Jag är vad ni kan kalla en ”matchmaker”, sa Levy Izhak Rosenbaum från Brooklyn, USA, i en hemlig inspelning med en FBI-agent som han trodde var en kund. Tio dagar senare, i slutet på juli i år arresterades Rosenbaum i samband med att en stor korruptionshärva avslöjades i New Jersey: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, vilket nu rullades upp likt ett Sopranos nätverk. Rosenbaums matchmaking handlade allltså inte om romantik, utan om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden. Enligt egen utsago köper han organen från mindre bemedlade människor i Israel för 10 000 dollar och säljer dem till desperata patienter i USA för 160 000 dollar. Den lagliga väntetiden för njurar är i medeltal nio år.

Anklagelserna har skakat om amerikansk transplantationsindustri. Om detta är sant, är det första gången organtrafficking dokumenteras i USA, säger experter i tidningen New Jersey Real-Time News.

På frågan hur många organ han sålt svarar Rosenbaum: Quite a lot. Många. Och jag har aldrig misslyckats, skryter han vidare. Hans verksamhet har pågått under mycket lång tid.

Francis Delmonici, Harvardprofessor i transplantationskirurgi, och styrelsemedlem i National Kidney Foundation’s Board of Directors, säger i samma tidning att liknande organtrafficking som i Israel pågår också på andra ställen i världen. Uppskattningsvis är det 10 procent av de 63 000 njurtransplantationerna i världen som görs illegalt, säger Delmonici.

Heta länder för den här illegala verksamheten är Pakistan, Filippinerna och Kina, där man tror att organen tas från avrättade fångar. Men starka misstankar finns också hos palestinier att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats. En mycket allvarlig misstanke som har tillräckligt många frågetecken för att ICJ, International Court of Justice, absolut borde inleda en undersökning om huruvida det handlar om israeliska krigsförbrytelser.

Israel har återkommande hamnat i blåsväder för sitt oetiska sätt att handskas med organ och transplantation. Länder som bland annat Frankrike avbröt organsamarbetet med Israel redan på nittiotalet, och Jerusalem Post skrev ”att övriga länder i Europa väntas följa Frankrikes exempel inom kort”.

Hälften av de nya njurar som israeler fått inopererade sedan början på 2000-talet har köpts illegalt från Turkiet, Östeuropa eller Latinamerika. Israeliska hälsovårdsmyndigheter har full kännedom om verksamheten, men gör inget för att stoppa den. 2003 framkom vid en konferens att Israel är det enda västlandet vars läkarkår inte fördömer den illegala organhandeln eller vidtar några rättsliga åtgärder mot de läkare som deltar i den brottsliga hanteringen. Tvärtom är chefsläkare på de stora sjukhusen inblandade i de flesta illegala transplantationerna, enligt Dagens Nyheter (5 december 2003).

I ett försök att komma tillrätta med organbristen i landet gick Israels dåvarande hälsominister, Ehud Olmert, ut i en stor kampanj sommaren 1992 för att få den israeliska befolkningen att ställa upp som organdonatorer. En halv miljon pamfletter spreds i lokaltidningarna där medborgarna uppmanades skriva på att donera sina organ efter sin död. Ehud Olmert var själv den första att skriva på.

Redan ett par veckor efter skrev Jerusalem Post att kampanjen gett ett lyckat resultat. Inte mindre är 35 000 personer hade skrivit på, vanligen är det 500 i månaden. I samma artikel skrev journalisten Judy Siegel att gapet mellan tillgång och efterfrågan fortfarande var stort. Kön till njurtransplantationer var 500 personer, men endast 124 personer kunde opereras. Av 45 personer i behov av en ny lever hade endast tre personer möjligheten att kunna opereras i Israel.

Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade.

Talet om de uppsprättade kropparna förskräckte befolkningen på Västbanken och Gaza. Det talades om en dramatisk ökning av unga män som försvann, med därpå följande nattliga begravningar av obducerade unga män.

Jag var i området och arbetade med en bok när jag ett antal gånger blev kontaktad av FN-anställda som var oroade över utvecklingen. De som kontaktade mig menade att organstöld faktiskt ägde rum, men att de var förhindrade att agera. På uppdrag av ett tv-bolag reste jag därefter runt och talade med ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza som menade att deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades. Ett av de exempel jag träffade på under denna kusliga resa var den unge stenkastaren Bilal Achmed Ghanan.

Klockan närmade sig midnatt när motorljuden från den israeliska miltärkolonnen hördes i utkanten av den lilla byn Imatin på norra Västbanken. Byns tvåtusen invånare höll sig mangrant vakna och stod som tysta skuggor i mörkret. Några låg på hustaken, andra stod bakom sina gardiner, hus eller träd som gav skydd i mörkret under utegångsförbudet men ändå erbjöd fri sikt mot det som skulle bli gravplats åt byns första martyr. Militären hade brutit all elektricitet runt byn och området var avstängt militärt område – inte en katt kunde röra sig utomhus utan att riskera livet. Mörkrets bedövande tystnad bröts bara av stillsamma snyftningar och jag minns inte om det var av kyla eller spänning vi huttrade. Fem dagar tidigare, den 13 maj 1992, hade en israelisk specialstyrka lagt sig i bakhåll i byns snickeri. Personen som specialstyrkan hade i uppdrag att oskadliggöra var 19-årige Bilal Achmed Ghanan, en av de aktiva palestinska stenkastande ungdomar som gjorde livet surt för israels ockupationsmakt.

Bilal Ghanan var som en av de ledande stenkastarna efterlyst sedan ett par år. Det innebar att han tillsammans med andra efterlysta stenkastargrabbar bodde under bar himmel uppe i Nablusbergen. Att bli infångad betydde döden, och alla berättelser om den föregående tortyren gjorde inte saken bättre. Således höll de sig i bergen. Men av någon anledning tog Bilal sig ner från bergen en dag och vandrade oskyddad genom byn förbi snickarens hus denna olycksaliga dag i mitten på maj. Varför han kom ner just denna dag kunde inte ens Talal, hans äldre bror svara på, kanske var maten slut och förråden behövde fyllas på.

Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen. Slutligen tog de Bilal i fötterna och släpade honom de 20 stegen uppför snickeriets stentrappa. Byborna berättar sedan att folk från både FN och Röda Halvmånen som befann sig i närheten och hört skottlossningen hade begett sig till platsen för att ta hand om den skadade. Argumentationen om vem som skulle ta hand om offret slutade med att den israeliska styrkan lastat in den svårt skadade Bilal i en jeep och kört iväg till byns utkant. Där väntande en militärhelikopter som forslade iväg Bilal mot ett för hans anhöriga okänt mål.

Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. ”Den svåraste av dem alla” viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement.

Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.

De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.

– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.

De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.

Talesmannen för den israeliska armén menade tvärtom att påståenden om organstöld var påhitt av palestinier. Alla palestinier som dödats blir rutinmässigt obducerade, menar han.

Bilal Achmed Ghanem var en av 133 palestinier som dödades på olika sätt det året. Enligt den Palestinska statistiken var dödorsakerna följande: Skjuten på gatan, explosion, misshandel, tårgas, avsiktligt påkörd, hängd i fängelset, skjuten i skolan, dödad i bostaden etcetera. Av de 133 dödade personerna i åldrarna fyra månader till 88 år var det 69 stycken som obducerades, det vill säga endast hälften av de döda. Den rutinmässiga obduktionen av dödade palestinier, som arméns talesman talat om stämmer inte i verkligheten på de ockuperade områdena. Frågorna kvarstår.

Vi vet att behovet av organ i Israel är stort, att en omfattande illegal organhandel pågår, att det skett under lång tid, att det sker med myndigheternas goda minne, att högt uppsatta läkare på de stora sjukhusen deltar, liksom tjänstemän på olika nivåer. Och vi vet att palestinska unga män försvann, att de fördes tillbaka fem dygn senare under hemlighetsmakeri på natten, uppsprättade och hopsydda.

Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.

Tonläget fortsätter skruvas upp mot Sverige efter artikeln om misstänkt organhandel som publicerades på Aftonbladets kultursidor i måndags.

Danny Seaman, chef för den israeliska regeringens pressbyrå, klargör att Aftonbladets reporter och fotograf, som just nu befinner sig i landet, motarbetas aktivt. Han har instruerat sina medarbetare att ta så lång tid på sig som möjligt för att pröva ansökningarna om pressackreditering, enligt tidningen Jerusalem Post.

– Vi har 90 dagar på oss att titta på förfrågan och vi kommer att göra det så grundligt som möjligt. När det gäller den här tidningen kommer vi att titta på den mest obetydliga byråkratiska detaljen, säger Seaman till tidningen Haaretz.

”Agerar inte professionellt”

Även inrikesminister Eli Yishai säger, enligt tidningen Jerusalem Post, att han kommer agera för att förhindra Aftonbladets reportrar från att få arbetstillstånd i landet.

– Det är en provokation från Israels myndigheter. Den förefaller lika känslostyrd som de israeliska ministrarnas utfall, de agerar inte professionellt, säger Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.

– I grunden har jag en fast tro på att Israel är en demokratisk stat. De kommer att bevilja oss de här pressackrediteringarna.

”Inte brutit mot några lagar”

Aftonbladets Oisin Cantwell och Urban Andersson var redan i går i byn Imattén på Västbanken där de träffade familjen som misstänker att deras pojkes organ blev stulna 1992. Reportaget publicerades i dagens Aftonbladet.

– Men vi har inte brutit mot några lagar eller regler, så vitt vi begriper. Vi har öppet passerat olika checkpoints på Västbanken där vårt team har visat sina pass. Vi har dessutom gjort ett jobb på palestinskt territorium och jag har svårt att tro att en demokratisk stat som Israel försöker kontrollera hur pressen arbetar i ett territorium där de inte har kontroll, säger Jan Helin.

Det var veckan då världen blev galen på grund av en kulturartikel i Aftonbladet.

Vi är och ska vara en pålitlig leverantör av hetluft. Sådan är en god kvällstidning.

Men det tappade sans och vett med påföljande diplomatisk kris mellan Sverige och Israel som blev resultatet denna gång var inte vår avsikt.

Avsikten var ställa ett antal frågor om illegal organtrafficking.

Men sakfrågan var ointressant, ansåg en hätsk opinion, eftersom bevis för organstöld saknades.

Det var i sig riktigt att bevis för olaglig hantering av organ saknades i artikeln.

Där fanns Levy Ishak Rosenbaums erkännande från en just nu pågående förundersökning i USA om hur han handlat illegalt med organ från Israel. Oklart ännu hur han fått tag på dem.

Där fanns skribenten Donald Boströms egna bild på en efterlyst palestinsk 19-årig pojke som skjutits ihjäl av israelisk militär för 17 år sedan och återlämnats till familjen uppskuren och ihopsydd från hakan till midjan. Hans familj anklagar israelerna för att ha stulit organ ur pojkens kropp efter att de dödat honom.

Inga av dessa i sig ostridiga faktauppgifter bevisar organstöld. Men det var, enligt mig, fog för att publicera en kulturartikel som ställer ett antal frågor.

Då brast dammluckorna.

Med spjärn i den månghundraåriga fasansfulla historien om övergrepp mot judar gick debattörer till storms mot Aftonbladet.

De förhållandevis sansade hävdade att dessa frågor inte får ställas.

De tokigaste brydde sig överhuvudtaget inte om frågorna utan var i stället helt upptagna av att förklara att Aftonbladet är en antisemitisk tidning.

Ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier fördömde Aftonbladets artikel å svenska statens vägnar.

Israels utrikesminister Avigdor Lieberman jämförde Carl Bildts försvar av svensk pressfrihet och yttrandefrihet med hur Sverige agerade undfallande under andra världskriget.

Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) skrev på fullt allvar att jag är nazist, eller i vart fall en nazistisk utgivare och att Aftonbladet under min ledning nu tjänar mörkrets krafter.

Den vulgärpropaganda dessa tre lånar sig till är djupt sorglig. Den bottnar inte i något annat än ett självgott effektsökeri som lånar kraft ur en fasansfull historia. Skamlöst.

Jag är inte nazist. Jag är inte antisemit. Jag är en ansvarig utgivare som tillåtit publicering av en kulturartikel för att den ställer ett antal relevanta frågor.

Därför, bästa gaphalsar till israelisk minister, svensk EU-parlamentariker och ambassadörer från båda länder, lugnar vi ner oss och återvänder till sakfrågan.

Vad hände i byn Imattén på Västbanken för 17 år sedan då en 19-årig pojke sköts ihjäl?

Vår reporter Oisìn Cantwell och fotograf Urban Andersson har spårat upp den palestinska mamman och brodern till den pojke vars uppskurna och ihopsydda kropp vi publicerade en bild på i måndags. Du möter dem på nästa uppslag.

Varför var pojken uppskuren och ihopsydd? Om det var en obduktion – varför utfördes den trots att dödsorsaken var uppenbar?

På det svarar i dag den israeliska försvarsmakten. Vår reporter Jill Sjölund har intervjuat det israeliska utrikesdepartementets talesman. Du möter honom på följande uppslag.

Detta återvändande till sakfrågorna blir vår punkt i denna fråga. Denna vecka.

Är Israels reaktion rimlig?

– Det finns i Israel en stor känslighet för vad som uppfattas som att man ger utrymme för antisemitiska stämningar.

Oroar den här affären dig?

– Det som oroar mig är om det sprids eller sätts en bild av att vi i Sverige tar lätt på antisemitism. Det leder till en felaktig bild av Sverige som nation, antisemitism tolereras inte här.

– Vi ska också vara mer vaksamma på att utåt förklara hur vår press- och yttrandefrihet ser ut. Ibland är det svårt för omvärlden att förstå.

Tycker du att Sverige behöver klargöra sin inställning till antisemitismen?

– Jag tycker nog att vi har en mycket tydlig linje.

Tänker du be om ursäkt för artikeln?

– Nej. Det är i så fall Aftonbladet som får göra det. Jag är inte, och kommer aldrig att bli, ansvarig utgivare för Aftonbladet.

Tycker du att Aftonbladets ansvarige utgivare ska be om ursäkt?

– Det är inte min sak att säga något om det. Det jag försöker säga är att den som har kritik mot Aftonbladet får vända sig dit, inte till den svenska regeringen. Ansvaret för vad som publiceras i Aftonbladet finns där, inte i regeringen.

Hade du sett uttalandet från ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier innan det las ut på hemsidan?

– Jag vill inte uttala mig om det.

Var det rätt att uttalandet togs bort från ambassadens hemsida?

– Jag recenserar inte mina medarbetare offentligt.

Har du pratat med henne?

– Det vill jag inte gå in på.

Israels utrikesminister Avigdor Lieberman sa i torsdags att han tänker framföra en skarp protest till dig personligen. Har han gjort det?

– Nej.

Har han sökt dig?

– Inte såvitt jag vet.

Men försvarsminister Ehud Barak påstår att han sökt dig?

– Hans stabschef har talat med kabinettssekreterare Frank Belfrage.

Ställs din planerade resa till Israel in?

– Det är inte, och har aldrig varit, klart att den blir av. Det finns flera olika alternativ. Blir den av kommer det att ske med mycket kort varsel.

– Syftet med resan kommer jag att förklara om den blir av.

Har vi en diplomatisk kris i förhållandet mellan Sverige och Israel i dag?

– Nej.

”Inte rubriksättare”

Inte heller statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tänker gå Israel till mötes och ta avstånd från Aftonbladets artikel.

– Ingen kan begära att en svensk regering ska bryta mot våra egna grundlagar. Tryckfriheten är en omistlig del av det svenska samhället.

Har vi en diplomatisk kris?

– Jag är inte rubriksättare på en tidning. Vi månar om goda relationer med Israel, med den palestinska sidan och med den muslimska världen.