Lögn om våldtäkt dubbelt svek

 
 
”Hur självisk får man bli?”
 
PLUS: Alla gulliga människor som hjälper kvinnor med barnvagn på pendeltåg och i trappor.
MINUS: Föräldrar som lämnar in barn på dagis trots att de varit magsjuka dagen innan. Visst ska man dela med sig av det goda, men dit hör INTE magsjuka.

 
Jag vet inte hur många gånger jag upprört diskuterat sanslösa utgångar
i uppmärksammade våldtäktsmål med manliga bekanta och mötts av argument som att våldtäkter är svårbevisade och ord står mot ord. ”Camilla, det finns faktiskt kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna.”
De senaste veckornas uppdagande av falska våldtäktsanmälningar, nu senast i Västerås, stöder ju inte direkt min tes att många tjejer som råkar ut för en våldtäkt felaktigt hamnar på den anklagades bänk istället för att ses som offer. För att de hade fel kläder eller hade druckit alkohol. För att ett nej inte alltid är ett nej …
Och visst, jag vet att det finns tjejer som ljuger, även om antalet påhittade våldtäkter med all säkerhet är färre än de rättsfall som resulterar i friande dom. Jag vet att det finns män som råkar illa ut. Jag har själv nära bekanta som utsatts för en sådan lögn. Jag vet också vilket helvete det är för den oskyldigt anklagade förövaren.

I mina vänners fall var det en ytlig tjejbekant som en kväll, utan att ens träffat dem, ringde in och anmälde att de utsatt henne för våldtäkt. Efterspelet blev jättejobbigt, trots att killarna hade alibi och att tjejen sedermera erkände lögnen. Men det tar år att tvätta bort en sådan stämpel, även om oskulden är uppenbar. Någon ursäkt eller förklaring från kvinnan ifråga fick de heller aldrig.

Vad jag bara inte kan förstå är hur kvinnor över huvud taget kan dikta ihop en sådan vidrig historia på helt falska grunder. Alla tjejer jag känner instämmer gärna i att en våldtäkt är ett av det värsta brott de skulle kunna råka ut för, även om de vet att de är oskyldiga offer. Skammen och förnedringen är något man inte vill bli förknippad med. Inte heller att få sitt förtroende för män för alltid raserat eller att vara rädd resten av sitt liv. Trots detta finns det kvinnor som frivilligt försätter sig i den situationen, som påtar sig rollen som offer av egen vilja. Dessutom gör de livet till ett rent helvete för den oskyldige man som hamnar på den anklagades bänk. Hur självisk får man bli?

Personligen anser jag att det borde finnas en särskild plats i helvetet för kvinnor som ljuger om våldtäkter, för att alternera ett välkänt Albright-citat. Att ljuga om en våldtäkt är i sig ett svek i dubbel bemärkelse: du sviker den människa som du påstår begått våldtäkten. Men du sviker också alla de kvinnor som varje år blir verkliga offer för riktiga våldtäkter. Deras trovärdighet blir lättare att ifrågasätta för varje uppdiktad våldtäkt som publiceras
i media. Deras domar löper större risk att avskrivas i brist på bevis då ”ord står mot ord”. Och de verkliga våldtäktsmännen, tja de kan glatt fortsätta sin verksamhet som friade förövare med rätten på sin sida.
 
Camilla Bergman

2006