BAKU. Azerbajdzjans president Ilham Aliev är en
stor och kraftfull man, något blyg men samtidigt urbant utåtriktad och välkomnande
med ett varmt leende nära till hands.
Hans nyfikna ögon speglar erfarenhet och väjer inte för
några frågor, de ger intryck av att ha sett större faror än en grupp
europeiska och amerikanska besökare.
På elegant engelska avvärjer den 43-årige presidenten under ett timslångt
samtal alla farhågor om oegentligheter under parlamentsvalen nu på söndag.
Han har själv givit detaljerade direktiv om hur de ska organiseras.
- Fria och rättvisa val är viktiga för landets framtid. De underlättar
för Azerbajdzjan att integreras i den euro-atlantiska gemenskapen, säger
han med en fras som ständigt upprepas av regeringens företrädare här i
huvudstaden Baku och som anger att Azerbajdzjan på sikt söker hemvist både
inom EU och Nato och redan har ett strategiskt samarbete med USA.
Ilham Aliev är utbildad i Moskva där han doktorerade i historia i mitten
av 1980-talet. Då var Azerbajdzjan ännu en republik inom det väldiga
Sovjetunionen där hans far Heydar Aliev var vice premiärminister och en
av de högsta ledarna inom kommunistpartiet. Heydar Aliev bröt med
Sovjetunionen strax innan dess sammanbrott, var från 1993 president i det
självständiga Azerbajdzjan i tio år och hyllas nu två år efter sin död
som landsfader med statyer och porträtt.
Han blickar ned från väggen och håller uppsikt också över sonen och
efterträdaren i hans imposanta mottagningsrum.
Ilham Aliev skolades att ta över makten inom familjeklanen och i
Azerbajdzjan genom arbete inom oljeindustrin, det styrande partiet Nya
Azerbajdzjan och parlamentet. Han sägs vara Azerbajdzjans rikaste man och
omger sig i regeringen av andra som gjort sig stora förmögenheter,
vilket gör att Azerbajdzjan leds av en rik och korrumperad elit i ett
land där de flesta är fattiga.
Till skillnad från sin far sägs Ilham
Aliev vara ointresserad av detaljstyrning. Han överlåter intrigerna till
chefen för presidentstaben Ramiz Mehtiev, en av faderns närmaste män
under kommunisttiden och avgörande röst inom den styrande klan där
Ilham Aliev efter sin fars död är formellt överhuvud.
I sitt kontor några trappor upp från presidenten betonar Ramiz Mehtiev
att politikens huvudinriktning sedan 1993 har varit att "värna om
stabiliteten för demokratins skull".
Ramiz Mehtiev pekas av oppositionen ut som regimens "onda ande",
en manipulatör som inte reformerats sedan sovjettiden. Själv varnar han
för att oppositionen förbereder en kupp eller revolution mot regeringen
efter valet.
- Vi kan inte tillåta en situation där allt faller samman och
stabiliteten hotas. Det finns inga skäl att upprepa vad som hänt i
Ukraina och Georgien, säger Ramiz Mehtiev och syftar på de revolutioner
som blev svar på fuskval av politiker som trodde sig sitta säkra vid
makten.
De ledande politikerna inom de partier som
inför valet format ett "frihetsblock", Azadlik, gör ingen
hemlighet av att de redan dagen efter valet kommer att mana till protester
som de hoppas ska leda till att regeringen faller.
Isa Gambar, som leder Musavat (jämlikhetspartiet) inom frihetsblocket, hävdar
att oppositionen är beredd att acceptera ett valnederlag men berättar
också att han på nära håll studerat revolutionerna i Ukraina och
Georgien.
Ali Keremli, som är Isa Gambars allierade inom frihetsblocket och ledare
för folkfrontspartiet, uttrycker oro över att västvärlden ska svika
oppositionen och inte stödja deras krav på regeringens avgång efter
valet. Redan har oppositionens naturliga bundsförvanter inom de nytillträdda
regeringarna i Ukraina och Georgien försiktigt närmat sig president
Ilham Aliev och väntas inte utmana valutgången.
Bland diplomater och andra utländska
observatörer i Baku är det egentligen heller ingen som har något särskilt
gott att säga om oppositionen i Azerbajdzjan. De tar förstås avstånd
från att regeringen stoppat oppositionens demonstrationer inför valet
med våld och inskränkningar i pressfriheten som gör det svårt för
oppositionen att göra sig hörd. Men oppositonsledarna avfärdas som
avdankade politiker som gjort sitt och egentligen bara strävar efter att
få ersätta president Ilham Aliev och hans klan vid köttgrytorna.
- Det kommer inte att bli någon revolution eller något maktskifte i
Azerbajdzjan. Valet handlar ju inte ens om presidenten utan om
parlamentet, slår en ambassadör från ett stort grannland fast.
Några avgörande politiska skillnader går heller inte att upptäcka
mellan regering och opposition.
Oppositonsledarna Isa Gambar och Ali Keremli prisar presidentens provästliga
politik och stödet med en symbolisk truppstyrka till USA:s insats i Irak.
Bushadministrationen har tryckt på hårt för att valen i Azerbajdzjan
ska bli demokratiska. Den amerikanske ambassadören Reno Harnish sägs ha
nära och goda relationer till president Aliev. Helt klart har han större
inflytande här än under sin tid som andreman på USA-ambassaden i
Stockholm i slutet av 1990-talet.
Precis som Ilham Aliev förnekar Reno Harnish i offentliga uttalanden att
USA har bett att få tillgång till militärbaser i Azerbajdzjan.
- Vi diskuterar inte den möjligheten, men vi har visat att vi är en pålitlig
partner. Vi är helt till freds med förbindelserna och själv har jag
varit i USA 18 gånger. Om fler steg behövs ska vi göra vad vi kan, säger
presidenten och tillägger att samarbetet är utmärkt inom regional säkerhet,
energifrågor och kamp mot terrorism.
Ryktena om amerikanska baser dyker ständigt
upp, inte minst därför att USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld besökt
Azerbajdzjan tre gånger på halvannat år. Än så länge är resultatet
två radarstationer som kan användas för spaning mot Ryssland och Iran.
Iran känner sig inringat och varnar för amerikanska militärangrepp från
flera håll, men har lyckats förmå Azerbajdzjan att underteckna ett
icke-angreppssavtal.
För USA är det avgörande att ha tillgång till luftrummet över
Azerbajdzjan för att kunna nå mål i Centralasien. En amerikansk
diplomat liknar Azerbajdzjans betydelse som länk i regionen vid
Suezkanalen. Här flyter maktspelet samman i kamp om inflytande mellan
Iran, Ryssland, Turkiet, USA och i ökad utsträckning även Kina.
Presidentens stabschef Ramiz Mehtiev säger att Iran historiskt sett har
djupast rötter här och att Ryssland har djupast intressen.
Vid sidan av geopolitiska aktörer spelar oljejätten British Petroleum en
avgörande roll för Azerbajdzjans framtid. BP satsar de närmaste åren
20 miljarder dollar på utvinning av olja och gas. Bolagets platschef
David Woodward kan därför sägas vara en av landets mest betydelsefulla
personer vid sidan av president Aliev, hans stabschef Mehtiev och
USA-ambassadören Harnish.
Han tar emot i bolagskontoret som getts namnet Villa Petrolea efter det
palats som bröderna Robert, Ludwig och Alfred Nobel lät bygga i en helt
annan del av Baku när de var Azerbajdzjans och några av världens största
oljebaroner för ett drygt sekel sedan.
I storlek liknar David Woodward fyndigheterna i Kaspiska havet vid Nordsjön
och Mexikanska bukten. De kommer att stå för omkring 1,25 procent av världsproduktionen
och bortåt en fjärdedel av den växande konsumtionen.
När den nybyggda oljeledningen från Baku till turkiska Ceyhan vid
Medelhavet börjar leverera olja vid årsskiftet kommer produktionen att
uppgå till en miljon fat per dag och Azerbajdzjan snabbt att bli ett rikt
land.
- Den stora utmaningen blir att reformera ekonomin så att inkomsterna
gynnar landet och befolkningen. Risken är att förmögenheterna samlas på
få händer och att inkomsterna inte sprids, säger David Woodward.