När
en sansad politiker tar ordet apartheid i sin mun och tillämpar det på
situationen i Israel/Palestina beror det förstås inte på lättsinne. Jimmy
Carter vet att hans ordval är kontroversiellt men han förklarade det nyligen i
en CBS-intervju:
”När Israel ockuperar territorium långt inne på Västbanken och förbinder
omkring 200 bosättningar med en väg som palestinierna förbjuds använda eller
i många fall inte ens korsa – då är det former av apartheid som är värre
än vad vi bevittnat i Sydafrika.” Hans senaste
bok fokuserar på en konflikt där han själv spelat en viktig roll för
fredsarbetet genom Camp David-avtalet från 1978. Carter är förstås Israels
vän och skriver som sådan. Hans budskap är enkelt: Israel måste räddas från
självförstörelse. Ockupationen är en katastrof och en återgång till de gränser
som gällde före 1967 är nödvändig. Jerusalem måste kunna vara huvudstad
för två nationer.
Det är i teorin USA:s officiella politik. Att senare administrationer i
praktiken blundat för stöld av land och etnisk diskriminering hindrar inte
en återgång till folkrättsliga principer.
Fred i
Palestina är också en nödvändig ingrediens i en vidare lösning på den
regionala katastrof som Irakkriget förorsakat. Det är en uppfattning som de
utrikespolitiska realisterna i USA nu delar med många andra. Den motsvarar väl
också den konsensus som finns inom svensk opinion, kanske med undantag för
dem som tror på vägspärrar som ett sätt att främja Jesu återkomst. Jimmy Carter
tillhör också de trogna bibelläsarna. Men han omsätter sitt bibelstudium i
en kamp för universella mänskliga rättigheter. Det vittnar hans senaste bok i
hög grad om.