Vi älskar andras olycka

Det finns saker som man helst inte vill erkänna. Saker som man inte riktigt vill kännas vid, egenskaper som man gör sitt bästa för att dölja. Alla vill ju visa upp en snygg och oklanderlig fasad. Lite "titta vad snygg jag är, det syns väl hur bra jag mår och hur fantastiskt lycklig jag är". Det är kanske därför vi älskar när andra människor blottar sina skönhetsfläckar. När andra visar att de kanske inte är så där snygga och lyckliga. Helst ska de vara rika, vackra och kända. Typ när man läser i en skvallertidning att Brangelina bråkade öppet på en restaurang och ”stormade” ut. För det första, hur gör man när man stormar?

Jag skulle så gärna vilja, bara en endaste gång, få storma ut från en restaurang. Men hur som helst. Där sitter man i sin ensamhet, glor på daytime-tv och proppar i sig smågodis och plötsligt känner man sig lite mindre misslyckad. Jovisst är Angelina Jolie en av världens vackraste kvinnor, hon är stenrik och en modern Moder Teresa. Men se, hon bråkar med Brad och stormar än hit och än dit. För visst älskar vi att gotta oss i andras olycka? Det blir lite ”aha, jag visste det, du din låtsaslyckliga skata”.

Det som är snäppet bättre än kändisar som bråkar är när folk man känner gör det. Missförstå mig rätt nu. Jag vill så klart inte att mina vänner ska bråka. Jag vill att de ska leva lyckliga i alla sina dar, gå hand i hand på stränder och hångla i solnedgång efter solnedgång. Men vi har väl alla par i vår bekantskapskrets som är så lyckliga att man inte kan låta bli att hoppas på ett praktgräl. Bara för att få bevisat att de är som alla andra, att de inte alltid går omkring och är lyckliga och överens. För får man veta det blir ju ens eget liv genast lite mindre miserabelt. Då kan man tillsammans med sin egen partner säga i bilen på vägen hem att ”gud, vad de bråkar de där två, vilken tur att vi inte håller på så där”. För man vill ju inte nöja sig med kyliga blickar och ”vi tar det när vi kommer hem”. Nej, bråka här och nu. Kom igen, vi känner ju att smockan hänger i luften. Vi vill gotta oss. Det är vår förbannade rättighet.

Men de flesta av oss håller oss. För att bråka öppet är det största nederlaget. Tänk på fasaden. Vad ska folk säga? Vad ska grannarna tycka? Men om alla började bråka öppet, vågade visa att så här har vi det hemma hos oss tror jag att alla skulle må bättre. Kanske skulle till och med skilsmässostatistiken gå ner om man visste hur mycket alla andra par bråkar. Det skulle sänka förväntningarna på hur det egentligen är att leva i ett förhållande. Hur man faktiskt kan leva lycklig i alla sina dagar trots ett och annat gräl och restaurangstormande.

Petra Axlund