Vi bodde på landet utanför Nyköping då.
Det hände inte så mycket där. Ibland rymde fåren. Det var ganska spännande.
Då brukade grannarna komma och hjälpa till.
Det här var i alla fall en lördag. Jag hade åkt till Coop forum för att
handla. Själv. Utan barnen. Jag kände mig lite upprymd och glad över all
denna frihet. Att gå där på egen hand bland matvarorna och tänka mina egna
tankar och inte behöva hålla reda på någon.
Och så ringde Thomas Böös från deckarakademin och sa att jag fått priset.
– Du skojar! ropade jag.
Och medan han sa att det gjorde han inte sprang jag jublande runt bröddisken.
Jag svor långa ramsor av glädje. Tjoade och ropade ”gud, vad roligt!”
precis hur många gånger som helst.
När vi avslutat samtalet stod jag en stund vid polarkakorna och tittade
leende på min telefon. Sedan ryckte jag upp mig. Såg mig omkring. Ingen i
min närhet låtsades om mitt utbrott. Ingen frågade: ”Ojdå, vad fick du för
goda nyheter?” Folk läste intresserat på sina inköpslistor och rullade
sina kundvagnar mellan hyllorna. Jag låtsades inte heller om någonting,
slank i väg till mejeriavdelningen.
När jag klev ur Volvon hemma på gården möttes jag av ungarna. Jag hade
ringt hem och berättat för sambon om priset. Han hade berättat för Stella
och Leo.
– Mamma, mamma du har fått pris! ropade de.
– Jag vet, sa jag och fick äntligen användning för min klädsamma
blygsamhet som jag gärna hade provat redan på affären. Visst är det
roligt?
– Vi blir rika! jublade de.
– Eh… näe, sa jag. Vi får inga pengar…
– Vi får BOKAL! ropade de.
– Njäe, sa jag. Inte pokal heller… det här är liksom ett… osynligt
pris.
Jag försökte le jätteglatt för att de skulle förstå att det här
var stora grejer i alla fall. Barnen tittade på mig som om jag förlorat förståndet.
Någon var lurad.
De vände på klacken utan ett ord och försvann ner till hönshuset.
Sambon dök upp i sin arbetsoverall av bävernylon.
– Du är bäst, sa han generöst.
Jag gick in med mina matkassar. Jag har i alla fall glatt mig åt det där
osynliga priset. Man har ju sina perioder av skörhet. Det är då den inre
redaktören är som starkast. Han kliver upp klockan 04.30 på morgnarna,
dricker två råa ägg till frukost och sedan kickar han mig ur sängen.
Resten av dagen ägnar han åt att dissa allt jag skriver. Då håller jag i
min osynliga bokal en stund och tänker att helt och hållet värdelös kan
jag bara inte vara. Jag har ändå fått priset.
Min dotter Stella räddade hur som helst familjeäran en vecka senare. Hon
vann en tävling i tidningen Bamse och fick en mjukis-Lille Skutt. Ett riktigt
pris. Hon bestämde i en storstilad gest att Lille Skutt tillhörde hela
familjen.
Åsa Larsson