TORSTEN KÄLVEMARK läser Jan
Guillous nya thriller som är kusligt aktuell
Jan Guillou låter
Hamilton chefa över ryssar och araber.
Foto: BJÖRN LINDAHL
Thriller
Jan Guillou
MADAME TERROR
Piratförlaget
Jan Guillous senaste bok har en kuslig aktualitet.
Jag läser den i den stora stillheten på en norsk fjällsida men nås av
nyhetssändningar om larm, skrik och tårar i Mellanöstern. Regionens stora
krigsmaskin mal sönder södra Libanon. Missiler faller över Nasaret. I Norges
alla media rasar debatten kring författaren Jostein Gaarders ursinniga
angrepp på Israel. I radion hör jag att statssekreteraren i norska UD är på
besök i Haifa där Hizbollahs raketer samma dag regnar ned. Det är i just
denna stad som den israeliska flottan har sin bas och det är mot den som Jan
Guillou i sitt scenario låter den palestinska ubåten U-1 Jerusalem rikta sina
teknologiskt avancerade vapen. Angreppet blir ett Pearl Harbor i östra
Medelhavet. De israeliska sjöstridskrafter som ligger i hamnen slås helt ut
och varken politiker eller media i den globala omvärlden förstår egentligen
vad som skett. Finns det en palestinsk ubåt? Nej, inte i verkligheten förstås.
Men i den här bokens imaginära värld seglar den ut från den ryska flottbasen
Severomorsk som frukten av ett nära samarbete mellan ryska konstruktörer och
exilpalestinska forskare. Det är en farkost på höjden av dagens, för att
inte säga morgondagens, teknologi och det är ett supervapen som väcker häpnad
och bestörtning runt om i världen. Vem klarar att chefa över detta fartyg där samarbetet
inom en multinationell besättning av främst ryssar och araber förutsätter hög
internationell militär, språklig och social kompetens? Rätt gissat: det blir
viceamiralen Carl Gustaf Gilbert Hamilton som rekryteras från sin påtvingade
anonyma exil i Kalifornien. Han assisteras av sin gamla vän, den palestinska
brigadgeneralen Mouna al Husseini, en kvinna som länge varit med i Mellanösterns
katt- och råttalek och som lystrar till det föga smickrande smeknamnet Madame
Terror.
Den principiella fråga som Jan Guillou egentligen vill diskutera i den här
boken är terrorismens natur. Handlar överfallet på den israeliska flottan om
terrorism? Så framställs det förstås av CNN och de världsledande
nyhetskanaler som följer jakten på den gäckande "terrorubåten".
Men amiral Hamilton har försäkrat sig om den folkrättsliga grunden innan han
ger sig in på företaget. Israel blockerar olagligt Gazas luftrum och
territorialvatten. Därmed råder ett faktiskt krigstillstånd och det
palestinska självförsvaret blir legitimt. Över huvud taget är Hamilton en pedant när det gäller
folkrätten. De israeliska ubåtsmän som plockas upp ur havet och blir krigsfångar
ombord på hans båt blir strikt behandlade enligt Genèvekonventionens bestämmelser,
en lyx som fiendesidan mera sällan kostar på sig. En av de israeliska
officerarna, den sympatiskt skildrade löjtnanten Eshkol, får för övrigt möjlighet
att i ett samtal med Mouna al Husseini berätta sin och sin släkts historia och
därtill utveckla sin syn på den långa konflikten mellan två folk ur ett
judiskt perspektiv. Samma korrekta behandling får för övrigt de amerikanska
sjömän som senare tas till fånga efter en konfrontation med den amerikanska
flottan. Ingen anfaller förstås Israel utan att få USA på sig men den
avancerade rysk/palestinska ubåtstekniken gäckar också världens mäktigaste
sjöstridskrafter. Det ger Jan Guillou ett osökt tillfälle att driva med den
amerikanske statsledningen, särskilt herrar Cheney och Rumsfeld -
den internationella politikens Knoll och Tott - som febrilt letar efter
anledningar till det anfall på Iran som de skulle vilja kröna sina karriärer
med.
Högre tankar har han då om Condoleezza Rice, en intellektuell
professor som verkar ha hamnat i dåligt sällskap. Hon sammanträffar för seriösa
förhandlingar med Mouna al Husseini och de blir (för att citera
baksidestexten) "vänner för livet - och fiender". Som vanligt vill Guillou vara noga med faktabakgrunden för
sina fantasier. Man förstår att han diskuterat de folkrättsliga frågorna med
professor Ove Bring. Fyra officerare i den svenska flottan avtackas också
för hjälp med de submarina detaljerna. Men ett misstag begår Guillou när han
på sidan 233 påstår att tidszonen i Severomorsk skulle vara två timmar före
GMT när den ryska klockan i själva verket går tre timmar före. Ett misstag
av det slaget skulle ju i ett verkligt läge kunna leda till katastrof - minns för
övrigt vad salig Johan Ludvig Runeberg berättat om general Sandels
tidsproblem vid det ryska anfallet vid Virta bro. Boken svajar också betänkligt i fråga om transkriptionen
av ryska namn, något som den perfekt ryskspråkige Carl Hamilton inte skulle ha
accepterat om han fått läsa korrektur. Över huvud taget blir skildringen av
ryssar ibland lite schablonmässig. Det kalla kriget är trots allt slut och
alla ryssar traktar inte efter sin vodkaranson.
Men detta är förstås detaljer. Den större invändning jag har mot
boken är annars att den första halvan är i segaste laget. Den omständliga
redogörelsen för expeditionens förberedelser känner nog de flesta läsare
som en uppförsbacke. Ibland blir draget av pojkbok också väl starkt. Men när
ubåten äntligen glidit ut från sin bas blir det fart och fläkt i skildringen
och mot slutet vill man verkligen hänga med ned i djupet. Som redan antytts är Madame Terror lika mycket en
politisk traktat som en militärstrategisk thriller. Den allvarliga fråga som
egentligen hörs genom hela texten - och som gör den till mer än en spänningsroman
- rör definitionen av terror. Jan Guillou påminner oss om att den enes
frihetshjälte ofta är den andres terrorist. Eller som palestiniern Abu Ghasan
formulerar det när han på ett ställe i boken funderar över
proportionaliteten i den moderna krigföringen: "Det man gör med enkla
vapen är alltid terrorism, det man gör med avancerade vapen är något helt
annat." Visst, så är det. Särskilt om man har rätt uniform på
sig.
