Måste vi prata hål i huvudet på varandra

När folk är nyförälskade och berättar för andra om sin nyfunna kärlek är det inte ovanligt att de säger ”vi kan verkligen prata om allt”. Sedan går åren och det börjar kanske knaka i fogarna. Då är det orden ”vi har ingenting att säga varandra längre” som summerar förhållandet. Det verkar som om detta prat är det som gör en relation underbar eller fasansfull. För det har man ju läst, receptet på en bra relation är kommunikation. Fast jag tycker att det låter som något som Socialstyrelsen skulle kunna rekommendera. Sex till åtta diskussioner i veckan. Säg vad du tycker och känner, är det något du irriterar dig på är det lika bra att du hasplar ur dig det på en gång.

I riktigt bra förhållanden håller de säkert på med familjeråd och sådant. En gång i veckan sätter de sig ner vid köksbordet och utvärderar veckan som gått. ”Vem diskar mest?”, ”I onsdags mockade du inte toaletten efter dig”, ”Hur kändes det innerst inne när du sa det där du sa?” och ”Har dina drömmar och mål förändrats under de senaste sju dagarna?” Känns inte det väldigt mycket 70-tal? Som att dra på sig velourbyxorna och laga middag i lergryta.

När man lever i en relation, måste man då verkligen prata om allt? Särskilt med tanke på att män per se inte är särskilt pratglada. Och kvinnor gärna vill att det andra könet ska förstå vad de menar utan att de behöver säga det rakt ut. Det jag menar är givetvis inte att man inte ska kunna prata med sin partner. Självklart ska man dela det mesta här i livet med honom eller henne. Men måste man verkligen dela precis allt? Måste vi prata hål i huvudet på varandra? Kan det inte vara så att vissa saker lämpar sig bäst att prata om med personer man inte ligger med?
 
Om man till exempel är skitförbannad på sin sambo, är det då alltid den bästa lösningen att prata med just honom om det? Eller kommer det bara att leda till en massa onödigt bråk och saker sagda i ilska? Kan det inte vara bättre att få snacka lite skit om honom med bästa kompisen, att få prata av sig och få medhåll om att han faktiskt verkar ganska knäpp. När man väl har fått det gjort är man säkert inte lika arg längre. Och får man höra hur puckad kompisens pojkvän är framstår ju ens egen som ganska bra. Trots allt. 

Jag tror inte på det här att prat och kommunikation är lösningen. Ibland måste det helt enkelt vara slutsnackat. Tala är silver, handling är guld. Gör saker tillsammans i stället för att älta och analysera allt. Det räcker inte alltid att prata. Man måste ju ha saker att prata om också.