Det är nämligen så att jag skakar mina lakan varje dag och dammar och
dammsuger varje dag. Jag bor i en etta på 40 kvadrat meter och har tre
dammsugare.
Jag försökte förgäves att röra på mina armar och gav till ett tjut av smärta
och bara la mig ned och grät. Men grät jag över smärtan eller att jag inte
kunde skaka lakanen och städa?
Jag låg där och började fundera över varför renlighet är så viktigt.
Varför vi har vissa rutiner i livet som vi inte kan vara utan, eller vill
vara utan?
Jag började tänka på min familj.
Min mamma är väldigt pedantisk. I princip ”klorinificerade” hon
överallt och vi fick aldrig gå innanför ytterdörren med skor. ”Stopp,
stopp backa! Inte en meter in”! Detta irriterade mig och mina syskon oerhört,
speciellt i tonåren. Så jag kunde, bara för att irritera henne, klampa in
med skorna, eller skita i att bädda och slänga mina kläder överallt i
rummet. För jag var så trött på allt tjat.
Ju mer jag mindes desto mer började jag gråta. Vi fick aldrig fick pussa
eller krama min mormor, för hon hade bacillskräck! Hon hade en hy vit som snö
och ville absolut bevara den ren och fin för att uppnå maximal utstrålning.
Hon hade alltid med sig sin egen kopp, tallrik och bestick. Och gud bevare den
som rörde eller använde dem. Men vid närmare eftertanke har jag alltid med
mig min egen kopp…
Vi, alla människor, har en viss renlighet i oss. Vissa kan inte sova om de
inte har diskat, eller har rena sträckta lakan, eller städat rent toaletten,
kammat mattfransarna eller strukit kläderna.
Men varför? Dör vi om inte vi gör allt detta?
Ja… kanske det. Jag har i alla fall kommit på att jag som klagade på
min mor, har nu blivit värre än henne och lider nog av något som heter tvångstankar.
Jag tröstar mig själv med att tänka att jag nog inte är ensam. Det är
faktiskt fler som lider av tvångstankar eller överdriven renlighet, eller
pedantiskhet eller vad det nu är.
Hur ofta tänker du på om du låst dörren, stängt av spisen, tappat bort
nycklarna, plånboken, eller om hjärtat fortfarande klappar som det ska?
Efter mitt lilla gråtanfall var det som om all värk bara släppte och försvann.
Jag reste mig upp, skakade mina lakan med ett leende på läpparna och bestämde
mig för att testa mig själv med att inte damma och dammsuga idag. Och det
har gått bra, men jag tänker på det … dammet alltså.
Nisti Sterk
 |