Låter som en dröm för många. Att betala en struntsumma och sedan få hjälp
med allt det där som det alltid blir bråk om. Vem ska vara hemma med det där
grönsnoriga barnet? Filippinskan! Vem ska diska? Polskan! Vem ska plocka
undan, tvätta, vika in, dammsuga, skura toaletter, komma ihåg matsäckar,
inte glömma gympapåsar, hjälpa med läxor, ringa och beställa pellets,
laga middag, storhandla och ja, så håller man på. Tänk att slippa sånt!
Jag slipper sånt just nu. Inte för att jag har en filippinska i min sunkiga
källare, utan för att min man inte kan göra något av de där grejerna. Han
har varit väldigt, väldigt sjuk under ett år och ja, då ändrar ju hela
livet karaktär. Från att ha dividerat och bollat med vardagen mest hela
tiden får jag nu sköta allt.
Alles. Tutti. Hela tjillevippen. Och helt utan bitterhet dessutom. Man
kan ju inte vara bitter över att ens man överlevde en sjukdom och nu försöker
tillfriskna, eller hur? Då är man kanske inte riktigt kär i sin man. Men
det är jag och det som vi förut delade på vi två, gör nu jag. Jag sköter
våra tre barn, vår villa, vårt sommarhus, vår båt (fast den tog snälla
grannar hand om – tack!), våra husdjur, vår ekonomi, vår tomt och vår
bil… Eller njäe, inte bilen kanske, den står just nu död utanför vårt
hus och väntar på att någon, typ jag, ska släpa den till en verkstad…
Men ja, det andra fixar jag.
Och det konstiga och ganska skrämmande är… att det inte är särskilt
jobbigt. Jag håller med, det låter som ganska mycket att hålla ordning på,
men det finns en sak jag slipper. Jag slipper gnäll. Främst från min egen
sida, men också från hans. Jag slipper eviga diskussioner. Jag slipper bli
knastrande galen över att köket är fixat men bordet inte avtorkat. Tvärtom
gör jag vågen av glädje om han bara har spolat efter sig… En sak mindre för
mig!
Inte konstigt att skilsmässor var ovanligare förr. Det fanns ju inte
så mycket att bjäbba om! Mannen tog på sig hatten och gick till jobbet.
Kvinnan tog på sig förklädet och tog hand om hemmet. Så var det bara.
Ingen bitterhet, bara ett kallt konstaterande.
Det är bjäbbandet som dödar relationen. Vi måste sluta bjäbba med
varandra. Nu menar jag inte att vi ska köpa filippinskor på rea eller gå
tillbaka till urgamla könsroller. Men vi kanske ska fatta vad livet är.
Livet är inte att gå på Gröna Lund.
Livet är att äta, tvätta, diska och plocka. Så har det alltid varit.
Kanske ska vi lära oss gilla det livet i stället för att fly från det.
Njuta av att vika in våra barns små rena kläder. Känna glädje över att
laga god och nyttig mat. Hoppa högt över att tvättmaskiner existerar så
man slipper hugga hål i isen varje gång man ska köra en vittvätt. That's
life. Och det är helt okej. Det är till och med lovely.
Emma Hamberg