Publicerad: 2008-06-26
BASEL. Vi kom för att se underverk – och underverk fick vi.
Den här kvällen var turkarnas mirakel drygt 90 minuter långt.
Nu har jag förstått att ni nog inte ens fick se det i tv, men så här var det.
Efter drygt 92 minuters spel – när Tyskland tagit ledningen, förlorat den och sedan huggit tag i den igen – fick Turkiet frispark ett par meter utanför straffområdet.
Gamle Tümer Metin stod över bollen.
I det läget trodde jag verkligen att han skulle göra mål. Jag var fan i mig övertygad. Till och med när han lyfte bollen högt och harmlöst väntade jag på att självaste Allah skulle sjunka ner över stadion och styra bollen i nät med en ledig nickskarv.
Och naturligtvis – i samma ögonblick som vi för första gången väntade oss ett under så bröts förtrollningen.
Turkiet bjöd på ett mirakel den här kvällen också, men det kom inte i den 93:e minuten. Det kom inte i den 86:e minuten heller, även om det var då Semih Sentürk otroligt nog kvitterade.
Den här kvällen var turkarnas mirakel drygt 90 minuter långt.
Vingklippta och eländiga, skadeskjutna och decimerade – ändå gick de ut och gjorde lite som de ville med ett fullpumpat Tyskland.
När nu tyskarna fått för sig att de skulle rulla vartenda anfall genom innermittfältet stängde de röda helt enkelt till den delen.
De vann boll i rätt lägen, överlappade på högerkanten och hade dessutom banans överlägset bästa tysk.
Hamit Altintop från Gelsenkirchen fick det att se ut som att den riktige Michael Ballack bytt sida, och var egentligen bara ett mål eller en seger ifrån en insats att minnas i generationer.
Nu kom vare sig det ena eller det andra.
Nu kom i stället en hopplös utrusning av Rüstü, en positionsmiss av Sabri – och sedan hade Turkiet förlorat den enda matchen i hela turneringen som de dominerat.
Fyra gånger har jag nu suttit på EM-läktare och tittat på när det turkiska landslaget spelat. Fyra gånger jag lämnat arenorna svettig och syltig, utmattad men exalterad.
Att följa det här laget har varit ett av de största privilegierna i mitt idrottsliv.
Aftonbladet26 juni 2008
Det är en galen, svettig, galet svettig natt.
Men den är inte Turkiets.
I matchen de ville vinna hellre än alla andra, för historien och för 2,7 miljoner turkar i Tyskland, var de det överlägset bästa laget.
...
Tyskturken Hamit Altintop var matchens överlägset bäste, turkturken Ayhan visade sig oavbrutet, och turkbrassen Mehmet Aurelio stoppade ner Michael Ballack i fickan och behöll honom där i 90 minuter.
Aldrig har Ballacks betydelse synts så tydligt som nu, när han inte syntes.
Ballack är en man bland män, men här sprang Aurelio sig in i skinnet på honom. Till slut inträdde ”Der Balle” i fotbollens motsvarighet till stockholmssyndromet – det när den markerade börjar söka sig till sin markerare, när han känner sig ensam utan honom.
Turkiet hade 9–1 i skott på mål efter 40 minuter. De hade träffat ribban, gjort
1–0 bakom en fumlig Jens Lehmann (han spelade som en Lekman i går) och ägnat hela första halvlek åt konstanta överlappningar på sin högerkant.
Tyskland?
De hade två kontringar.
...
Sabri, han som borde legat ner med kramp, sprintade runt lille Lahm och Sentürk störtdök in 2–2 förbi Jens Lehmann.
Dom gjorde det igen.
Och sedan gjorde Tyskland det igen.
De hade glömt hur man passade, hur man sköt, hur man vann närkamper och hur man växlade tempo.
Men die Nationalmannschaft har inte glömt hur man vinner.
Lahms väggspel med Hitzlsperger, hans fenomenala avslut i första krysset – det var ett konstnärligt mål, och en påminnelse om urkraften i en vit tröja.
3–2. 90:e minuten. På läktarna vecklades en enorm banderoll ut, med texten ”Wien ist das Ziel unserer Reise”, Wien är målet för vår resa.
– Vi hade allt, sa Fatih Terim.
– Vi hade vinnaranda, sa Joachim Löw.
De hade rätt, båda två, men på söndag står bara en av dem och pekar vid en bänk i Wien.
BASEL. I sin sista EM-match spelade Turkiet sin bästa fotboll. Det räckte inte – då avgår Turkiets förbundskapten Fatih Terim.
– Vi var det bättre laget, men måste acceptera förlusten, säger Terim.
Turkiet har uträttat två mirakel i detta EM. Något tredje blev det inte, men det var nära. Direkt efter den blytunga förlusten klev Turkiets förbundskapten Fatih Terim in på presskonferensen och meddelade sin avgång.
– Jag har tidigare sagt att jag inte kommer att jobba i Turkiet. Jag är en man som håller det jag lovar. Efter att jag har pratat med presidenten och spelarna kommer jag troligen att säga: ”Det här är vad jag har gjort”, säger Terim.
Turkiet var det bättre laget i gårdagens semifinal, men släppte in två mål under matchens sista 15 minuter och föll 2–3.
– Tyskland vann eftersom de har mer erfarenhet. Vi är ett ungt lag, säger mittfältaren Kazim Kazim som bland annat hade två ribbskott i första halvlek då Turkiet dominerade matchen totalt.
– Men när det närmade sig slutet lyste Tysklands erfarenhet igenom, säger Kazim Kazim som ändå inte var alltför besviken:
– En en sådan här match ger oss viktig erfarenhet för framtiden. Den här förlusten kommer vi att ha nytta av i nästa mästerskap, säger Kazim Kazim.
Och när tårarna över den missade finalplatsen har torkat kommer de inse att de fått något mycket mer värt - Europas kärlek
Fotboll Tyskland är i final. Men
Turkiet är den stora segraren.
För när vi blickar tillbaka på EM 2008 kommer vi minnas ett gäng rödklädda
galningar som trodde allt var möjligt.
Och när tårarna över den missade finalplatsen har torkat kommer de inse att
de fått något mycket mer värt - Europas kärlek. För Turkiet har spelat den
här turneringen inte bara som om det låg en finalplats i potten utan även ett
EU-medlemskap. Och oavsett om man tycker det är något att sträva mot eller ej
så är Turkiet inte längre ett land som bara borde tillhöra Asien.
Mot tyskarna satsade de allt framåt, dominerade, men straffades på tyngsta möjliga
sätt, eller snarare på turkiskt sätt, med ett mål i slutminuterna.
Men jag håller ändå Turkiets insats i EM högre än Greklands guld för fyra
år sedan.
För turkarna är mer än bara benhård disciplin.
Turkiet är välordnat kaos.
De tog sig till en semifinal med finess, slit och ja en hel del tur. Men det man
främst kommer att minnas är hur turkarna arbetade som ett lag. Deras hjärtan
bultade så hårt, hårdast av alla lag i turneringen.
Tyskland spelar nu final. Men Turkiet går också en tuff match till mötes: att
ta tag i landets många problem. Det är en svår uppgift. Men kan landet lära
något av sin EM-insats är man en god bit ännu närmare Europa.
 |
Fredrik Lindstrand |
Vilken match publiken på St Jakob Park i Basel fick se. Det blev ett möte där
tyskar och turkar om och om igen kastades mellan glädje och förtvivlan ända
till att backen Phillipp Lahm kom fram och satte 3-2 i 90:e minuten.
De turkiska reserverna öppnade annars matchen utan respekt och verkade inte
alls förstå att den turkiska taktiken i de tidigare matcherna varit lugn start
och explosiv avslutning.
Innan första kvarten var över hade Kazim Kazim haft ett skott i ribban och
Semih Sentürk hade så när styrt in ettan. Dessutom fick Turkiet de två första
hörnorna.
Första målet kom dock först i 22:a minuten då Kazim återigen träffade
ribban och Ugur Boral stötte sen in returen under Jens Lehman.
Turkiet hade tagit sig till semifinal trots att man bara varit i ledning i nio
av 390 spelade minuter. Nu fick man ha ledningen i ytterligare fyra minuter
innan Bastian Schweinsteiger styrde in 1-1 på Lukas Podolskis inlägg.
Tyskarna verkade chockade över turkarnas vilja att anfalla. Fem minuter in i
andra kom straffsituationen som fick alla tyskar att vråla - av ilska. För
schweiziske domaren Massimo Busacca friade helt när Sabri Sarioglu med höften
sprang omkull Phillipp Lahm när tysken precis kommit in i straffområdet med
bollen.
Plötsligt blev närkamperna fler och hårdare.
Med tio minuter kvar nådde Miroslav Klose högst på Phillipp Lahms inlägg.
Men vis av turkarnas tidigare matchavslutningar så vågade ingen tysk tro på
seger. Och med fem minuter kvar dök Semih Sentürk upp igen och styrde in
kvitteringen.
TT
CITY20080626