Yad Vashem är Jerusalems förintelsemuseum. Utställningsrum på bägge
sidorna av en enda lång korridor förmedlar effektivt känslan av judarnas långa
resa genom århundraden.
Här finns inget jag inte redan sett eller läst om. Ändå är den totala mängden
av konserverat och bevarat lidande överväldigande. Jag ogillar att gråta
inför andra, detta är verkligen fel plats för mig. Brev, foton, filmer av
pensionärer som återberättar obeskrivbara barndomsminnen, saker som har
tillhört folk, mänskliga spår vittnar om omänskligheter. I varje nytt rum
bränner det i ögonen, och jag kämpar emot.
Till skillnad från tidigare möten med förintelsen inser jag att det finns
en förbiseddd dimension till judarnas tragedi. Jag har alltid sett förintelsen
som något avslutat som ej får hända igen. Den är inte avslutad. Dess
effekter fortsätter hända. Den används fortfarande som argument för
Israels behov av att försvara sig och skapar sympati för dess folk. En
ockupation, oavsett hur brutal, ligger i lä jämfört med industriell förintelse.
Det är lätt att förstå att en nation gör allt för att inte riskera ett
folkmord till. Allt, inkluderat förtryckandet av ett annat folk. Det är guds
svartaste skämt: Det folk som bäst visste hur det är att vara underdogs…
Israel bestämde sig för att aldrig vara en kanin igen, och har nu själv
blivit ett rovdjur.
På min första dag i Palestina skjuts en pojke i huvudet från nära håll.
Andra dagen hör jag om en födande kvinna vars tvillingar dog då hon inte
tilläts passera kontrollpunkten mellan hem och sjukhus. Nästa dag besöker
jag ruinen av ett hus som förstördes av bulldozer. En familj på åtta
personer inkluderat barn, gamla och en gravid kvinna krossades. Senast det var
utegångsförbud sköts en pojke för att han gick ut – på balkongen.
Utanför muséet ligger barnens monument. Vid entrén finns bilder på söta
rundkindade barn vars sista dagar i livet jag inte vill tänka på. Mörkt
spegeltäckt rum. Små ljus dupliceras i speglarna och avspeglingarna speglas
igen i oändlighet. Betraktaren får känslan av att befinna sig i bottenlös,
stjärnfylld rymd.
Stjärnorna har alla namn: Inspelade röster läser upp namn och ålder på
barnen. Barn som eldades upp och svävade ut till frihet i form av tjock
skorstensrök.
Jag ger upp och gråter, tyst och länge.
En dag kommer det att byggas monument över palestinska barn. Våra barn
kommer då fråga: Varför gjorde ni inget?
NIMA DARYAMADJ
 |