Ni dödar er personlighet med smink

Jag har alltid beundrat honom. Beundrat på sättet att man försöker vara någon annan än sig själv för att han är så otroligt perfekt. Klyschan att ingen är perfekt är inpräntad i hjärnan på en sedan många år tillbaka, men just i dag stämmer det inte. Han har någonting som andra inte har. Sex appeal, kanske. Får man säga så? Nej, faktiskt inte. Inte heller får man prata om det faktum att jag vill ha honom mer än vad jag vill ha den där snyggaste tröjan på NK.

Han kommer dock aldrig vilja ha mig, jag är alldeles för vanlig. När jag säger så insisterar alltid mina vänner på att så är inte fallet. Alla i gänget är ju sköna, vi är verkligen inte som andra. Men jag såg förbi den lögnen för länge sedan. Det är bara en myt alla människor måste intala sig själva för att kunna stå ut. Sedan är det de som är duktigast på att övertyga sig själva som vinner. De lever helt enkelt lögnen tills den blir verklighet.
Plötsligt säger han någonting. Mitt i prick. Alla är ägda, av just honom. Alla söta, översminkade tjejer sitter där och skrattar. Skrikiga är de. Tjejerna på samma fest som jag. Med en fylla lika äkta som Pamelas bröst.

Missförstå mig rätt. Det handlar inte om att dissa alla tjejer, bara att öppna ögonen på vissa. Det är ju personligheten ni dödar när ni sminkar er så bra. Det lilla fina som bara ni har försvinner till förmån för det vanliga. När datorn är paj raderar man allt och börjar om från början igen. Vad gör man när en människa är likadan?
Han har åsikter om allt. Han pratar om manssamhället i västerländsk tradition. Om anorektiker som spyr på sin Vecko-Revyn och om hur unga tjejer söker efter sin identitet bland killar med skägg. Han pratar om vårt land, där bröst betyder mer än hjärna. Och jag håller med. Bara för att han är han och för att jag är rädd för vad han ska tycka om jag säger emot. Jag är smart. Det vet jag. Ändå argumenterar jag alltid på hans sida. Det finns inte en tanke på annat. Hur kunde det bli så här?

Jag verkar ju helt knäpp! Tappad bakom flötet, lyset är på men ingen är hemma. Tänk livet när man var liten och hur enkelt det var. Man gick ut på gatan och hittade någon att leka med. Nu måste allt vara så jäkla korrekt. ”Man ska inte umgås med fula människor, för då kan de få för sig att det är okej att se ut så!” sa någon klok människa för länge sedan. Det är fan inte lätt att vara tonåring. Eller ful.
Man gör allt i sin makt för att hitta sig själv. När man tror att man har en liten aning så kommer människor in i ens liv och rör om det totalt. Troligtvis är jag precis som de där andra tjejerna för honom. Men just nu spelar det faktiskt ingen roll.