Vi är inte våra familjer eller jobb

Den senaste veckan har jag tillbringat ensam i total tystnad, och jag har aldrig hört min egen röst så högt som nu. Vi lever i en tid av skrik, skrän och svammel som förorenar vår livsluft. Jag kommer på mig själv med att nynna på reklamjinglar som etsat sig fast i mitt minnes hårddisk. Allt det där måste någon gång rensas bort, och därför sökte jag mig till ett yogaretreat på södra Kreta för storstädning av sinnet och minnet. De första dagarna var rena tortyren. I mitt spartanska lilla rum på en ödslig strand vid Libyska havet cirkulerade spöken och skorpioner under sängen. Efter att ha tänt alla ljus och genomsökt alla vrår ett antal gånger insåg jag att allt bara var min hjärnas egna slaskprodukter.
Väckning i gryningen. Fem timmars träning och meditation. Makrobiotisk veganmat, vila, bad och läsning varvades med ångest, gråt och skratt. Det är märkliga saker som händer när man klipper kommunikationen med omvärlden.

När jag efter några dagar börjar tala hamnar jag bredvid en kvinna som bor i Bryssel. Rutinmässigt frågar jag henne det man brukar fråga först: ”Vad jobbar du med?”
”Jag vill inte tala om mitt jobb”, svarar hon.
Av någon märklig anledning blir jag stött.
Efter en stunds tärande tystnad vänder hon sig om och börjar förklara: ”Jo, du vet, jag är här för att komma ifrån, för att glömma mitt jobb, för att vila, för att … ”
Jag avbryter henne hårt: ”Du behöver inte förklara eller ursäkta dig. Jag struntar fullständigt i vad du jobbar med. Jag frågade bara för att få i gång en konversation.”
Sedan bollar hon tillbaka frågan: ”Vad arbetar du med?” och jag svarar som ett barn i trotsåldern: ”Det vill jag inte prata om.” Tystnad.
Innan hon går viskar hon: ”Jag arbetar inom EU-kommissionen.”

Sedan inser jag att hon har helt rätt. Vi är inte våra jobb. Vi är inte våra familjer, våra länder, våra relationer eller våra religioner. Under middagen satt jag tyst och tjuvlyssnade på de andras diskussioner. Om uppväxt och tonårstrauman, sorger och avsked.
Frågan är hur ofta vi ägnar oss åt sådana psykoanalyser och filosoferanden? När tystnad råder kan sanningssökandet ta vid. Kanske var det därför som antiken födde fler filosofer. De satt under korkeken och tänkte små och stora tankar som kom att bli klassiska klossar i mänsklighetens självkännedom.
Alla deltagare ville tillbaka till naturen. Lämna karriärhysterin och jakten på tillgångar. Lämna egot och rensa sitt inre. Vi har så mycket som vi aldrig hinner bearbeta, sörja klart, tänka ut och gråta färdigt. I vårt välfärdsland behöver vi varken nya bilar, större lägenheter eller dyrare kläder. Det enda vi behöver är tid och tystnad för att lyssna både till våra inre röster men även våra närmaste. Bara så och då kommer sanna dialoger att föras.
Du behöver inte åka långväga, du behöver inga ödsliga stränder vid Libyska havet för att finna dig själv. Stanna i stället där du är, stäng av, dra ner och klättra upp i närmaste träd, kryp in i en buske eller göm dig under sängen en stund så kan du unna dig vår tids största lyx – tystnaden. I den finner du snart en ny vän – dig själv. Då behöver du aldrig mer vara ensam.

metro