När 00-talet nu drar sin sista suck och jag skriver decenniets sista kolumn hemma hos vänner på Kreta frågar Neza om jag vill ha kaffe.

Den 26-åriga kvinnan lämnade sitt hemland Etiopien, sin familj och sin femåriga dotter som levde på svältgränsen. Tillsammans med ett tjugotal flyktingar från Sudan och Somalia flydde hon till Syrien och gick sen vidare till fots över till Turkiet. För 1000 dollar fick de en guide och en flaska vatten för tre nätters vandring. Om dagarna sov de i grottor. En liten plastbåt förde flyktingarna till Aten. Där hittade Neza min väninna Giouli som behövde barnvakt och hemhjälp. 

Så räddade Giouli papperslösa Neza som fick tak över huvudet, mat och ett dygnet-runt-jobb för 700 euro i månaden. Så räddade Neza min ensamstående väninna som lever i ett land där ekvationen moderskap och arbete sällan går ihop.

Nu tar Neza hand om ettåriga Mihalis som om han vore hennes egen son medan hennes egen dotter lever tillsammans med sin mormor i Adis Abeba i tron att mormor är hennes mor.

På söndagarna är Neza ledig och bor då i en lägenhet som hon delar med tre andra etiopiska tjejer som också arbetar i grekiska medelklasshem. Alla sköter de hushåll och barn trots att de inte kan ett ord grekiska. Sina lediga söndagar inleder Neza i kyrkan. Jag ber Gud om att få träffa min dotter och min familj en dag. En enda dag. Den drömmen är lika sannolik som att vi skulle få en vit jul på Kreta.

Hundratusentals papperslösa som kommit till Grekland väntar förgäves på att få legaliseras. De jobbar utan någon som helst trygghet eller rättighet. De har varken rätt till vård eller semester och förlitar sig helt på sina arbetsgivares goda vilja.

"Nu när vi har en ny premiärminister kanske det blir bättre" säger Neza. Till sin ambassad vågar hon inte gå av rädsla för att polisen upptäcker henne och skickar hem henne i en plastsäck. Till advokater vågar hon inte vända sig för de utnyttjar människors utsatthet och kräver tusentals kronor för falska papper. Grekland vill inte ge papper till oss papperslösa för då tror de att vi lämnar landet för att resa till andra länder där man inte behöver jobba ihjäl sig som tjänstefolk för att tjäna en slant.

Så lever miljoner människor gömda i Europa utan mänskliga rättigheter.
Inför juldagens firande i ett vårvarmt Kreta frågar jag Neza vad hon önskar sig.  Ingenting, försäkrar hon. Efter mycket tjat tittar hon på mig med sina stora svarta ögon och säger: ‰Det enda jag önskar mig är papper. Ett grönt kort.

Det kan jag inte ge henne. Men jag kan ge ett rött kort till Europas regeringar som fortfarande behandlar vissa människor som djur.

New York var världens huvudstad i åtminstone ett halvsekel och är det kanske fortfarande. Men man känner att det är på väg att ändras. När jag står i isblåsten på Empire State Building på 86:e våningen och tittar söderut, mot frihetsgudinnan som miljoner immigranter hälsat genom tre sekler, dras blicken ändå mot de två tornen som inte längre finns där i skylinen.

Terrorn tog dem. Och USA svarade med statsterror. Litet till vänster på nedre Manhattan tornar de blänkande affärsbyggnaderna vid Wall Street upp sig. De står kvar, men är också under press. Världens finansiella centrum blev 2008 också världens finansiella härdsmälta.

"Jag vill inte ens tala om det", säger en handlare i en elektronikbutik när jag frågar hur affärerna går. När jag säger att det ser ganska dåligt ut med stigande arbetslöshet litet överallt i världen ser han förvånad ut, som om han inte visste att världen utanför USA också drabbats av sämre tider.

I New York Times är det gott om artiklar om hotet från den kinesiska ekonomin och dessutom toppas TV-nyheterna dagar i sträck av historien om fem muslimska amerikaner som fängslats i Pakistan. USA oroar sig över "homegrown" terrorism, nu finns smittan på den egna bakgården, som det heter.

Att antalet hemlösa i New York nu verkar vara på väg att slå nytt rekord ger inte nyhetsmakarna lika stora kittlingar. Då är det mer spännande att skriva om skotlossningen på Times Square, när en aggressiv gatuförsäljare råkade i eldstrid med en polis och dog mitt bland turisterna. Den gatuhandlaren hade precis innan prackat på mig och min dotter sina produkter.

Det var inte bara som en film, det var som en välbekant och gammal och förutsägbar film. För det är något svårfångat gammaldags över allting amerikanskt. Hisspersonalen på Empire State Building ser ut som om den är kvar i tjugotalet. Det svaga intresset för klimatförhandlingarna speglar en mycket gammaldags mentalitet. Jag tycker att jag, under några dagar i New York, ser en gammal värld omkring mig. Till och med de gigantiska skyskraporna känns som en gången tids modernitet.

Nej, den nya världen ligger på 1:th Avenue: FN-byggnaden. Den som stiger in i den befinner sig inte längre på amerikansk mark. Men det är som om New York inte har att göra med FN och inte riktigt vill ha det, kanske därför att ytterst är FN och Imperiet USA två oförenliga principer.