Kunde inte låta bli att googla på ”förvuxen fjortis” för att se om jag
kunde hitta andra likasinnade. Jag fick 311 träffar. Många var bloggar där
folk ironiskt beskriver sig själva eller retar andra. Många var de som hånade
dokusåpa-brudarna som vistats inne i dum-huset. Va, skulle jag vara en sån?
Förvuxen fjortis. Ett intressant begrepp. Antar att ”fjortis” är
ett samlingsnamn för tonåringar; omogna, osäkra, barnsliga, förvirrade,
finniga, klumpiga barnvuxna i ett frustrerande ingenmansland. Jorå, jag
kommer väl ihåg hur det kändes att tumla runt där. En förvuxen fjortis
borde då innebära att hjärnan fastnar i tonåren och kroppen liksom gått
vidare till nästa hållpunkt. Man är ett o-synkat missfoster helt enkelt.
Jag är en förvuxen fjortis, jag erkänner. Mitt känsloliv är förvirrat.
Mina tankar är barnsliga. Jag gillar att supa och bli full och flirta med
killar. Min stil är tonårsaktig med låga jeans och kort täckjacka (fast
sen jag fick barn nummer två har jackan blivit betydligt längre) och värst
av allt; jag svär jämt och skriver både kuk och fitta i mina krönikor.
PLUS att jag titt som tätt blir kär i kändisar, typ Johnny Depp och alla i
Prison Break. Och så skriver jag ”typ”…
Och visst har jag också känt att mina krönikor är totalt meningslösa. Att
jag borde lägga ner eftersom jag aldrig kan skriva om viktiga och
meningsfulla saker. Men sen har jag också frågat mig vad som är
meningsfullt. Är det att skriva om budgetpropositionen? Inbördeskrigen i
Afrika? Aktiemarknaden? Eller storföretagens framfart i Östeuropa? Men det
finns redan folk som skriver om sånt. Folk som är väldigt duktiga på sina
ämnen.
”Gräv där du står”, sa en vän till mig en gång. Det var när
jag tvivlade som mest på mig själv som journalist och krönikör. Jag var övertygad
om att det var kört för mig eftersom jag inte kunde fler än tio huvudstäder
och inte hade den blekaste aning om hur kongressen i USA funkar. Jag visste ju
inte ens vad våra svenska ministrar hette!
Men se, det fanns andra som hade stenkoll på världsläget, som faktiskt var
experter. Jag behövdes inte där. När jag sen började gräva fann jag till
min glädje den här crazy förvuxna fjortisen, fast jag kallade mig inte för
det då förstås. Och jag bestämde mig för att göra tonåringen i mig till
nåt positivt, kreativt och lukrativt. Det är inget att skämmas för, väl?
Anne Haavisto