Det talas mycket om yttrandefrihet nu för tiden. Vilket så klart är hur bra som helst, det vore både korkat och socialt självmord att säga något annat.
I förra veckan manifesterade Sverige och världen sitt stöd för Burma, för att nämna ett exempel. Även om en manifestation aldrig räcker hela vägen så känns det skönt att krig och våld fortfarande inte accepteras av den stora massan, vare sig våldet sker i Irak eller i Burma.

Vid en första anblick kan man också hylla alla dem som stått upp för konstnären Lars Vilks och hans rätt trista teckningar av profeten Muhammed. Jag är för yttrandefrihet i så gott som alla dess former (hot och förtal måste givetvis vara undantagna även denna mest grundläggande av demokratiska regler). Lars Vilks hade självklart all rätt i världen att rita sin hund, även om hans syfte förmodligen var mer uppmärksamhetstörstande än konstnärligt. Och så långt är nog de flesta med mig. Tidningarnas ledarsidor, tv,
debattörer, bloggar, you name it; alla har de manifesterat sitt stöd för konstnärens rätt att avbilda Muhammed hur man vill. Sällan, om någonsin, verkar gemene man ha blivit så här starkt engagerad kring yttrandefrihetens ramar.

Men varför? Varför har just denna fråga väckt massmedias och opinionens intresse? Jag vet inte, men jag anar inskränkta ugglor i mossen. För var är den lika stora folkstormen kring muslimers rätt att klaga, gnälla och vara upprörda över Muhammedhunden? Var är de brandtal, engagerade bloggar och massiva ledarspalter som står upp för alla svenskars rätt att uttrycka ilska över ett hån mot sin tro?

Jag är också väldigt förvånad över de uteblivna reaktionerna på den senaste undersökningen kring mångfald som Uppsala universitet genomför varje år. Det visar sig att ungefär hälften av alla svenskar vill förbjuda slöjor. De ogillar alltså inte slöjor, de vill förbjuda dem!
Här, om någonsin, har vi väl ett hot mot demokratin? Hälften av invånarna i världens mest demokratiska land(?), vill ta bort en av de absolut mest grundläggande demokratiska byggstenarna. Rätten att uttrycka sin tro är precis lika viktig för demokratin som allmän rösträtt och yttrandefrihet. Men var är de upprörda reaktionerna? Varför är några hundra demonstrerande muslimer i Örebro ett större hot mot vår demokrati än de miljoner svenskar som vill avskaffa religionsfriheten? Vad säger Lars Adaktusson?

Jag är inte religiös. Tvärtom. Men ge mig en slöja och en profet hellre än ett skenheligt hyllande av en yttrandefrihet som bara verkar vara viktig när majoriteten får peka finger åt minoriteten.