MIA SKÄRINGER

Ålder: 31.
Familj: Sambon Danne, 40, barnen Alfred, 7, och Heli, 4, samt bonusbarnen
Njord, 12, Balder, 10, och Freja, 8.
Bor: På Brännö utanför Göteborg.
Gör: Skådespelerska samt komiker i tv-serien ”Mia och Klara” som kommer med sin andra säsong i höst, debuterar snart som författare med boken ”Dyngkåt och hur helig som helst” med krönikor från mama och texter från mama-bloggen som Mia skrev. Hon skriver också på filmmanus tillsammans med Emma Hamberg baserat på Hambergs bok ”Mossvikenfruar”.

Det är smått surrealistiskt att träffa Mia Skäringer första gången eftersom det är en superspacklad Gulletussan i minimala shorts och höga klackar som välkomnar mig med en bamsekram på en hårsalong i centrala Malmö där inspelningen av nya ”Mia och Klara” pågår. Ett litet inspelningsteam på fem personer håller på och förbereder nästa tagning, Mia repar sina repliker och det är en skön stämning trots att klockan snart är fem och de har spelat in sen tidig morgon. Precis som i sin mamablogg känns Mia varm och rakt på sak när hon förklarar att hon haft en tuff dag.

– Jag är inte på topp i dag, jag har pms och då känns det svårare att nå fram till karaktären.
Inte för att det märks, för bara några minuter senare sätter hon Gulletussan-sketchen så klockrent att jag och det övriga teamet gapflabbar. En halvtimme senare gör hon dagens sista tagning där Gulletussan i utstuderad bimbomundering demonstrerar på stan med ett plakat där det står JAG VILL BLI TAGEN PÅ ALLVAR. Ett statement som vi efter drygt två månaders (beroendeframkallande) mama-Mia-blogg definitivt kom att förknippa med Mia Skäringer. Många av oss hade nog från början förväntningen att hennes blogg skulle bli lika rolig som hennes rollkaraktärer i ”Mia och Klara”, men istället drog Mia Skäringer in som en häftig förälskelse med ett bråddjup och en nästan smärtsam öppenhet i sin ”garanterat pumpsfria blogg”. Hon berörde och så småningom upprörde, blev hyllad, älskad och kritiserad. Sen så plötsligt – pang bom – lade Mia ner med motiveringen att ”tavlan var klar” och lämnade ett tomrum och många sörjande Mia-addicts efter sig.

Vad var det som hände egentligen?
– Från början när jag fick frågan från mama om att börja blogga så tänkte jag att ”nej fy fan vad torrt, vad skulle jag blogga om?”, jag ville inte ha en blogg som handlar om ”kolla på mitt roliga liv” med mysiga jobbmöten på tv och bilder på kändisar och pumps.
– Men sen fick jag idén om att jag skulle lämna ut mig själv som mamma och människa. Jag är en ganska komplex person som pendlar mycket känslomässigt hela tiden. Jag ville lämna ut det och allt det här jobbiga, att man inte alltid har så bra dagar och att man känner sig som en kass morsa för att man har skrikit för mycket. Jag tänkte att om jag vågar lägga upp mig så kanske andra också vågar, så kan vi prata om det som är något att prata om.

De flesta kändisar vill ju skydda just det.
– Jag vet vad jag vill skydda, jag har ju ett absolut innersta som bara går till mig själv och till dem jag väljer själv men om jag nu ska vara en offentlig person så vill jag bestämma hur den bilden ska se ut och jag vill inte vara den där glättiga utan jag vill visa sidor som är värda att prata om. Men visst har jag skrivit om saker som jag i efterhand har känt att, fan, det där sved lite grann.

När då?
– Jag blev jätteledsen när jag skrev om min pappa på bloggen för att han gick bort. Och så ringde Expressen direkt och ville göra en grej på det och vände det till att jag hade växt upp med en alkoholiserad pappa vilket inte var sant. Och då kände jag efteråt att jag måste vara mer medveten om att så här kan man göra med det jag skriver.

 Vad är din egen analys av vad som hände på mama-bloggen?
– Jag hade aldrig någon idé om att hålla på länge. Tänkte inte bli någon bloggare. Det hela var mer ett konstnärligt projekt med mig som insats. Och jag visste redan från början att jag kanske inte skulle orka så länge.
– Men jag tror att det var något i detta att när jag lämnade ut mig så var det många kvinnor som vill skydda och värna om mig när jag blev kritiserad. Därför blev det en del bråk när jag försvarade mig. Vissa reagerade då med ”jaha, nu visar det sig vem hon är, hon som var så skör och fin och bräcklig”. Och en del tyckte att jag var fejk och inte på riktigt. I mitt utelämnade av mig själv ingick det ju så klart att jag förr eller senare skulle bli sårad av någon. Vi hade ju en slags kärleksrelation därinne. Det finaste var att min blogg blev så läst trots att den inte hade varken mode, kändisar eller några dagens outfit. Det blev jag lycklig av.

Folk blev förbannade för att du inte bara var sköra Mia?
– Ja, visst är jag oftast snäll men jag kan vara en pain in the ass och skitförbannad. Och när jag började känna att jag måste förklara och försvara det närmade vi oss någon slags final. Jag ville sluta när det var en hög nivå och innan det blev någon jävla sandlåda med för och emot om att jag la ut för snygga bilder på mig själv och sånt och olika läger mellan läsarna.

Började du censurera dig själv?
– Ja, lite så, eftersom jag tog åt mig av allt alla skrev, jag läste alla kommentarer, det var ju mina vänner därinne och jag har fortfarande kontakt med en del av dem. Alternativet hade varit att ta bort kommentarsfältet så som många andra bloggare gjort men det hade inte känts bra. Kommentarerna var ju halva grejen.

Vad tyckte familjen om att du skrev som du gjorde?
– Det var nog jätteutlämnande för dem, men barnen pratade jag väldigt mycket med och de var väldigt engagerade. De små barnen läste ju inte men de vuxna barnen var ju fria att läsa, jag hade det i bakhuvudet hela tiden när jag skrev. När mina små barn blir stora finns ju bloggen som bok också men det finns inget där som jag inte känner att de kan läsa. Danne fungerar ju ganska likt mig, så han hade inga problem med det, mer än att det tog sån jävla tid med bloggandet.

Vad sa ditt ex?
– Han har aldrig kommenterat det och han brukar alltid säga om han tycker någonting. Men jag jobbade ju så när vi var tillsammans också, att jag lämnade ut mig på olika sätt. Och det jag skrev i min blogg var ju ganska mycket en hyllning till honom också om hur jobbigt det är att lämna någon. Jag skulle aldrig kunna lämna ut någon på ett elakt sätt, däremot så lämnar jag ut mycket smärta och det har jag inga problem med. Det kommer mycket fint ur smärta som berikar livet senare. Det är mycket den som har lett mig på rätt väg i livet.

En del reagerade på att Mia öppet skrev om sex, att hon var kåt och knullade. Ett kvinno- och mammatabu som hon är innerligt trött på.
– Det känns inte som om vi kvinnor får vara lika kåta som män, många tyckte nog att det var skönt att jag skrev så, andra verkade tro att jag var ute efter att provocera och det var jag verkligen inte. Jag skrev ju om hur jobbigt jag hade det i min sexualitet när jag var yngre, att jag träffade fel killar och blev manglad av dem. Jag hade det för jävligt och har inte hittat min sexualitet förrän i vuxen ålder. Många hörde av sig efter att jag skrev om det och kände igen sig och jag kände att ”gud, varför pratar vi inte mer om det här?”. Det var en jättesorg för mig och jag gick i terapi för jag trodde att jag kanske aldrig skulle kunna njuta av sex. Men nu har jag hittat det och kan bli dyngkåt och det är jag jätteglad för. Det är någonting heligt för mig och jag känner att jag har så mycket att ta igen när det gäller sex.

Är det ett mission att prata mer om kvinnlig sexualitet för dig?
– Jag saknar ett kvinnligt uttryck för kåthet. Det finns kvinnor som berättar att det här med att vara kåt det är fult, det får man inte vara när man är mamma. Man kan inte ligga med varandra i samma hus där barnen sover i sina rum. Det finns så många konstiga och sorgliga föreställningar. Om jag har något kall, om vi pratar om drivkraft, så är det att kunna sätta ihop Madonnan- och horan-pusselbitarna.
– Min titel på min kommande bok med bloggen är ”Dyngkåt och hur helig som helst” för det tycker jag kännetecknar mig. Jag har jobbat med det i många år – att inte behöva välja utan att kunna få vara både och.

Kanske är det just det som gjort att så många älskar Mia Skäringer men att många också blir provocerade av henne. Att hon lever ut hela känsloregistret. Hon är varm och öppen med vassa kanter ibland, rolig, bitchig och allvarlig på samma gång. Och att man inte riktigt vet var man har henne. När hon till exempel just vunnit hela svenska folkets hjärta med karaktärerna Gulletussan och Tabita i ”Mia och Klara” och blivit en av de mest eftertraktade komikerna deklarerar hon att hon ska lägga av med det och istället fokusera på skådespeleriet och göra långfilm.

Från början var Mia Skäringer en destruktiv tonårstjej från Kristinehamn med skådespelardrömmar, hon flyttade hemifrån vid sexton och sen följde en kringelikrokig väg via skrivskola på Öland, regiutbildning och mer eller mindre förnedrande påhugg inom media. Hon blev mamma tidigt (”varje gång jag skulle söka in till scenskolan var jag gravid eller skulle föda barn, sen lade jag ner det”) och försökte sadla om till Waldorflärare för att få ihop småbarnslivet med en turnerande make och musiker, ”men jag blev bara bitter och avundsjuk på alla andra så det gick inte”. Först när hon fyllde 30 och bröt upp på olika sätt i livet föll bitarna helt på plats.
– Jag erkände för mig själv att jag ville skiljas men också vad jag ville jobba med. Min trettioårskris handlade nog mycket om att jag var tvungen att ta mig själv på allvar. Att du måste börja göra det du vill och du måste leva som du vill. Du måste må bra och dina barn måste ha en bra mamma, du får inte vara martyr.

Var du mycket martyr innan?
– Jag brydde mig lite väl mycket om vilka gardinvepor det skulle vara hemma, haha, och istället för att snacka med mannen man lever med så ska man måla om i hallen och åka till Ikea istället för att prata om sina problem.

Varför gör man det?
– Det är ju en dödsrädsla i att skiljas och att släppa taget. Man tror att det som ska hända är så farligt att man inte klarar av det, men sen när det väl händer, så visst är det jobbigt men det går. Det är som att föda barn, när man väl satt igång det finns det ingen återvändo, det sköter sig självt och man överlever. Man nojar för hur det ska bli fast man vet att det är nödvändigt för att man ska bli lycklig.

Hade du inte tagit dig själv på allvar tidigare?
– Jo, fast det var först när jag vågade lyssna till mitt hjärta fullt ut som jag märkte hur hela mitt liv började flyta helt skönt, allting kom till mig. Jag var helt klängig på allting ett tag, men när man släpper det och tänker att här är jag och det är gott nog, då kommer saker till en som en slags kosmisk lag. Det är som att vilja ha en kille jättemycket, så hittar man aldrig någon, men när man släpper det så blir man ihop med grannen, haha.
Som för Mia och hennes Danne. Grannen, trebarnspappan och taxichauffören som bodde på samma ö. Nu har de bott ihop i två år och bonusfamiljen har börjat ramla på plats.
– Det tar ju jättelång tid men nu har barnen blivit en stor klunga. Det är inte längre det här ”vi mot dem”, vi har börjat smälta ihop mer.

Att bilda styvfamilj är väl bland det svåraste man kan göra.
– Ja gud, det är skitsvårt, men jag tror inte att man får tänka från början att nu ska vi koka ihop oss till en familj. Jag tror att man måste tänka att man är en slags familj ihop men man är också två familjer. Och jag känner att det är jätteviktigt att jag får göra grejer med mina barn ensam ibland, jag kan inte gå in och uppfostra fem barn. Då skulle jag bränna ut mig och hamna på psyket, de har redan en mamma.

Finns det känslor som är tabu i styvmammarollen?
– Ja, men då får man erkänna för sig själv att det är så och det har jag gjort. Jag tycker jättemycket om Dannes barn men jag kommer aldrig älska dem lika mycket som jag älskar mina egna, och likadant är det för honom. Men jag lever med dem och jag får försöka respektera dem som de personer de är och jag är Mia med dem och de med mig. Vi tar en bit i taget, känner jag. Jag har jättemycket med mina två barn och det jobbet jag har. För att jag ska klara av det bra så måste jag koncentrera mig på det. Sen försöker jag naturligtvis vara bra med de andra barnen, men jag tar inget stort ansvar för dem. Sen så – naturligtvis – är vi en familj när vi är hemma, jag ser till att det är rättvist, men jag går inte in och uppfostrar dem mer än jag behöver.

Du och Alfreds och Helis pappa bor ju på samma ö, hur funkar det rent praktiskt, springer barnen mellan husen eller är det strikt uppdelat i varannan vecka?
– Jag tror inte att man kan tänka så när man skiljer sig, att nu ska vi ha varannan vecka strängt, innan man skiljer sig har man ju levt med sina barn hela tiden. I början hade vi barnen varannan dag för att de skulle känna att ingen av oss försvinner. Nu har vi 3–4 dagar i taget och det fungerar bra, barnen springer inte mellan husen så, men om de glömt något så går jag över till Gunnar och hämtar det. Vi har en bra relation och jag är stolt över hur vi har löst det. Glad att det är just han som är pappa till mina barn.

Du är borta en del från barnen i ditt jobb, nu spelar du in i Malmö i en månad, hur är det?
– Just nu längtar jag jättemycket efter att bara få vara hemma, tvätta och skicka ungarna till dagis. Jag är stolt över att jag har det jobb jag har, men jag är inte stolt över att jag är ifrån mina barn så mycket. På ett eller annat sätt ger jag ju bort tid som mina barn kunde ha haft för att jag väljer mitt yrke, hur mycket det kommer att påverka dem när det blir större vet jag ju inte.

Hur är du som mamma?
– Jag är väldigt noga med att mina barn ska känna sig älskade hela tiden. Det är nog min starka sida. Jag pratar mycket om känslor och försöker jobba med att det ska finnas en öppenhet hemma. Att man får vara som man är och man får känna och man får säga hur man mår. Inget tyst och gå undan, ut med skiten helt enkelt.

Vill du och Danne skaffa barn tillsammans?
– Det har jag ingen aning om, jag har svårt att tänka att jag aldrig mer ska föda barn, för jag älskar att föda barn. Men just nu vill jag göra mina jobbprojekt. Kanske den dagen jag känner att jag kan välkomna en till människa och fortfarande ta hand om mina barn och alla barn som finns i huset då, men jag kan inte knö in någon i nuläget.