Folk blev förbannade för att du inte bara var sköra Mia?
– Ja, visst är jag oftast snäll men jag kan vara en pain in the ass och
skitförbannad. Och när jag började känna att jag måste förklara och försvara
det närmade vi oss någon slags final. Jag ville sluta när det var en hög
nivå och innan det blev någon jävla sandlåda med för och emot om att
jag la ut för snygga bilder på mig själv och sånt och olika läger
mellan läsarna.
Började du censurera dig själv?
– Ja, lite så, eftersom jag tog åt mig av allt alla skrev, jag läste
alla kommentarer, det var ju mina vänner därinne och jag har fortfarande
kontakt med en del av dem. Alternativet hade varit att ta bort kommentarsfältet
så som många andra bloggare gjort men det hade inte känts bra.
Kommentarerna var ju halva grejen.
Vad tyckte familjen om att du skrev som du gjorde?
– Det var nog jätteutlämnande för dem, men barnen pratade jag väldigt
mycket med och de var väldigt engagerade. De små barnen läste ju inte men
de vuxna barnen var ju fria att läsa, jag hade det i bakhuvudet hela tiden
när jag skrev. När mina små barn blir stora finns ju bloggen som bok också
men det finns inget där som jag inte känner att de kan läsa. Danne
fungerar ju ganska likt mig, så han hade inga problem med det, mer än att
det tog sån jävla tid med bloggandet.
Vad sa ditt ex?
– Han har aldrig kommenterat det och han brukar alltid säga om han tycker
någonting. Men jag jobbade ju så när vi var tillsammans också, att jag lämnade
ut mig på olika sätt. Och det jag skrev i min blogg var ju ganska mycket
en hyllning till honom också om hur jobbigt det är att lämna någon. Jag
skulle aldrig kunna lämna ut någon på ett elakt sätt, däremot så lämnar
jag ut mycket smärta och det har jag inga problem med. Det kommer mycket
fint ur smärta som berikar livet senare. Det är mycket den som har lett
mig på rätt väg i livet.
En del reagerade på att Mia öppet skrev om sex, att hon var kåt och
knullade. Ett kvinno- och mammatabu som hon är innerligt trött på.
– Det känns inte som om vi kvinnor får vara lika kåta som män, många
tyckte nog att det var skönt att jag skrev så, andra verkade tro att jag
var ute efter att provocera och det var jag verkligen inte. Jag skrev ju om
hur jobbigt jag hade det i min sexualitet när jag var yngre, att jag träffade
fel killar och blev manglad av dem. Jag hade det för jävligt och har inte
hittat min sexualitet förrän i vuxen ålder. Många hörde av sig efter
att jag skrev om det och kände igen sig och jag kände att ”gud, varför
pratar vi inte mer om det här?”. Det var en jättesorg för mig och jag
gick i terapi för jag trodde att jag kanske aldrig skulle kunna njuta av
sex. Men nu har jag hittat det och kan bli dyngkåt och det är jag jätteglad
för. Det är någonting heligt för mig och jag känner att jag har så
mycket att ta igen när det gäller sex.
Är det ett mission att prata mer om kvinnlig sexualitet för dig?
– Jag saknar ett kvinnligt uttryck för kåthet. Det finns kvinnor som berättar
att det här med att vara kåt det är fult, det får man inte vara när man
är mamma. Man kan inte ligga med varandra i samma hus där barnen sover i
sina rum. Det finns så många konstiga och sorgliga föreställningar. Om
jag har något kall, om vi pratar om drivkraft, så är det att kunna sätta
ihop Madonnan- och horan-pusselbitarna.
– Min titel på min kommande bok med bloggen är ”Dyngkåt och hur helig
som helst” för det tycker jag kännetecknar mig. Jag har jobbat med det i
många år – att inte behöva välja utan att kunna få vara både och.
Kanske är det just det som gjort att så många älskar Mia Skäringer
men att många också blir provocerade av henne. Att hon lever ut hela känsloregistret.
Hon är varm och öppen med vassa kanter ibland, rolig, bitchig och
allvarlig på samma gång. Och att man inte riktigt vet var man har henne. När
hon till exempel just vunnit hela svenska folkets hjärta med karaktärerna
Gulletussan och Tabita i ”Mia och Klara” och blivit en av de mest
eftertraktade komikerna deklarerar hon att hon ska lägga av med det och istället
fokusera på skådespeleriet och göra långfilm.
Från början var Mia Skäringer en destruktiv tonårstjej från
Kristinehamn med skådespelardrömmar, hon flyttade hemifrån vid sexton och
sen följde en kringelikrokig väg via skrivskola på Öland, regiutbildning
och mer eller mindre förnedrande påhugg inom media. Hon blev mamma tidigt
(”varje gång jag skulle söka in till scenskolan var jag gravid eller
skulle föda barn, sen lade jag ner det”) och försökte sadla om till
Waldorflärare för att få ihop småbarnslivet med en turnerande make och
musiker, ”men jag blev bara bitter och avundsjuk på alla andra så det
gick inte”. Först när hon fyllde 30 och bröt upp på olika sätt i
livet föll bitarna helt på plats.
– Jag erkände för mig själv att jag ville skiljas men också vad jag
ville jobba med. Min trettioårskris handlade nog mycket om att jag var
tvungen att ta mig själv på allvar. Att du måste börja göra det du vill
och du måste leva som du vill. Du måste må bra och dina barn måste ha en
bra mamma, du får inte vara martyr.
Var du mycket martyr innan?
– Jag brydde mig lite väl mycket om vilka gardinvepor det skulle vara
hemma, haha, och istället för att snacka med mannen man lever med så ska
man måla om i hallen och åka till Ikea istället för att prata om sina
problem.
Varför gör man det?
– Det är ju en dödsrädsla i att skiljas och att släppa taget. Man tror
att det som ska hända är så farligt att man inte klarar av det, men sen när
det väl händer, så visst är det jobbigt men det går. Det är som att föda
barn, när man väl satt igång det finns det ingen återvändo, det sköter
sig självt och man överlever. Man nojar för hur det ska bli fast man vet
att det är nödvändigt för att man ska bli lycklig.
Hade du inte tagit dig själv på allvar tidigare?
– Jo, fast det var först när jag vågade lyssna till mitt hjärta fullt
ut som jag märkte hur hela mitt liv började flyta helt skönt, allting kom
till mig. Jag var helt klängig på allting ett tag, men när man släpper
det och tänker att här är jag och det är gott nog, då kommer saker till
en som en slags kosmisk lag. Det är som att vilja ha en kille jättemycket,
så hittar man aldrig någon, men när man släpper det så blir man ihop
med grannen, haha.
Som för Mia och hennes Danne. Grannen, trebarnspappan och taxichauffören
som bodde på samma ö. Nu har de bott ihop i två år och bonusfamiljen har
börjat ramla på plats.
– Det tar ju jättelång tid men nu har barnen blivit en stor klunga. Det
är inte längre det här ”vi mot dem”, vi har börjat smälta ihop mer.
Att bilda styvfamilj är väl bland det svåraste man kan göra.
– Ja gud, det är skitsvårt, men jag tror inte att man får tänka från
början att nu ska vi koka ihop oss till en familj. Jag tror att man måste
tänka att man är en slags familj ihop men man är också två familjer.
Och jag känner att det är jätteviktigt att jag får göra grejer med mina
barn ensam ibland, jag kan inte gå in och uppfostra fem barn. Då skulle
jag bränna ut mig och hamna på psyket, de har redan en mamma.
Finns det känslor som är tabu i styvmammarollen?
– Ja, men då får man erkänna för sig själv att det är så och det
har jag gjort. Jag tycker jättemycket om Dannes barn men jag kommer aldrig
älska dem lika mycket som jag älskar mina egna, och likadant är det för
honom. Men jag lever med dem och jag får försöka respektera dem som de
personer de är och jag är Mia med dem och de med mig. Vi tar en bit i
taget, känner jag. Jag har jättemycket med mina två barn och det jobbet
jag har. För att jag ska klara av det bra så måste jag koncentrera mig på
det. Sen försöker jag naturligtvis vara bra med de andra barnen, men jag
tar inget stort ansvar för dem. Sen så – naturligtvis – är vi en
familj när vi är hemma, jag ser till att det är rättvist, men jag går
inte in och uppfostrar dem mer än jag behöver.
Du och Alfreds och Helis pappa bor ju på samma ö, hur funkar det
rent praktiskt, springer barnen mellan husen eller är det strikt uppdelat i
varannan vecka?
– Jag tror inte att man kan tänka så när man skiljer sig, att nu ska vi
ha varannan vecka strängt, innan man skiljer sig har man ju levt med sina
barn hela tiden. I början hade vi barnen varannan dag för att de skulle känna
att ingen av oss försvinner. Nu har vi 3–4 dagar i taget och det fungerar
bra, barnen springer inte mellan husen så, men om de glömt något så går
jag över till Gunnar och hämtar det. Vi har en bra relation och jag är
stolt över hur vi har löst det. Glad att det är just han som är pappa
till mina barn.
Du är borta en del från barnen i ditt jobb, nu spelar du in i Malmö
i en månad, hur är det?
– Just nu längtar jag jättemycket efter att bara få vara hemma, tvätta
och skicka ungarna till dagis. Jag är stolt över att jag har det jobb jag
har, men jag är inte stolt över att jag är ifrån mina barn så mycket. På
ett eller annat sätt ger jag ju bort tid som mina barn kunde ha haft för
att jag väljer mitt yrke, hur mycket det kommer att påverka dem när det
blir större vet jag ju inte.
Hur är du som mamma?
– Jag är väldigt noga med att mina barn ska känna sig älskade hela
tiden. Det är nog min starka sida. Jag pratar mycket om känslor och försöker
jobba med att det ska finnas en öppenhet hemma. Att man får vara som man
är och man får känna och man får säga hur man mår. Inget tyst och gå
undan, ut med skiten helt enkelt.
Vill du och Danne skaffa barn tillsammans?
– Det har jag ingen aning om, jag har svårt att tänka att jag aldrig mer
ska föda barn, för jag älskar att föda barn. Men just nu vill jag göra
mina jobbprojekt. Kanske den dagen jag känner att jag kan välkomna en till
människa och fortfarande ta hand om mina barn och alla barn som finns i
huset då, men jag kan inte knö in någon i nuläget.
Ytterligare en totalt obegriplig rubrik. Vare sig dyngkättja eller helighet finns med någon annanstans än i just rubriken. Vad pysslar ni med? Jag förstår att det är förkortade intervjuer som publiceras här på Internätet, men då kanske man måste revidera även rubriken?