Abdullah Gül
Det blev tredje gången gillt när Turkiets nya parlament igår röstade ja
till Abdullah Gül som president. Vid den tredje omröstningen efter sommarens
nyval räckte det med enkel majoritet – 276 av 550 röster. Det klarade den
hittillsvarande utrikesministern med råge. Abdullah Gül fick 339 ja-röster,
medan två motkandidater fick nöja sig med 70 respektive 13 röster.
Abdullah Gül lovar att bli en president för ”alla turkar”. Han måste
nu avsäga sig sitt partimedlemskap. Han har att bevisa att han, som troende
sunnimuslim, kan vara en statschef för hela republiken: också för
aleviterna (en stor men missgynnad muslimsk trosriktning), för kurderna,
liksom för de små etniska och religiösa minoriteterna och för dem som för
allt i världen vill fortsätta att dricka sin raki på barerna, liksom andra
inbitna sekularister.
Gül och det regerande AKP har en bred förankring. Den nye presidenten är
populär i såväl det kurddominerade sydöstra Turkiet som i Istanbuls flotta
finanskvarter. Anhängarna gillar hans diplomatiska skicklighet och sinne för
sunda statsfinanser, vilket gett Turkiet en sällan skådad ekonomisk
stabilitet.
Gül betyder Ros och det talas nu om att Turkiet går in i en Rosen-era
(vilket har dubbel- tydig mening eftersom termen också används som en
referens till en svunnen islamisk guldålder.)
Gårdagens presidentval i Turkiet är en milstolpe i republikens historia,
inte minst vad gäller militärens ställning. Sedan 1960 har den turkiska
militären störtat regeringar fyra gånger, senast vid den ”postmoderna”
statskuppen 1997 som blev oblodig.
Detta ständiga hot om ett militärt ingripande har gjort det politiska
systemet kroniskt omoget. De valda politikerna har ju vetat att militärerna
(pappa staten) ständigt kunde gripa in för att ställa saker till rätta.
Men den ordningen kan nu vara historia.
Genom militärens varning på en webbsida i våras lyckades de höga
generalerna tillfälligt stoppa ett första försök att få Gül vald till
president. Efter detta hot om ett militärt ingripande, vårens
massdemonstrationer samt författningsdomstolens höjda krav för beslutsmässighet
i parlamentet gjorde AKP en taktisk u-sväng och utlyste nyvalet i juli.
Detta gick man kraftigt stärkt ur – med en uppgång från 34 till 47
procent – och partiet är till-baka på banan i full acceleration.
ÖB:n Büyükanits nya varning på måndagskvällen – när han talade om hur
nationen hotas av både kurdiska separatister och, med en särskild varning
till Gül och AKP, de ”ondskans centrum som systematiskt försöker fräta sönder
den turkiska republikens sekulära natur” – var denna gång verkningslös.
Men risken finns att radar- paret – premiärminister Recep Tayyip
Erdogan och presidenten Abdullah Gül - blir så fartblinda att de kan
anklagas för arrogans och maktfullkomlighet av dem som hittills gillat vad de
sett.
Oppositionsledaren, Deniz Baykal, vars republikanska folkparti CHP bojkottade
presidentvalet, tänker bojkotta tillställningar i presidentpalatset när
Abdullah Gül nu flyttar dit tillsammans med sin hustru Hayrünisa, som stolt
bär sin islamiska huvudduk.
För det gamla sekulära etablissemanget är en sådan huvud- bonad en
politisk demonstration, som signalerar ett hot mot republikens sekulära
fundament. Men en bred majoritet av de turkiska väljarna, och därmed även
av AKP:s, är emot ett samhälle baserat på sharialagar.