 1990-91 var en bieffekt av Kuwaitkriget, när Syrien som tack för hjälpen mot Saddam Hussein fick fria händer i den lilla grannstaten.
En förbannelse som förde något gott med sig som i sin tur rymde en ny förbannelse. Den syriska modellen av stabilitet visade sig omöjlig att förena med demokrati och central kontroll i Beirut.
Israels invasion 1982 är en ännu tydligare läxa. Det officiella motivet var då som nu att skydda Galiléen mot beskjutning. Det inofficiella skälet var att krossa PLO, palestiniernas anspråk på ett hemland, och att upprätta en allierad, kristen regim i Libanon.
Resultatet blev på varje punkt det motsatta.
Inbördeskriget i Libanon tog ny fart. Islamismen fick starkare fäste. Den palestinska nationalismen växte i styrka och erkändes till sist av Israel. Missilerna från norr fortsätter att falla, nu med större precision och längre räckvidd.
Jämfört med 1982 är detta ett rättfärdigt krig, inte i sina humanitära konsekvenser men i princip. Hizbollah sköt först, trots att det inte finns någon gränstvist mellan de bägge länderna.
Till skillnad från 1982 är Israels verkliga och påstådda motiv desamma. Israel vill tvinga den libanesiska staten att ta kontrollen över sitt territorium, så det inte blir spelrum för frilansande jihadister.
I teorin vore detta frälsningen för både libaneser och israeler. I praktiken riskerar bomberna att få motsatt verkan, igen.
Israel har i varje
konflikt med sin omvärld slagit tillbaka tiofalt. Det säger lika mycket
om denna omvärlds värdering av människoliv som om Israels teknologiska
och organisatoriska överlägsenhet.
Hizbollah under ledning av schejk Hassan Nasrallah är en variation på ett gammalt tema: kalkylerad hänsynslöshet, inte minst mot civilbefolkningen på den egna sidan, som drabbas av Israels avskräckning.
Men Hizbollah är samtidigt en ny, farligare utmaning mot Israel. Dess ställning stärktes enormt av den israeliska reträtten från södra Libanon år 2000 och stärks ännu mer nu.
Om Nasrallah skulle uppnå något som liknar oavgjort, till priset av ett ödelagt Libanon, blir han den populäraste ledaren i arabvärlden sedan Gamal Abdel Nasser.
Ett politiskt hot lika mycket som ett militärt. Det förklarar magnituden av bombningarna, och varför länder som Egypten, Jordanien och Saudiarabien - för första gången - skyller krisen på Hizbollah snarare än israelerna.
Det är många som fruktar den islamistiska revolutionens förtrupper. Summan av Hamas valseger, Hizbollahs heliga raketkrig, kaoset i Irak, det latenta hotet från al-Qaida och Irans högre profil bådar inte gott för Mellanöstern, eller för någon.
När Israels F 16-plan och Apache-helikoptrar dödar civila i jakten på schejk Nasrallah gör de det alltså i namn av demokrati, frihet och kvinnors rättigheter. Det är en sjuk värld, men så ser den ut när USA:s president kräver att vi väljer sida; "Antingen är ni med oss eller med terroristerna."
Libanon hade väntat sig över fem procents ekonomisk tillväxt i år. De gropiga vägarna fylldes med ny asfalt. Apelsinerna växte sig större än någonsin, lyxhotellen längs kusten likaså.
Omfattningen på evakueringen av utländska turister visar vilken chans som gått förlorad. I detta nu ödeläggs tusentals människoliv och drömmen om en nationell pånyttfödelse för Mellanösterns pärla. Det vänligaste, vackraste land man kan tänka sig.
Inget lyckligt slut finns i sikte. Libanon kan sannolikt inte tillmötesgå Israels krav utan att återfalla i inbördeskrig. Israel kan inte backa utan att ge sin dödsfiende ännu en livsfarlig prestigevinst.
Hassan Nasrallahs och Mahmoud Ahmadinejads framgång är världens förtvivlan.
Detta är ett krig genom ombud, och som så ofta drabbar det alla utom anstiftarna.
Följ pengarna, brukar det heta. Fråga vem som tjänar på något, och motivet klarnar.
Hizbollah är ett verktyg för Iran och Syrien. Ett fritt och fredligt Libanon bredvid ett fritt och fredligt Israel respektive Palestina ligger inte i dessa regimers intresse.
Hizbollah har också egna motiv att hålla kampen mot Israel levande, eftersom rörelsens status stiger ur denna djupa källa. Men hur tänker de i Jerusalem och Washington?
Ehud Olmert och George W Bush liknar varandra så till vida att de saknar militära meriter. Trenden antyder att civilister (Kennedy, Johnson, Clinton) ofta är mera skjutglada än exofficerare som inte behöver bevisa något (Eisenhower, Rabin, Powell).
Bush junior har satsat mer på militära lösningar än någon amerikansk president sedan Vietnamkriget. Resultatet i Mellanöstern talar för sig självt.
Israel skulle knappast göra det man nu gör utan amerikanskt medgivande, åtminstone passivt. Men en väpnad konflikt av denna omfattning ligger inte i USA:s intresse när regionen är så instabil.
Ett bakslag för Bushadministrationen, alltså. Men kanske en framgång för Israel?
Skulle inte tro det.
Libanon är ett levande exempel. Landets stabilisering 1990-91 var en bieffekt av Kuwaitkriget, när Syrien som tack för hjälpen mot Saddam Hussein fick fria händer i den lilla grannstaten.
En förbannelse som förde något gott med sig som i sin tur rymde en ny förbannelse. Den syriska modellen av stabilitet visade sig omöjlig att förena med demokrati och central kontroll i Beirut.
Israels invasion 1982 är en ännu tydligare läxa. Det officiella motivet var då som nu att skydda Galiléen mot beskjutning. Det inofficiella skälet var att krossa PLO, palestiniernas anspråk på ett hemland, och att upprätta en allierad, kristen regim i Libanon.
Resultatet blev på varje punkt det motsatta.
Inbördeskriget i Libanon tog ny fart. Islamismen fick starkare fäste. Den palestinska nationalismen växte i styrka och erkändes till sist av Israel. Missilerna från norr fortsätter att falla, nu med större precision och längre räckvidd.
Jämfört med 1982 är detta ett rättfärdigt krig, inte i sina humanitära konsekvenser men i princip. Hizbollah sköt först, trots att det inte finns någon gränstvist mellan de bägge länderna.
Till skillnad från 1982 är Israels verkliga och påstådda motiv desamma. Israel vill tvinga den libanesiska staten att ta kontrollen över sitt territorium, så det inte blir spelrum för frilansande jihadister.
I teorin vore detta frälsningen för både libaneser och israeler. I praktiken riskerar bomberna att få motsatt verkan, igen.
Hizbollah under ledning av schejk Hassan Nasrallah är en variation på ett gammalt tema: kalkylerad hänsynslöshet, inte minst mot civilbefolkningen på den egna sidan, som drabbas av Israels avskräckning.
Men Hizbollah är samtidigt en ny, farligare utmaning mot Israel. Dess ställning stärktes enormt av den israeliska reträtten från södra Libanon år 2000 och stärks ännu mer nu.
Om Nasrallah skulle uppnå något som liknar oavgjort, till priset av ett ödelagt Libanon, blir han den populäraste ledaren i arabvärlden sedan Gamal Abdel Nasser.
Ett politiskt hot lika mycket som ett militärt. Det förklarar magnituden av bombningarna, och varför länder som Egypten, Jordanien och Saudiarabien - för första gången - skyller krisen på Hizbollah snarare än israelerna.
Det är många som fruktar den islamistiska revolutionens förtrupper. Summan av Hamas valseger, Hizbollahs heliga raketkrig, kaoset i Irak, det latenta hotet från al-Qaida och Irans högre profil bådar inte gott för Mellanöstern, eller för någon.
När Israels F 16-plan och Apache-helikoptrar dödar civila i jakten på schejk Nasrallah gör de det alltså i namn av demokrati, frihet och kvinnors rättigheter. Det är en sjuk värld, men så ser den ut när USA:s president kräver att vi väljer sida; "Antingen är ni med oss eller med terroristerna."
Libanon hade väntat sig över fem procents ekonomisk tillväxt i år. De gropiga vägarna fylldes med ny asfalt. Apelsinerna växte sig större än någonsin, lyxhotellen längs kusten likaså.
Omfattningen på evakueringen av utländska turister visar vilken chans som gått förlorad. I detta nu ödeläggs tusentals människoliv och drömmen om en nationell pånyttfödelse för Mellanösterns pärla. Det vänligaste, vackraste land man kan tänka sig.
Inget lyckligt slut finns i sikte. Libanon kan sannolikt inte tillmötesgå Israels krav utan att återfalla i inbördeskrig. Israel kan inte backa utan att ge sin dödsfiende ännu en livsfarlig prestigevinst.
Hassan Nasrallahs och Mahmoud Ahmadinejads framgång är världens förtvivlan.