I Storbritannien rasar en slöjdebatt, inte så
olik den som rasade i Frankrike för två år sedan. I Frankrike förbjöds slöjor
i skolan. I Storbritannien tycker utbildningsministern att det är rätt att
sparka en lärare med slöja som bara visar ögonen, niqab. Dessutom har den
tidigare utrikesministern Jack Straw sagt att han känner sig ”obekväm” med
beslöjade kvinnor. Stödet hos den franska befolkningen för slöjförbudet,
som även omfattar huvudduken hijab, var starkt för två år sedan. I
Storbritannien har utbildningsministerns utspel orsakat demonstrationer och
motdemonstrationer. En kvinna fick sin slöja sönderriven under en sammanstötning. Slöjförbud är ett simpelt grepp att ta till från politiskt håll, när
motsättningar växer. Genom att sätta slöjan i centrum görs den till ett
substitut för något mycket större. Det är att se förbi de egentliga
problemen: social ojämlikhet och etnisk segregation. Vad jag vet finns ingen statistik på hur många hijab
eller niqab som bärs i Europa. Det finns heller inga uppgifter om i vilken
utsträckning dessa dukar har utgjort ett hot mot Europas sekulariserade stater.
Ändå är de så hett omdebatterade och starkt ogillade i breda folklager. Men
inte för de muslimska kvinnornas sak. Slöjan verkar ha blivit ett slags identitetsmarkering hos muslimska
kvinnor i ett Europa som har gjort exkludering till sin bästa gren. Ungdomar från
hårt segregerade och förbisedda områden ser islam som en proteströrelse, där
religionen ger dem återupprättelse och människovärde. Att utesluta dem
ytterligare genom att förbjuda ett för dem viktigt signum är förödande för
ett heterogent samhälle. Jag tycker att slöjan i grunden är en symbol för
kvinnlig underordning och manlig överordning. Den är en symbol i raden för könsorättvisorna
som finns över hela världen, även om den på vissa håll mer har blivit ett
identitetsmärke (när den bärs frivilligt). Det offentligas roll är dock inte
att förbjuda uttryck för en tillhörighet eller för den delen tvinga fram
tecken på tillhörighet. Det offentliga ska stå för våra gemensamma lagar,
behandla alla människor lika och samtidigt respektera olikheter. Alla religioner är i ständig förändring, det gäller även islam och
dess utövare. Att huvuddukar blir vanligare, både i Europa och i muslimska länder,
är ett tidens tecken som måste tas på allvar och diskuteras – som ett
symtom på något mycket större. Vi som ytterst ser ett förtryck i att kvinnor – även
frivilligt – täcker sitt ansikte och/eller hår måste hejda oss i denna förbudsiverns
tid. Förändringen och viljan att förkasta slöjan måste komma från dem som
i dag bär den. Som tur är kommer Nyamko Sabuni, integrationsminister, inte att driva
sitt gamla krav om slöjförbud före en viss ålder. Det gör hon klokt i. Alla
slags förbud av slöjor är att göra vissa grupper osynliga. Det är att göra
sig blind för diskriminering och utanförskap.
Läs
alla Nishas krönikor