Lyckad betyder inte alltid lycklig

Jag fick en galet härlig respons efter förra krönikan! När min inbox plötsligt var helt full blev jag först lite nervös, tänk om det var elake ”G” från förra veckan som mejlat igen? Men jag tänkte att jag får stå mitt kast i så fall och började läsa. Och jäklar, vilka fantastiska mejl jag fått! Nästan all tid sen dess har gått åt till att läsa dom, tänka och uppröra mig själv ännu mer, så det känns som det är lika bra att jag fortsätter på samma spår nu när jag (och ni) ändå är så varm i kläderna:

Så här kommer ytterligare ett mejl:

”Hej Kitty, du tyckte synd om Victoria Beckham såg jag! Det menar du inte! Du skulle allt vilja vara i hennes skor! Jag menar, jag känner ju dig! Även om inte privat men genom dina kolumner!

/Anonym kille”

Han måste ha missuppfattat, annars blir jag ledsen. Bakgrunden till det här mejlet är att jag för några veckor sen såg ett program om

Victorias flytt till USA och blev helt chockad. Så jag skrev här i Punkt SE att jag tyckte synd om henne och anledningen, kära anonyme kille, är att hon verkade så osäker och olycklig. Ett av Victorias största och mest återkommande ”problem” var att hon var rädd för att glömma av sig och råka skratta, hon var nämligen så orolig att någon kamera skulle fånga henne utan hennes foto-min. Hon hade även med sig sina smink- och hår-personer överallt, hon kunde inte ens för en sekund släppa sitt yttre. Hennes enda önskemål rörande en assistent var att hon inte fick vara för smal eller för snygg.

Vad är pengar och berömmelse då?

Vi har ett liv, en chans att leva. Vad gör vi då? 50 procent av

tiden verkar vi lägga på att hata oss själva och resten på att försöka få andra att gilla oss och på att passa in? Till vilken nytta och framförallt varför?

Lyckad betyder inte lycklig. Tror vi verkligen att om vi är vältränade, snygga, smala och har drömjobbet så är allt bra sen? Att vi skulle slippa undan alla tvivel och älska oss själva? Blir man lycklig bara för att man är snygg eller känd? Verkar de personer vi ser som ideal vara tillfreds med sina liv? Är det inte så att de tvärtom verkar fruktansvärt pressade, påpassade och stressade? In och ut på kliniker och rehab. Jaga bekräftelse och uppmärksamhet till varje pris.

Borde man inte bara äta och dricka, bli gammal och få rynkor, hänga med de personer man gillar och blir inspirerad av, få vara sunkig ibland och våga leva och njuta? Väljer vi alltså hellre att lägga en massa tid på att se perfekta ut, kämpa, kämpa, kämpa mot ålder, fett och hunger, oroa oss över hur andra ser på oss, personer vi inte ens känner eller bryr oss om och sen göra allt för att få umgås med de ”rätta” och snygga? Vart leder det? Är det för att du sen när du ligger där på din dödsbädd, i slutet av ditt enda liv, ska kunna tänka: ”Jag var i alla fall jävligt snygg.”

Unga tjejer köps till borden

De så kallade Stureplansprofilerna fick fyra år i hovrätten, och hade jag haft en flaska champagne hade jag öppnat den just då och sprutat den över hela redaktionen. En tribut till Stureplanskulturen, men också den enda jag skulle vilja kosta på mig.

Jag har i flera artiklar under hösten skrivit om kopplingarna mellan dessa nesliga övergrepp och en kultur som alltmer öppet liknar en prostitutionskultur, där unga tjejer ”köps” in till de fina krogborden av män med betydligt mer pengar, positioner och inte sällan år på nacken. Lata män, skulle jag säga, som inte orkar anstränga sig för att fånga en kvinnas intresse utan som tar vägen via plånboken. Det är vad jag kallar sekundärmaskulinitet. Alla kvinnor som tjänar egna pengar och tänker längre än till shoppingkassen väljer bort sådana män när de har ett verkligt val.
Det är också uppenbart att de som kallas ”drinkluder”, öppet eller bakom deras rygg, inte är överklasstjejerna.

När jag har intervjuat kvinnoforskare och unga killar och tjejer som rör sig i den här miljön är svaret på frågan om det finns en grogrund för en urspårad kvinnosyn där absolut ja. Inte så att det inte finns maktskillnader mellan män och kvinnor på vanliga personalfester i Gävle, eller på fackmöten i Sundsvall, men här syns de så
mycket tydligare. Stureplan i dag är tillspetsat en upprepning av en tid när greven ansåg sig ha rätt att sätta på pigorna, och också gjorde det.
Nej, det känns inte som en slump att filmen om Marie-Antoinette kom nyligen. I Sverige har vi också fått filmerna ”Darling” och ”Gangster”, varav den första avslöjar skuggorna under den glittrande ytan på Stureplan och den andra glorifierar den. Medan överklassen i Sverige länge varit känd för att knappt synas präglas de nya uttrycken av uppblåst överdåd.

Anna Grimlund, väninnan som var med den 19-åriga våldtagna tjejen i början av den kväll som slutade i brutal gruppvåldtäkt, berättade för mig om en annan kompis som sagt att det skulle vara mycket svårt att först bli bjuden på en dyr drink och sedan säga ifrån om killen som betalat nöp henne i rumpan. Men om det skulle hända på gatan att en kille kom fram och nöp henne i rumpan så skulle hon smälla till honom.
Det där manöverutrymmet ska man slå vakt om.
Jag är verkligen glad för den här domen, för alla kvinnors och alla bra mäns skull, men ska vi få bukt med våldtäkterna på riktigt måste det till reella maktförändringar mellan män och kvinnor.

Både USA och talibaner är en "Ding ding värld"

GÖRAN GREIDER En Ding Ding Värld – så hette en makalös tidning som kom ut i Sverige för 15 år sedan. Den hade enastående nyheter om män som balsamerat sin hustru i kattsand, om andar, om en kvinna som gift sig med världens minsta man, ja om allt vanvettigt
som kan tänkas hända i världen. De senaste veckorna har jag fått höra en hel del ur den tidningen eftersom min dotter köpte en bunt gamla nummer på en loppmarknad.
Men de vanliga nyheterna står inte de i En Ding Ding Värld efter när det gäller världens ding-dingkaraktär. I veckan som gick fick vi veta att USA tänker ge Saudiarabien en massa militär utrustning och dagen därpå lät en glad Ehud Olmert, Israels premiärminister, meddela att USA ämnar pumpa in 200 miljarder i den israeliska krigsmakten. Bush vill sälja mer vapen till Mellanöstern.

Uppgiften att fixa elström, vatten och annat livsnödvändigt till den irakiska civilbefolkningen – för att inte tala om den afghanska – får vänta.
Detta är en ding ding värld. Bland det mest vansinniga är också att Sverige i princip levererar bistånd till USA och Natoalliansen, i form av den insatsstyrka som agerar i just Afghanistan. Över sig har denna så kallade Isafstyrka en amerikansk general, och den praktiska effekten av den svenska truppen är tyvärr att USA och Nato kan inrikta sig ännu mer på det uppenbarligen alltmer misslyckade kriget mot talibanerna. Dessa är nu sakta men säkert kanske på väg att vinna det utdragna kriget; en tredjedel av landet är i deras händer. Och varje gång Natos flygplan fäller sina bomber och ett antal oskyldiga civila stryker med ökar stödet för dessa talibaner.

Talibanrörelsen är naturligtvis ding-ding den också, men det är enligt de flesta sansade bedömare fel att se den som i första hand en extrem religiös rörelse. Den är en nationell rörelse som kämpar för afghanskt oberoende. Kan vi över huvud taget
förstå det? Tveksamt. I så fall måste vi uppleva den totala otrygghet och det kaos som den långvariga sovjetiska ockupationen lämnade efter sig, och därefter det allas krig mot alla som de inhemska krigsherrarna orsakar i ett land som redan är ett av världens fattigaste. I det läget kom talibanerna med ett löfte om stabilitet i landet, ungefär på samma sätt som de islamiska domstolarna i det sönderslitna Somalia gjorde.
I en ding ding värld, där supermakten USA enbart bryr sig om sin världsmakt, är talibanernas framgångar inte obegripliga. Frågan är bara varför svenska skattepengar ska gå till att frigöra militära resurser för USA och Nato.

Hos Naxifolket bestämmer kvinnorna

Mörkret sänker sig över den kulturmärkta gamla staden Lijang, som är en labyrint av röda lyktor och svängda hustak. Yunnan-provinsen i sydvästra Kina är känd för sina fantastiska teer och den mångkulturella miljön, där ett tjugotal minoriteter lever omgivna av de snöklädda bergstopparna. Jag har länge drömt om att få möta Naxifolket. Men mest kända är naxierna för sin matriarkala kultur, som är unik i dagens patriarkala värld där männen styr och ställer.

I Naxikulturen däremot är makten koncentrerad till kvinnorna. Till och med naxifolkets tusenåriga skriftspråk, som består av bilder och är vår tids enda hieroglyfiska språk, är präglat av matriarkatet. Om du lägger till ordet kvinna till ett substantiv blir det direkt större och starkare. Om du i stället klistrar in ordet man förminskas ordet.

När jag cyklar runt i Lijangs gamla bergsbyar ser jag att det är kvinnorna som sköter showen. I sina färggranna, broderade kjolar hörs och syns de mest. Ingen har heller försökt sig på att kontrollera deras sexualitet. Genom historien har de haft ett så kallat kompissystem som låtit kvinnorna ha sina älskare utan att gifta sig eller vara ihop med dem. De har valt vilka män de velat tillbringa natten med och i gryningen har männen fått återvända till sina mödrar. Om de sexuella övningarna resulterar i bebisar tillhör dessa kvinnorna.

Nyfiket smyger jag runt. Var är männen? frågar jag min kinesiske kompis William, som själv är naxi, när vi går längs kanalen där kvinnor hugger ved och bygger hus. Objuden kliver jag in på en klassisk kinesisk innergård. En liten, vacker kvinna med djupa rynkor rensar majskolvar. Där ligger hundratals i högar. Sedan fyller hon sin stora korg och bär dem på ryggen till andra våningen. Strax intill sitter fem blåklädda män och spelar brädspel med var sin cigarett i mungipan.

Ingen bryr sig om kvinnan. ”Så här lever naximännen”, säger William. ”Ingen förväntar sig något av dem. Kvinnorna är ute på fälten, de sliter och släpar. ”Men nere i stan är det andra bullar. Jag får betala för barnets uppehälle och hela vårt hushåll, min svärmor lagar maten och min fru spenderar alla sina pengar på märkeskläder och taxiresor till och från jobbet. Själv tar jag bussen för att spara en slant. Tiderna förändras fort”, mumlar William något bekymrad. Jag tar farväl av världens kanske sista matriarkat. Det kanske ändå var en dålig idé.

Boris Beckers dotter utnyttjades till barnarbete

Boris Beckers sjuåriga dotter utnyttjades för barnarbete. Nu har myndigheterna i Tyskland bötfällt förtetaget som utnyttjade tennisstjärnans dotter Anna Ermakowa i en reklamkampanj för nagellack för barn. Detta eftersom företaget inte hade ansökt om tillstånd att använda Anna.

Bötesbeloppet är 1 315 euro – cirka 12 000 kronor– , rapporterar tyska medier. Den 39-årige trefaldige Wimbledonmästaren är skild från Annas mamma och säger att han aldrig skulle låta Anna jobba.

Var är gemenskapen över åldersgränserna?

Stannar till vid ett blått litet hus i en Törnrosa-slumrande förort till Stockholm. Blir liksom hänförd av ett knippe blodröda rosenbuskar som klättrar längs fasaden. En liten tantaloa kommer gående på grusgången, ”Ja visst är de vackra. De har stått där sen huset byggdes 1932”. Sedan berättar gumman att en dam som bodde i huset bredvid gått bort förra veckan, ”Hon var 99 och hade bott i huset hela i sitt liv”.
”Hela sitt liv.” Jag garvar tyst. Finns de orden längre? Nu för tiden byter ju folk bostad ungefär lika ofta som gamla damer byter trosor.

Vår pratstund tar slut och tanten går tillbaka in i sin dockskåpsprydliga trädgård och till Allerskorsordet och jag ber en stilla bön att det finns en gubbe som kan hålla hennes solvarma hand i bersån.
För även om statistiken säger att alla pensionärer lever ett sjuhelvetes tutaliv nuförtiden så undrar jag. Tycker att jag ser så många ensamma, sorgsna åldringar promenera gatan fram, eller kika ut bakom sina pelargonfönster i Sommar-Sverige. Med barn eller barnbarn som har så många kuliga grejer för sig på semestern att de ”tyvärr” inte hinner titta in på en nybakt kanelsnäcka.

Sedan spelar det ingen roll att Göran Hägglund har som sin hjärtefråga att se till att ingen ska vara rädd för att bli gammal. Klart att många tar chansen att visa vad som helst i tv innan alla totalt struntar i var man har köpt sin tröja.
För det spelar ingen roll hur många löften jag får av politikerna, inga vårdgarantier i världen kan skyla över det som verkligen behövs; nämligen lite fucking gemenskap över åldersbarrikaderna. Kolla bara in bilderna från valet i Turkiet. Tandlösa gamla gummor och tonårsfjunisar jublande sida vid sida. Eller ta en ljummen kväll i Aten. Man tar ut borden och delar en flaska. Alla får vara med. I Sverige är man ju bannlyst från det spännande offentliga rummet efter 55.

Jag vet inte om det är vädret eller mentaliteten det är fel på. Förmodligen både och. Men en sak vet jag. När åren kryper inpå kjolen tar jag mina pinaler och styr kosan mot sydligare breddgrader. Inte en chans att jag tar risken att bli utstirrad för att jag vill ta ett glas bubbel med mina väninnor på krogen. Eller, i värsta fall, blir kallad ”litterär knull-kärring” bakom ryggen som Kerstin Thorvall. Hennes brott? Hon erkänner att hon hellre knullar än knypplar, trots att hon är över 65 och inte har en kuk mellan benen som Ulf Lundell.

Står tjejerna för det hårda levernet nu?

Vad har hänt med The Bad Boy? Var är vår manliga motsvarighet till Lindsay, Paris och Britney? Bryr sig ingen längre om oss män? Inte ens när vi super, knarkar och beter oss allmänt vidrigt verkar medierna ta notis. Är bad boyen jämställdhetens senaste offer? Om det är det som krävs för att jämna till spelbrädet kan det väl vara värt att offra en generations Rat Pack, Robin Williams och Charlie Sheen. Jag är knappast konservativ, men vart är världen på väg när Kevin Federline är Britneys trygga punkt, ett ankare i ett annars sjövilt liv? Är mannen i detta fall det gråtande offret i förhållandet, som ber sin flickvän stanna hemma, bara för en kväll, älskling, snälla …
Det är inte svårt att förstå hur man hamnar på glid i den stan. De flesta av oss brukar beklaga oss över att vi druckit lite mer än normalt under semestern. Att leva i LA är att leva på semester. Solen lyser varje dag och kvällen erbjuder för den initierade en uppsjö av alternativ. Ryan Phillippe summerade det väl när jag träffade honom just i LA: ”Ingen i LA verkar ha någonting att göra på vardagarna”. Avsaknaden av ett normalt arbetsschema har skapat en lördag-hela-veckan-kultur Lasse Brandeby skulle kunna vara stolt över.
Nåväl, nog har väl sagts om vilka bra förebilder den här gruppen av tjejer måste vara för unga tonåringar världen över, som tillbringar dagarna framför Perezhilton.com och veckopressens stimulerande kultursidor … Droger har inte romantiserats på det här sättet sedan cigaretter i 40-talets Hollywoodfilmer. Resultatet är skrämmande eftersom efterfrågan på narkotika från Seattle till Sollefteå ofrånkomligt skjuter i höjden.

Nu till den triviala kärnan i mitt ”problem”. Vem ska en ung man vända sig till i dag? Pete Doherty? Vi har nu nästan enbart positiva förebilder kvar av min generations bad boys. De har alla reformats. Leo DiCaprio gör film om klimathotet, Ashton Kutcher är en trogen far till ett antal styvbarn och Johnny Depp lever på den franska landsbygden. Inte ens våra sportstjärnor håller måttet. Har inte Zlatan barn nu? Peter Forsberg såg jag faktiskt i LA för en tid sedan, utanför en Victoria Secrets-fest på Roosevelt Hotel. Han såg både nykter och uttråkad ut, detta i stark kontrast till mig själv. Nej, vår tid är förbi och framtidens busar verkar vara tjejerna. Och det är jag rätt tacksam över. Vi män har varit busar sedan civilisationens begynnelse. Om någon vill axla den uppgiften så ”be my guest”, som de skulle ha sagt i Los Angeles ...