”Hur många män vet ens vem Birgitta Stenberg eller Aino Trosell är?”
Jag tror att det helt enkelt anses vara lägre status med böcker av
kvinnliga författare. Det är därför de så sällan får något Nobelpris.
”Jag försökte få min man att läsa Joyce Carol Oates, men han sa att det
var ’chic lit’ och bara fnyste”, säger en kvinna. Som läser en bok om
dagen. Mest manliga författare, sa hon, men betonade att hon inte trodde på
det där med manligt och kvinnligt. Hennes man höll med. Jag bad honom nämna
en kvinnlig författare han läst. Det var många, sa han. Han kunde bara inte
komma på någon just nu.
Varför har män inga kvinnor i hyllan? ”Jag begriper inte hur kvinnor tänker”,
säger männen. Det är inte så konstigt, eftersom de sällan eller aldrig läser
böcker som är skrivna av kvinnor. Tanken slog mig, återigen, när jag
lyssnade på sommarpratarna. De manliga pratarna spelade nästan bara musik av
och med andra män. Det var säkert bara en slump. En ren tillfällighet. De tänker
säkert aldrig ens så. I manligt och kvinnligt. Så kan man ju inte tänka.
Sedan började de manliga sommarpratarna rabbla upp sina favoritförfattare. Det
var nästan bara män. Tomas Sjödin, författare, präst och pappa – och för
övrigt en ganska sympatisk människa – berättade att han hade ett helt rum
fullt av böcker, en tillflykt när livet kändes för tufft. Författarna hade
fått egna rum i bokhyllan: Sven Lidman, C S Lewis, Gunnar Brusewitz, Olov
Hartman, Birger Norman – män, bara män. Men det var säkert bara en slump.
En tillfällighet. Eller?
Ni vet hur det är när man kommer hem till någon första gången.
Kanske någon man är eller håller på att bli olyckligt kär i. För att lära
känna honom så går man fram till bokhyllan för att se vad han läser. Hmmm,
få se nu, Ulf Lundell, Jack Kerouac, Klas Östergren och Tony Parsons och
faktaböcker, faktaböcker, faktaböcker – alla skrivna av andra nördiga män.
Så vi kvinnor läser Lundell, Kerouac, Östergren och Parsons för att försöka
förstå hur de här männen tänker. Och när vi inte förstår så frågar vi.
”Hur kommer det sig att du inte har några böcker av kvinnliga författare
i bokhyllan?” ”Vad menar du?” ”Du har ju inte en enda bok skriven av en
kvinna?” ”Har jag inte? Det har jag inte tänkt på. Det måste vara en ren
slump.” För han har faktiskt läst böcker av kvinnor. Även om han inte
kommer på någon just nu.
Kvinnorna har ganska fifty-fifty i bokhyllan. Fredrik Virtanen står
bredvid Kerstin Ekman, som står bredvid Leif GW Persson, som ligger ovanpå
Hanne Vibeke Holst. För att vi är intresserade av båda världarna. För att böckerna
ger oss en unik chans att komma in under skinnet på alla dem som levt före oss
eller som lever just nu, bredvid oss, i alla de parallella världar som finns
alldeles i närheten av den som vi själva lever i.
Varför är inte männen intresserade av den kvinnliga verkligheten? Hur många
män vet ens vem Birgitta Stenberg eller Aino Trosell är? Hur många skulle ens
komma på tanken att läsa något av Linda Skugge eller Helen Fielding? Sånt
kvinnotjafs. Men vad är Tony Parsons, då? Stor prosa eller Bridget Jones
manliga motsvarighet?