Gruppen elever i svenska skolan som bedöms vara ”i behov av särskilt stöd” har ökat under det senaste decenniet. När man i dag talar om elever i behov av särskilt stöd finns det ofta en medicinsk förklaring eller diagnos som förklarar skolsvårigheterna och legitimerar behovet av stödinsatser.

I skollagen står inte ett ord om diagnoser utan bara att ”om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd”, vilket i teorin innebär en oinskränkt rätt för alla elever med dokumenterade svårigheter i skolarbetet att få hjälp. Men skolans resurser är ändliga och i praktiken ser det inte ut så.

– En förklaring till att diagnoser fått ökad betydelse kan vara att det inte finns någon färdig ­definition i skolpolitiska dokument eller i förordningar om ­vilka som är i behov av särskilt stöd. I och med att ansvaret för skolan flyttats över till kommunerna är det upp till varje rektor att utifrån en utredning bedöma vilka som behöver särskilt stöd, ­säger Joakim Isaksson, univer­sitetslektor på institutionen för socialt arbete vid Umeå univer­sitet.

I slutbetänkandet av elevvårdsutredningen från år 2000 påpekas att det är synnerligen viktigt att diagnostik på specialistnivå inte görs till ett krav för att barn ska få särskilt stöd inom förskola och skola. Man nämner också att elever inte får lämnas utan stöd i väntan på diagnosticering av ett specialistteam.

I den efterföljande regeringspropositionen 2001 står att ”Stödet bör utformas ­efter en analys av elevens behov och får inte vara beroende av en medicinsk diagnos. De elever som behöver särskilt stöd har enligt skollagen en ovillkorlig rätt att få det.”

Joakim Isaksson har i sin avhandling undersökt skolans insatser för elever i behov av särskilt stöd i tre skolor i en medelstor kommun i norra Sverige. Han har intervjuat skolpersonal, elever och föräldrar.

För skolans personal är det en knepig gränsdragning mellan vad som är normalt och vad som är avvikande.

– Skolan har blivit en av de mest centrala arenorna i samhället när det gäller identifiering och behandling av olika sorters avvikelser, säger Joakim Isaksson.

Lärarna i studien hade inga större problem att identifiera elever med skolsvårigheter, det svåra var att dra gränsen mellan vilka som hade tillräckligt stora skolsvårigheter för att få stöd­insatser och vilka som inte hade det i förhållande till skolans resurser.

– Om skolan äskar mer pengar från kommunen kan en diagnos ha större värde, det kan vara lättare om man anger att det är två elever som har dyslexi än om det är två elever med mer vaga läs- och skrivsvårigheter.

Joakim Isaksson har gått tillbaka och studerat förordningar och skolpolitiska dokument från 60- och 70-talet och sett hur samma skolsvårigheter beskrivs. Hur man beskriver dem förändras över tid. De utagerande barnen fanns med på 60- och 70-talet, men på 90-talet, när kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser ökade, började man tala om dem i medicinska termer.

– Sen kan man också se att gränsen mellan vad som är normalt och avvikande pendlar mellan olika tidsepoker. Gränsen för vad som är normalt snävas in.

I sina intervjuer försökte han bland annat ta reda på vem det var som efterfrågade en utredning om till exempel adhd eller dyslexi, skolan eller föräldrarna. Men han fick inget riktigt klart svar. Rektorerna försäkrade att det inte behövdes någon diagnos för att barn med skolsvårigheter skulle få extra resurser, medan många av föräldrarna upplevde att en diagnos var ett outtalat krav från skolan för att deras barn skulle få stöd.

Det han själv tycker är mest intressant i sin avhandling är den paradoxala roll diagnosen tycks ha fått i skolan. Den verkar å ena sidan möjliggöra resurser, men å andra sidan verkar den inte leda till specifikt anpassade stödinsatser. Stödåtgärderna skiljde sig exempelvis inte nämnvärt beroende på vilka svårigheter det rörde sig om. Den vanligaste stödinsatsen var att eleven fick särskild färdighetsträning enskilt eller i en liten grupp utanför klassrummet.

Några av de intervjuade föräldrarna och eleverna upplevde till och med att insatserna fick en negativ effekt. En förälder berättade hur deras barn placerats i specialklass för barn med koncentrationssvårigheter, vilket bara förvärrade skolgången eftersom barnen störde varandra.

En annan förälder berättade hur deras barn som är dyslektiker blev placerad i en grupp med andra elever med läs- och skrivsvårigheter. Nivån anpassades efter den elev som hade störst problem, vilket gjorde att deras barn bara kom ännu mer efter i skolarbetet.

Men det fanns också positiva exempel. I något fall hade skolan anpassat undervisningen på ett bra sätt redan innan barnet fick sin diagnos.

När rektor beslutar att en elev ska ha särskilt stöd ska det upprättas ett åtgärdsprogram där elevens skolsvårigheter, men också styrkor och möjligheter, beskrivs, liksom vilka insatser som behövs.

I åtgärdsprogrammen på de tre skolorna var det mest fokus på brister hos eleven, inte på brister i skolmiljön eller undervisningen. Bara i vart tredje åtgärdsprogram lade man vikt vid skolmiljön, som att anpassa gruppstorlekar, ändra scheman, undervisningens innehåll och skoldagens utformning.

Ett barn med adhd kan till exempel behöva kortare undervisningspass med möjlighet att få röra sig däremellan.

En elev med dyslexi kan behöva särskilda hjälpmedel, men att ha bärbar dator eller andra pedagogiska hjälpmedel var ingen självklarhet, vilket överraskade Joakim Isaksson.

När barn utreds och får en diagnos som adhd eller dyslexi så brukar de få med sig rekommendationer för hur stödundervisningen bör utformas.

– Det kan vara svårt för föräldrarna när skolan kanske inte alls följer de här rekommendationerna utan gör på sitt sätt. De blir hängande mellan vad medicinska experter rekommenderat och vad skolans personal anser vara det bästa.

En del föräldrar och även elever upplevde också en viss skepsis från lärare, att lärarna inte var riktigt övertygade om att ­diagnosen fångade upp svårigheterna utan snarare tyckte att eleven genom att arbeta hårdare kunde komma över sina svårigheter.

Anna Asker

anna.asker@svd.se

Fler artiklar

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/diagnos-kan-ge-stod-som-inte-hjalper_5572935.svd

 

I Stockholms län har antalet utredningar av adhd och autismspektrumstörningar ökat med 55 procent på två år. En förklaring är att kunskapen om diagnoserna förbättrats under senare år, både bland personal och föräldrar. Möjligheten att få en utredning har byggts ut. Landstingets vårdgaranti innebär att en neuropsykiatrisk utredning ska påbörjas inom 90 dagar.

Anna Lundh är överläkare och studierektor för ST-läkarutbildningen inom Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, och har arbetat i 20 år inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting. Hon tror att ytterligare en förklaring till att utredningarna blivit fler är att kraven har ökat i skolan. När de målrelaterade betygen infördes på 1990-talet blev det också ett tydligare fokus på de barn som inte nådde målen.

– Många barn utsätts för rätt höga krav i skolan i dag. Vissa skolor har projektarbeten redan i lågstadiet där barnen ska ha en långtidsplanering. Få barn i den åldern har en hjärna som är utvecklad för det, säger Anna Lundh.

För ett barn som har väldigt svårt att koncentrera sig och stora problem att planera kan ett projektarbete om dinosaurier bli en fullständigt övermäktig uppgift.

– Största risken att utveckla psykiska symtom, oavsett om du är barn eller vuxen, är att bli utsatt för överkrav, säger Anna Lundh.

– Det är klart att allt inte var bättre förr i skolan, men det fanns en annan struktur. Det fanns en vaktmästare, en bibliotekarie, lite fritidsassistenter och flera speciallärare så att du kunde hitta speciallösningar för barn som behövde lite annorlunda undervisning, säger Anna Lundh.

Hälso- och sjukvårdnämndens förvaltning skriver i en rapport att de neuropsykiatriska utredningarna är så resurskrävande att andra patientgrupper inom Bup och barnmedicin riskerar att trängas undan. Ungefär 80 procent av dem som utreds får en neuropsykiatrisk diagnos.

– En större del av barnpsykiatrers arbetstid i dag går åt till neuropsykiatriska utredningar. Så var det inte förr, då hade man mer tid för att arbeta med till exempel familjer, ungdomar med ätstörningar eller barn i kris.

Om det fanns större kunskap i skolan om barns kognitiva utveckling så skulle många barn med lättare svårigheter få hjälp utan att barnpsykiatrin behövde kopplas in, anser Anna Lundh.

– Jag har varit involverad i många ärenden där skolan drivit på om att barnen ska till barnpsykiatrin och få en diagnos. Men barnet vistas i skolan hela dagarna och kloka lärare ser ju ofta vad som behövs.

Ett barn som är sent utvecklat kan behöva vad man inom barnpsykiatrin kallar en ”hjälpjagsfunktion”. Det kan vara en resursperson som hjälper barnet att sätta igång med sitt skolarbete och att avsluta det, som ser till att barnet sitter på sin plats – kort sagt någon som hjälper jaget att utföra jobbet.

– Många barn som har adhd är hjälpta av medicin, centralstimulantia, men i deras vardag är det pedagogisk kunskap som behövs och den behandlingen sker inte på Bup en gång i veckan utan den sker i hemmet och i skolan dagligen. Föräldrarna behöver också stöd och kunskap.

Skolan och barnpsykiatrin måste samarbeta, menar Anna Lundh, som har sett exempel på skolor som använder bestraffning och visar ut barn som har svårt med impulskontrollen.

– Då har man inte förstått att man inte kan bestraffa impulsivitet utan enda sättet är att anpassa miljön och positivt förstärka bra beteenden. De här barnen kan inte hålla ihop när det är rörigt, man byter klassrum, man byter fröknar och skoluppgifterna är otydliga.

3–6 procent av alla skolbarn i Sverige anses uppfylla diagnoskriterierna för adhd. Ungefär 1 procent av barnen har autismspektrumtillstånd.

Anna Lundh har träffat barn som gått på Bup i flera år och som behandlats med olika terapier, innan det till slut konstaterats att de har en neuropsykiatrisk funktionsstörning och med hjälp av medicin och bra pedagogik fått ett nytt liv.

– Men om man bara sitter och gör neuropsykiatriska utredningar är jag rädd att man snävar in sitt tänkande. Bakom en del neuropsykiatriska tillstånd finns barn som har varit med om trauman, till exempel våld i familjen, och reagerar med rastlöshet och motorisk oro, impulsivitet. Då är det fel att ge de barnen medicin, de behöver traumabehandling.

Men Anna Lundh är mån om att betona att om ett barn har tecken på svår adhd, är hyperaktiv, har mycket svårt att kontrollera impulser, inte får något gjort i skolan och kanske ger sig på andra barn så är det oerhört viktigt att barnet utreds för att ta reda på om det behöver medicin.

– Det är väldigt berörande att följa ett barn som haft det mycket svårt och som utreds och får adhd-diagnos och centralstimulantia. Redan på en vecka kan man se en förändring där barnet fungerar på ett helt annat sätt i skolan, får mindre tillsägelser och plötsligt kan koncentrera sig på sina mattetal.

– Men det är lika berörande när barn får en diagnos och det blir en förtvivlan i familjen, de kanske inte känner att det stämmer, att det gick för fort. Skolan tyckte en sak och familjen en annan. Då kunde man önska att det fanns en flexibilitet i skolan där man kunde erbjuda hjälp utifrån hur barnet fungerar i skolsituationen och så kunde den diagnostiska processen få ta den tid som den behöver ta.

Det finns en risk med fokuseringen på diagnoser, menar Anna Lundh.

– Jag har träffat barn som får allt de gör tolkat utifrån diagnosen. ”Nu har han slagits eftersom han har adhd” i stället för att ”i den här klassen går sju killar som är nio år och det är inte så konstigt om de råkar i slagsmål någon gång”.

– Barnen är inte sina diagnoser. Det här är barn som har svårigheter och sedan har vi en massa klassifikationer, men de har vi konstruerat. Vi är inte födda som adhd-barn eller diabetiker, vi har alla styrkor och svagheter.

Anna Asker

Viktoria minns hur det var när hon gick i lågstadiet och omöjligt kunde sitta still på mattelektionen. Hon klarade tio minuter, skuttade upp, kastade suddgummi eller sprang runt och störde. I dag jobbar hon ibland med barn med adhd och känner så väl igen sig.

– Jag vet ju att man inte gör det för att jävlas, utan för att man inte kan låta bli. Vi vill inte stöka på lektionerna, vi vill egentligen göra precis som alla andra – men det går inte, säger Viktoria, i dag 22 år.

Med ett sådant barn kan hon sätta sig och jobba koncentrerat med något i tio minuter, leka en stund, och så jobba tio minuter till. Då går det mycket bättre.

Viktorias allra första fröken förstod henne. När hon såg att Viktoria började bli orolig fick hon kuta ett varv runt skolgården, sedan gick det bättre att koncentrera sig. I trean gjordes en neuropsykiatrisk utredning och Viktoria fick diagnosen adhd. Diagnosen har hjälpt henne att förstå sig själv, men det är inte alltid omgivningen har förstått.

I fyran fick hon en ny lärare som hon inte tyckte om. Läraren skickade ofta ut henne ”för att du ska få lugn och ro”, men Viktoria förstod ju att det var klassen som skulle få lugn och ro. Hon satt ­ensam i ett grupprum, kände sig ledsen, utanför och annorlunda.

Viktoria var busig, hade svårt att sitta still och fick skulden för allt som hände.

– När de här tjejerna som gick på räls sade något dumt, som ”damp-unge”, och jag berättade för fröken så kunde hon säga ”Och vad sade du till dem?”. Det var alltid mitt fel.

När Viktoria hade fått sin diagnos informerades hela klassen.

– Det är en stämpel jag får leva med fast jag fick diagnosen avskriven i nian. Om jag var på en fotbollscup och blev arg för att vi hade förlorat en match kunde de säga ”hon är så arg för att hon har adhd”. Men det var ju inte därför, det var ju för att vi hade förlorat matchen. Man har kvar stämpeln adhd-barn och det är väldigt jobbigt.

En gång när tjejerna spelade fotboll skulle de leka att de var tv-kommentatorer. Viktoria ville förstås vara med, men det fick hon inte. En av tjejerna skrattade elakt och kallade henne adhd-barn. Då rann det över för Viktoria och hon slog till tjejen så att hon fick åka till vårdcentralen för kontroll.

– Det är ingenting jag ångrar i dag, faktiskt, säger hon, tolv år senare.

Det slutade med att Viktoria fick åka till flickan med sina föräldrar och be om ursäkt. Hon tyckte det var höjden av kränkning, ingen hade lyssnat på hennes version.

När ingen ville ha med henne i grupparbete kunde läraren säga ”Men Viktoria, du kan väl arbeta själv”.

Den där känslan av att vara ­utanför har varit så plågsam. Viktoria önskar att lärare i dag ska göra allt för att barn inte ska behöva känna så.

– Det är bra om läraren styr vem som ska jobba med vem för då behöver inte någon bli utanför. Man kanske också ska fånga upp vad det här barnet är bra på, plocka fram det så att de andra i klassen också förstår det.

Det gör ont att minnas och det är egentligen först de senaste åren som hon orkat gå tillbaka och tänka på hur hon hade det i skolan.

Liksom för många andra med adhd har flera av Viktorias symptom klingat av i takt med att hon mognat och blivit äldre. Under hela intervjun sitter hon lugn och stryker sakta sin lilla valp som somnat i hennes knä. Hyperaktiviteten är borta, hon har inga problem att kontrollera humöret och det går lättare att koncentrera sig. Men att hennes läkare konstaterat att hon inte längre uppfyller tillräckligt många kriterier för att ha en adhd-diagnos betyder inte att alla svårigheter är borta.

– Jag har svårt att ta instruktioner. När tränaren säger ”spring fram, passa till kompisen, låt kompisen passa tillbaka. Ta bollen, spring tillbaka och passa vidare” kommer jag inte ihåg det. Då brukar jag ställa mig sist i ledet. Det beror på att jag har kort arbetsminne.

Ibland har hon svårt att komma ihåg tider hon ska passa, men brukar lägga in påminnelselarm i mobilen. Enkla knep som att högt för sig själv upprepa ”Jag ska ta bussen 14.30” hjälper henne att minnas.

När Viktoria var 11 år flyttade hon till lilla gruppen, en klass med andra barn som hade samma diagnos. Men idrott hade hon fortfarande med sin idrottsklass. Hon är duktig i idrott och på matcher kände hon sig som en i laget, men så fort hon klev av plan var hon utanför igen. När hon kom in i omklädningsrummet var det inte någon som sa hej.

Viktoria trivdes i lilla gruppen där det var lugnt och hon tyckte att hon lärde sig mycket. De satt inte och tragglade så mycket med läroböcker utan tittade på tv-program om historia eller svarade på frågorna i Jeopardy och gjorde utflykter.

– Det som var synd var att man inte jobbade så mycket med att nå betygsmålen så jag gick ut med nästan inga betyg. Då hamnar man på IV och då har man en stämpel till.

Hon började i en stökig klass på IV, individuella programmet, för dem som inte är godkända i matte, svenska eller engelska. Många i klassen hade svåra hemförhållanden. På måndagar tittade man på film, åt lunch och gick sedan hem.

– Det var nog för att vissa personer ens skulle ta sig till skolan.

Det bästa hon gjort var när hon bestämde sig för att läsa in barn- och fritidsprogrammet på komvux.

– Jag tänkte faktiskt visa dig betyget, jag är väldigt stolt, säger hon och går och hämtar det.

Hon är godkänd i alla ämnen, har ett MVG och en lång rad VG, hon som knappt var godkänd i något när hon slutade nian.

–  Det är en riktig revansch. Det visar att det kanske inte är så stort fel på mig utan att det är hur man lär ut som har varit fel.

Viktoria har fått mycket stöd under skolåren, men undervisningen har inte alltid anpassats efter hennes behov. Hon hade säkert behövt mer hjälp att strukturera studierna, att få inlästa läroböcker att lyssna på och att ha bärbar dator. Det var först i trean på gymnasiet som det konstaterades att hon även har lätt dyslexi.

När hon gick i fyran fick hon medicin, centralstimulerande, och hon tror att hon varit hjälpt av att få det tidigare.

– Då hittade jag tillbaka till mig själv. Det var nog nödvändigt både för mig och för mamma för att orka. Då klarade jag att sitta och läsa längre stunder. Men jag slutade med medicinen efter ett år, då behövde jag den inte längre.

Att ha elevassistent var kluvet.

– Det blir väldigt utpekande, den här personen var med både på lektioner och på rasten. Ibland kände jag mig som en fånge med fångvaktare.

Å andra sidan var det bra att få hjälp. De kunde ta en skogspromenad när Viktoria behövde ett ­avbrott eller gå undan och plugga matte i lugn och ro.

I dag är Viktoria nöjd med sitt liv. Hon trivs med jobbet som barnskötare på förskola, tycker om att ta det lugnt på fritiden, plocka svamp, gå ut med hunden och läsa böcker. Ibland går hon och fikar med kompisar. Efter att det tog slut med pojkvännen har hon flyttat hem till mamma igen, men de går bra ihop. Viktoria har också börjat med en ny sport som hon tycker är jättekul.

– Det som var skönast var att ingen visste vem jag var och vad jag hade med mig. Där får jag bara vara jag.

Tilliten till sin egen förmåga har hon fått tillbaka med sina fina betyg. Nu funderar hon på att läsa vidare till förskollärare på högskolan, men tänker att hon nog kan behöva dela upp tentorna. Men vad hon ännu inte fått tillbaka är tilliten till andra människor.

– Det är nu på senare år som jag förstår vilket ärr det har gett. Jag litar inte så mycket på mina nya vänner och är rädd att bli utanför igen.

Ibland har hon tänkt att hon ska begära skadestånd för mobbningen, men tror att det nog blir svårt för då står ord mot ord.

– Men ett förlåt skulle ju inte sitta fel.

Hon skulle vilja skriva en bok om hur det är att ha adhd, eller kanske föreläsa om det. Men nu vill hon vara anonym, det är skönt att få börja på nytt på jobbet och träningen.

 

Komet, De otroliga åren, Cope, Triple P … Sedan några år tillbaka finns det i Sverige en uppsjö av program där föräldrar genom att följa standardiserade manualer lär sig att hantera sina barns ”beteendeproblem”.

Många av metoderna har anglosaxiskt ursprung och bygger på beteendevetenskapliga teorier. Grundidén är att barn fortsätter med det beteende som leder till föräldrarnas positiva eller negativa uppmärksamhet – och slutar att göra sådant som mamma och pappa ignorerar.

Enligt de flesta programmen ska därför ”bråkiga” barn göra som föräldrarna vill med hjälp av belöningssystem, till exempel guldstjärnor, som när de blivit tillräckligt många, kan växlas in mot en leksak eller ett Skansenbesök. Skulle bråken ändå fortsätta, uppmanas föräldrarna att ignorera barnens beteenden genom att exempelvis vända ryggen till. Trappas konflikten upp ytterligare kan det inom flera program bli tal om ”time out”, där barnen får vara ensamma på sina rum eller sitta på en särskild stol tills de lugnat ner sig.

Medan förespråkarna menar att de här föräldraprogrammen förebygger psykisk ohälsa och stärker samspelet inom familjen, talar kritikerna om skamvråns återkomst och kränkta barn.

En av dem som känner sig skeptisk till färdiga lösningar på barns problem, är socionomen och föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin, som nyligen kommit ut med boken Att möta sitt barn – och sig själv (Norstedts).

– Dagens föräldrar är ambitiösa, men också osäkra. Om något krånglar kring barnet vänder de sig snabbt utåt, från familjen, och letar efter tvärsäkra expertråd och färdiga metoder. Föräldrarna vill tro att det blir rätt om de följer de här färdiga programmen till punkt och pricka, men i själva verket blir det ofta fel eftersom de kränker barnets individualitet och bortser från orsaken bakom just hans eller hennes ”problembeteende”, säger hon.

Ingegerd Gavelin har arbetat med barn och föräldrar i över 30 år: inom mödravården, barnpsykiatrin och på en barnmedicinsk klinik. De senaste åtta åren har hon dessutom drivit en samtalsmottagning för föräldrar i Sundsvall. I dagarna öppnar hon en liknande verksamhet i Stockholm.

Mot bakgrund av sin långa och breda erfarenhet av föräldrar och barn, vet hon att problemen ser väldigt olika ut och ofta kräver individuella lösningar.

– Varje barn, varje förälder och varje barn-föräldrarelation är unik. Följer man en färdig och standardiserad manual så blir barnet inte sett som den individ han eller hon är. Och det är faktiskt en kränkning. De här metoderna kan leda till kortsiktiga resultat, främst lydnad, men barnen har inte utvecklats på djupet eller lärt sig något mer om sig själva, säger hon.

Inom föräldraprogrammen – liksom i övriga samhället – finns också en syn på barns skrik, gråt och bråk som ”problembeteenden” som snabbt måste åtgärdas. Men enligt Ingegerd Gavelin är barn i grunden oerhört lojala mot sina föräldrar och vill oftast samarbeta. När de inte gör det kan det ligga något annat bakom: En förtvivlan, en längtan eller en känsla av övergivenhet. Om man som förälder då försöker mota bort barnets ”störande” beteende genom att belöna eller ignorera, missar man en viktig signal om att något kanske är fel. På sikt är risken att barnet helt ger upp sina försök att bli förstått.

– Barnen behöver sina föräldrar i ett levande samspel. I stället för att vända uppmärksamheten utåt och kliva in i en pedagogisk roll med färdiga manualer, bör man som förälder lyssna inåt och öva upp sin intuition för hur ens barns tänker och känner. Då kan man få syn på de svårigheter som just han eller hon upplever i sitt liv och tillsammans hitta lösningar, säger Ingegerd Gavelin.

Att bemöta sitt barns känsloutbrott genom att dra sig undan fysiskt eller mentalt, tycker hon också är att överge dem. Stark ilska kan vara skrämmande för barn, som då behöver mamma och pappa extra mycket. I  stället för att ignorera barnet, bör man som föräldrar bekräfta och sätta ord på hans eller hennes känslor: ”Jag ser att du är jätte­arg och tycker att jag har varit orättvis”. Ett sådant bemötande betyder inte att man som förälder måste hålla med barnet eller göra det till viljes. Att uppmärksamma och respektera känslan räcker.

– Genom att vuxna bekräftar och sätter ord på barnens känslor, lär de känna sig själva. Till slut klarar de flesta av att säga att de är arga och förklara varför, i stället för att slänga sig på golvet.

Men varför har då föräldraprogrammen fått ett sådant genomslag? En förklaring är förstås att de finns tillgängliga. Statens folkhälsoinstitut rekommenderar flera av dem på sin hemsida och programmen erbjuds av en rad kommuner och landsting runt om i landet.

Ingegerd Gavelin tror också att det spelar in att dagens föräldrar känner större ansvar för och oro över sina barns psykiska välmående än tidigare generationer. I lagom dos kan oron vara sund, men risken är att den tar över och blir till en destruktiv kraft.

Önskan om att genast komma till rätta med barns ”problembeteenden”, tror Ingegerd Gavelin också hänger ihop med det uppskruvade tempot i samhället. Barn går hela tiden igenom utvecklingsfaser och många problem går över av sig själva om man ger dem lite tid.

– Barnfamiljer är mycket mer pressade i dag. När mina barn var små jobbade jag och nästan alla mina vänner deltid. Det var visserligen könsuppdelat, min man jobbade heltid, men det gjorde att familjens liv blev betydligt lugnare. Dessutom var arbets­livet lugnare i sig. De flesta presterar mer på jobbet i  dag och förväntas dessutom vara tillgängliga dygnet runt, säger Ingegerd Gavelin och fortsätter:

– I en sådan pressad situation finns knappt någon tid att reflektera över vad barnets signaler egentligen står för eller att vänta ut en jobbig utvecklingsfas. Barnet kanske skulle behöva att en förälder under några månaders tid låg intill det vid insomnandet. Men om de stressade föräldrarna vill få barnet i säng fort, för att hinna jobba ytterligare några timmar innan de själva går och lägger sig, har de kanske inte ro att vänta ut en spontan förändring utan vill åtgärda ”problemet” på en gång.

Anna Lagerblad

08-13 51 65

Svårt att bevisa effekten

SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) lade fram en rapport i juni i år. Där konstaterar de – efter att ha gått igenom den samlade forskningen på området – att ”eftersom kunskapsläget är bristande finns det stor risk att barn och deras familjer utsätts för ineffektiva program”.

Av 33 skol- och föräldraprogram som bedömdes, fann SBU begränsat stöd i internationell forskning för att sju kunde förebygga psykisk ohälsa hos barn. Det var Incredible Years, Triple P, Family Check-Up, Good Behavior Game, Coping Power, Coping with Stress och Friends. Övriga program hade inget eller inte tillräckligt vetenskapligt stöd för förebyggande effekt.

 

SBU diskuterar även vissa etiska aspekter. Programmen har ofta anglosaxiskt ursprung och en syn på barn som delvis skiljer sig från den svenska. ”Lydnad mot vuxna betonas starkare och är ett mål i många program. Vissa inslag i programmen kan innebära bristande respekt för barnet och dess behov”, skriver SBU och lyfter bland annat fram ”time out”. ”Om det skulle användas på ett sätt som innebär att barnet avskiljs från kontakt genom att stå i skamvrån eller att bli inlåst på sitt rum, kan det strida mot FN:s barnkonvention om barnets rättigheter”.

Enligt SBU finns det också en risk att föräldrarnas osäkerhet exploateras och att de tappar tron på sin egen förmåga att hjälpa sina barn.

Under stjärnorna i det runda turkosa rummet har några förväntansfulla barn samlats. Det är ­sagostund på Kulturhuset i Stockholm. När barnen satt sig till rätta på golvet börjar Mimmi Willner att med stor inlevelse läsa sagan om de tre bockarna Bruse och det gruvligt elaka trollet som hade ögon stora som tallrikar och en näsa lång som ett kvastskaft…
– I dag är många föräldrar och förskollärare väldigt inriktade på läsning och tror att det är viktigt att barnet lär sig att rabbla alfabetet. Men det viktigaste vi vuxna kan ge barnen är läslust. Och det gör man genom att läsa högt för dem. Jättemycket! säger Susanna ­Ekström.
Hon är litteraturpedagog och undervisar på Lärarhögskolan i Stockholm. Dessutom recenserar hon barnböcker och föreläser ofta om just högläsning.
Vi träffas hemma i hennes lägenhet i Stockholm och att det är två läsande personer som bor där råder ingen tvekan om. Väggarna är täckta från golv till tak med bokhyllor. Ett av sovrummen är helt inbäddat av barnböcker ordnade efter författare. I ett annat har Susanna Ekström samlat alla sina sagor. Där trängs Bröderna Grimm med en vackert illustrerad samlingsvolym med afrikanska sagor.
Under intervjun springer hon flera gånger iväg för att hämta en bok med en speciell tecknarstil eller en kul formulering: ”Titta på den här spännande bilden.” ”Och lyssna på det här…” utbrister hon entusiastiskt.
– Främsta anledningen till att man ska läsa högt för barn är att det är så roligt. Man märker ju också bland vuxna att tidiga läsupplevelser har betydelse. När jag såg operan Loranga, Mazarin och Dartanjang med mina barnbarn var salongen full med vuxna som troligtvis läst Barbro Lindgrens bok som små. Mina egna barn var också lite besvikna över att jag bara bjudit med barnbarnen, säger hon och skrattar.
Liksom nästan alla experter på området konstaterar Susanna Ekström att böcker stimulerar barns språkutveckling. Högläsningen berikar ordförrådet, ger barnet ett bra uttal och en känsla för hur språket låter.
– Barn som får höra böcker ­läsas blir dessutom ofta sugna på att själva lära sig läsa och berätta. När jag högläser för barn talar jag alltid om vem eller vilka det är som har gjort boken. Det är viktigt att förstå att den är skapad av människor, för då inser ungarna att de själva kan skriva texter eller göra bilder. Det stärker deras identitet som kreativa personer, säger hon.

Men högläsning handlar inte bara om inlärning. Det är också ett väldigt trevligt sätt att umgås, understryker Susanna Ekström. Uppkrupna i soffan med en bra bok kommer barnet och den vuxna varandra nära såväl fysiskt som psykiskt. Genom läsningen får de en gemensam upplevelse som de sedan kan prata om.
– Som vuxen får man vara uppmärksam och försöka lyssna till de berättelser som barnen ger tillbaka vid högläsningen. Deras egna reflektioner kring bild och text ­säger ju ofta mycket om vad som pågår inom dem, säger hon.
Så hur tidigt kan man börja slussa in barnen i böckernas värld? Enligt Susanna Ekström finns det egentligen ingen nedre gräns. För ett spädbarn kan det vara en njutning att bara höra mammas eller pappas röst. Så småningom kan man börja prata om det man ser i bilder- ­eller pekböcker. Man bör dock inte läsa för länge. Hellre fler korta stunder.

– Små barn är oftast intresserade av böcker, men de kan behöva lite hjälp att behålla koncentrationen. Ett sätt kan vara att använda sig av fler sinnen och lekläsa böckerna, säger hon och springer efter en vit tygpåse.
Ur den plockar hon fram ett litet täcke och en kudde som hon bäddar med på soffbordet mellan oss. Därefter tar hon fram tygdockan Lisen och en massa mjukisdjur. Med stor inlevelse börjar Susanna läsa högt ur boken Lisen kan inte sova av Kaj och Per Beckman. ”Mamma”, ropar Lisen. ”Jag kan inte sova utan DOCKAN.” ”Gå och hämta den då” ropar mamma från rummet intill. På varje sida gör Susanna sedan en paus och stoppar ner ett nytt litet djur under täcket: nallen, hunden, kissen… På sista ­sidan är det så fullt i sängen – att Lisen inte själv får plats!
– En bok är ju en gestaltning av verkligheten och därför lite svårare för små barn att ta till sig. Man kan hjälpa dem lite på traven genom att gå från den tredimensionella berättelsen med dockorna till den tvådimensionella berättelsen på boksidorna, säger Susanna Ekström, som en stund senare drar på sig en liten söt ­tigermössa för att illustrera hur även de lite större barnen kan ­behålla koncentrationen genom att klä ut sig till lilla tiger och ta över vissa av replikerna i boken.

Vill man väcka läslusten hos ett barn är det också oerhört viktigt att man försöker läsa skapligt bra, konstaterar Susanna Ekström. För att få liv i berättelsen kan man experimentera med olika röst­lägen, pauser, betoningar och artikulation. För den ovana kan det krävas en viss övning.
– Trots att jag läser professionellt skulle det aldrig falla mig in att högläsa en bok för barn utan att själv ha läst boken högt för mig själv först. Man kan också gärna pröva att rytmisera berättelsen, för då kommer barn ihåg den lättare, säger hon och visar genom att slå handen i bordet: ”dam, dam, da dam”.
En av de saker hon gillar med boken om Lisen som inte kan sova är just att den är så rytmisk och innehåller många upprepningar, vilket barn gillar.
– Som vuxen kan man ju tycka att det blir lite tjatigt, men det får man stå ut med och göra något ­roligt av.
Skulle ens barn ändå vara ointresserat och tycka att det här med läsning är tråkigt, gäller det att försöka ladda böcker med positiva känslor och förväntningar. Susanna Ekström berättar om en kvinna vars pappa ofta köpte böcker till dottern och som alltid gömde dem någonstans i hemmet så att hon fick leta efter dem.
–‑Snacka om att höja värdet på boken! Det blev ju som en skattjakt. Som förälder kan man också slå in boken och låta barnet öppna paketet. Det handlar om att på olika sätt ge boken en positiv laddning.
Men som heltidsarbetande småbarnsförälder är man ju ganska trött när man kommer hem från jobbet. Alla kanske inte har så mycket kraft kvar till vilda bokjakter eller inlevelsefull högläsning.
–‑Jag har träffat en del föräldrar som sagt att de bara somnar när de läser för barnen på kvällen, men om man inser hur viktig läsningen är så håller man sig nog vaken. Som förälder är det också viktigt att komma ihåg att även om man själv känner sig som en dålig högläsare, är det ingen som kan ersätta en. Mamma och pappa är alltid bäst, även som hög­läsare.

Men huruvida läslusten infinner sig eller inte handlar förstås inte bara om hur man läser, utan också om vad. Susanna Ekström nämner snabbt några favoritböcker som hon tycker att alla barn bör ha i sin bokhylla: Knacka på av Anna Clara Tidholm, en versbok av Lennart Hellsing och Loranga, Mazarin och Dartanjang av Barbro Lindgren.
–‑Men egentligen måste man välja böcker utifrån det enskilda barnet. Även om jag själv är kritiker menar jag att det är föräldrar eller lärare som känner barnen och som bäst vet vad som passar. En bok kan vara hur bra som helst utan att vara intressant för ett visst barn vid ett speciellt tillfälle.
En barnboks kvalitet handlar inte heller bara om texten, betonar Susanna Ekström. Den ska också innehålla bilder som utmanar ögat. Det kan vara allt från grafiska former i svartvitt till expressiva färgsprakande koloritmålningar. Det viktiga är att barnet får möta olika sorters bildspråk.
–‑Det tråkiga i dag är att så mycket av de bilder som barn exponeras för har samma bildspråk som Disneyfabriken. De bilderna finns i reklamen, på leksaksförpackningar, på film och i de böcker som ligger i jättetravar i varuhusen. När man hela tiden möts av samma bildspråk får man en fattigare bildspråks­utveckling, säger hon.
Av de drygt 1100 nya barn- och ungdomsböcker som gavs ut förra året finns det förstås en hel del som väl lever upp till de text- och bildmässiga kvalitetskraven. Ändå upplever många föräldrar att boken står sig rätt dåligt i konkurrens med andra medier. Böckernas värld har trängts undan av datorspel, tv-program och dvd-filmer.

Vilken betydelse har det för barn med läsning?
– Det inkräktar säkert lite på den tid som annars skulle kunna ägnas åt läsning. Ska man både se på Bolibompa och sedan spela spel på datorn blir det inte så mycket tid över för högläsning innan det är dags att lägga sig, konstaterar Susanna Ekström.
Hur skapar man då som förälder rum för den viktiga läsningen? Hennes grundtips är att försöka sätta tidsgränser för olika konkurrerande aktiviteter. Efter ett visst klockslag stänger man helt enkelt av tv:n eller plockar undan den där uppslukande leksaken.
–‑Min erfarenhet är att om jag säger till en grupp barn: ”Kom så ska jag berätta en saga för er”, så kommer de alltid. Ibland tror jag att föräldrar ger upp i förtid innan de ens har försökt. Men om de insåg att högläsning är lika viktigt som att äta och gå ut, kanske de skulle anstränga sig lite mer.

Anna Lagerblad

08-13 51 65

anna.lagerblad@svd.se

– Sss..ooo...lll.

– Sol? Sol!

– Mamma, pappa jag kan läsa. Titta, det står ”sol”. Sol, sol, sol!

Att knäcka alfabetets hemliga kod är en av de stora händelserna i ett barns liv. Plötsligt kan det tyda vad som står på gatuskyltarna, Bamsetidningens pratbubblor får liv och barnet kan själv läsa igenom mammas och pappas inköpslista för att försäkra sig om att ”lördagsgodis” verk­ligen finns med.

Det här är förstås en helt nödvändig kunskap. Lär man sig inte att avkoda bokstavskombinationerna och tyda informationen som döljer sig bakom, klarar man sig knappt i vårt samhälle där vi överallt är omgivna av text: läroböcker, dagstidningar, lunchmatsedlar, Facebook, tidtabeller…

Men att lära sig läsa har även fördelar utöver ren informationsinhämtning. När ett barn kommit underfund med hur det skriftliga språkets byggstenar fogas samman och dechiffreras, påverkas samtidigt stora delar av själs­livet.

– Att lära sig läsa innebär en mental revolution för barnet. Läsningen sätter spår i både tankeverksamheten och känslorna, säger psykologiprofessorn Ingvar Lundberg, som är en av Sveriges mest erkända läsforskare och en av föredragshållarna under årets Bokmässa, som avslutades igår.

En av grundförutsättningarna för att man ska kunna läsa, är att man förstår att orden också har en så kallad formsida. Ordet ”hund” är till exempel inte bara en benämning på ett skällande djur på fyra ben med snälla ögon, utan innehåller också fyra olika bokstäver, rimmar på ”sund”, har en viss rytm och så vidare. För att kunna rikta uppmärksamheten från språkets betydelse till dess form, krävs både träning och mental mognad.

– Små barns blod rinner varmt och fort i deras ådror. De funderar inte på ordens formsida, utan är helt inriktade på den konkreta verkligheten. Frågar man ett litet barn vad ordet ”fågel” börjar på, svarar det kanske: ”näbb”. Ett lite äldre barn, som har tillägnat sig ett mer distanserat och reflekterande förhållningssätt till språket, kan frigöra sig från den konkreta verkligheten och svarar istället att första ljudet är ”F”, säger Ingvar Lundberg.

Till skillnad från det talade språket, där orden ofta flyger iväg och försvinner i samma ögonblick som de är uttalade, har den skrivna texten också fördelen att den sprids ut på en yta och ligger kvar. Som läsare kan man då lättare återvända till orden och fundera fram och tillbaka kring dess innebörd.

Enligt Ingvar Lundberg sprider sig det här reflekterande och distanserade sättet att se på språket, till andra delar av barnens tankeverksamhet. I takt med att de lär sig att vrida och vända på orden, blir de även bättre på att se på sig själva och sina egna tankar ur olika perspektiv. Inom psykologin kallas detta för ”metakognition”.

– Det innebär att man blir medveten om sina egna tankar – vilket är ett väldigt viktigt steg i barnets psykologiska utveckling. På samma sätt som man måste kunna frigöra sig från ordens konkreta innebörd för att läsa, måste man kunna frigöra sig från situationen här och nu och se på sina tankar och känslor lite utifrån, för att förstå sig själv och sin plats i världen. Läsningen fungerar därför som en hävstång mot bättre självkännedom, säger Ingvar Lundberg.

Och det är inte bara sig själv man förstår bättre genom läsningen. När barnet nått en sådan nivå att det på egen hand tar sig in i texten och slukar hela böcker, kan läsningen också bli en väg till ökad förståelse av andra männi­skor.

– Med språkets symboliska kraft kan vi ta oss ut ur den omedelbara här- och nu-situationens trånga fängelse och få leva andra liv också. Den som läser bra böcker blir delaktig i något som ligger utanför en själv och det fungerar som ett slags övning i empati. Har man läst mycket så inser man att människors villkor är väldigt olika, men att vi ändå har något fundamentalt gemensamt, säger Ingvar Lundberg.

Men kan inte filmer och tv-program ge samma empatiträning? Där finns ju också medryckande berättelser och intressanta människoöden.

– Visst kan man vidga sina vyer och komma bortom sin egen grå vardag genom sådana medier. Men eftersom det är regissörens färdiga version av verkligheten som vi ser på tv eller bio, är det egentligen bara som att titta in genom fönstret till en elektronisk värld i stället för en verklig.

– Böcker är annorlunda eftersom de bilder som målas upp enbart med hjälp av språket inte är lika färdiga. Som läsare måste vi själva fylla på med egna erfarenheter, tankar, känslor och fantasi för att föreställa oss hur en tänkt situation i en bok skulle kunna se ut. Att själv skapa detta inre scenario är mer mentalt krävande – men också mer utvecklande – än att serveras färdiga bilder som någon annan redan har tänkt ut.

Genom läsningen kan vi också få tillgång till något så svårfångat som stämningar. Dessa ligger gömda i djupa skikt av våra hjärnor och kan inte kommenderas fram tankemässigt. Vi kan bara rekonstruera vad vi varit med om: att solen stekte, att vågorna skvalpade, att fåglarna sjöng… För vår inre syn kan vi se hur vi hade det, men vi kan inte känna, förklarar Ingvar Lundberg.

– Men så hör vi plötsligt en melodislinga, förnimmer en lukt – eller läser en dikt – och så dyker oväntat sedan länge glömda stämningar upp. Värdet av detta är förstås svårt att mäta med vanliga forskningsmetoder, men de flesta är överens om att stämningar berikar livet, säger han.

Med tanke på alla dessa positiva sidoeffekter, önskar man som förälder förstås inget hellre än att ens barn ska upptäcka läsningens magi. Så hur bäddar man för en god läsutveckling?

– Tyvärr kan man inte räkna med att ett barn växer in i skriften lika naturligt som i talet. Det krävs en mer medveten undervisning för att hjälpa barn in i läsningen. Det allra viktigaste är att man som förälder låter barnen ha roligt i närvaron av böcker. Man letar efter böcker som fångar dem, läser högt, leker med rim och ramsor...

Samtidigt finns ju så många konkurrerande alternativ till böcker i dag. Hur lotsar man barnen in i böckernas värld om de helst vill sitta kvar framför datorn och tv:n?

– Tröskeln till böckernas värld är ofta högre eftersom det kräver mer mentalt och eftersom det tar längre tid att tränga in i en bok. I dag söker många upplevelser som ger maximal utdelning med minimal insats: Man knäpper på tv:n och matas med färdigserverad underhållning. Eller man sätter sig i åkvagnen på Gröna Lund och får uppleva en massa häftiga känslor utan att behöva göra något själv.

– För att böckerna ska stå sig i den konkurrensen, är det viktigt att man som förälder ger sina barn så starka, fantastiska och spännande läsupplevelser att de tycker att det är värt att öppna en bok – även om det kräver lite mer ansträngning och tar lite längre tid innan man får den där belöningen, säger Ingvar Lundberg.

Anna Lagerblad

08-13 51 65

anna.lagerblad@svd.se