Efter många långa parförhållanden var hon trött på att sitta ihop med en och samma person.

–Jag var aldrig otrogen, men hela tiden kär i andra och mådde jättedåligt av det, säger hon.

Efter hand förstod Helena att man faktiskt kan älska flera personer på samma gång. När hon blev singel njöt hon av att själv kunna bestämma över sitt liv. Under tiden träffade hon Håkan på nätcommunityn Helgon. De umgicks både som vänner och som ett par, men hade inget vanligt kärleksförhållande. Varken han eller hon var intresserade av att bli tillsammans. Vardagen flöt på och ­Helena blev blixtförälskad i Martin som bodde i samma bostadsområde. Till en början lade hon relationen med Håkan på is, men efter att hon och Martin pratat igenom situationen fick Håkan samma roll som tidigare.

–Jag är kär i båda och vill inte vara utan någon av dem.

Både Martin och Håkan kunde tänka sig att ha en öppen relation och dela på Helenas kärlek.

–Vi är inga alfahannar som måste hävda vår manlighet mot varandra, säger Håkan.

Helena bor åtta minuter ifrån Martin och de träffas dagligen. Håkan och hon pratar varje dag, men ses bara någon gång i veckan. Hon jämför kärleken till sina män med kärleken till egna barn. Känslorna är lika starka, även om man kanske umgås mer med det ena barnet. Håkan har svårt att definiera sin relation till Helena.

–Vi är inte bara kompisar och inte knullkompisar. Det är svårt att beskriva. Det finns inte ord för det, men grunden är vänskap och tillit, säger han.

Håkan vill inte se sig själv som ett andrahandsalternativ.

–Jag och Helena har något som är annorlunda mot det hon har med Martin, säger han .

Martin trivs i relationen, men vill inte bli intervjuad av SvD. Håkan och Martin kommer bra överens, men träffas aldrig utan Helena. Håkan dejtar ingen annan förutom Helena. Han konstaterar att han inte mött någon han fått djupare känslor för. Vad som skulle hända i så fall har han ingen aning om, speciellt om hon inte skulle acceptera att inte vara den enda kvinnan.

–Det är en hypotetisk fråga som är svår att svara på. Är jag beredd att offra Helena för den nya tjejen eller skippa henne för att få vara med Helena? Jag vet faktiskt inte, säger han.

Helena berättar att hon skulle få ett bättre samvete om även Martin och Håkan hade kärleksrelationer med andra än henne.

–Nu känns det som om det bara är jag som plockar russinen ur kakan, säger hon och skrattar.

I dagsläget är barn inte aktuellt för någon av de tre. Så vad som skulle hända i så fall är inget de tänker på.

Helena tror att många lever som hon själv gör. Skillnaden är att hon kallar sig polyamorös, medan andra håller sina olika partners hemliga för varandra.

–Jag känner par som har det jättebra, men också många som är otrogna mot varandra.

För att inte såra någon pratar Helena med sina partners om hur de känner och tänker. Helena berättar att hon läst på bloggar och olika nätcommunities om hur människor skriver om sina fördomar mot polyamorösa.

–Det kan stå att vi är nymfomaner, men polyamori handlar ju inte om att vilja ha sex hela tiden. Det är mer ett sätt att hitta en relation att trivas i, säger hon.

Just nu kretsar hennes liv kring jobbet som projektledare på Fryshuset i Stockholm. Där är hon vuxen övervakare på olika nätcommunities och coach för unga tjejer i organisationen United Sisters. Hennes närmaste kollegor känner till hur hon lever, men annars är det inget hon pratar om.

–Om nån frågar är jag ärlig, men jag sitter inte i fikarummet och snackar om mina förhållanden. Men det gjorde jag inte när jag hade ett monogamt förhållande heller, svarar hon snabbt.

Sitt hem delar hon med sex katter och en hund. Hon vill inte ändra på sina vanor, vilket gör att Helena helst bor själv.

– Jag har så stökigt att Martin aldrig skulle orka bo som jag gör. Och jag skulle inte vilja bo som han gör, tillägger hon.

Helena är nyförlovad med Martin, men hon vet inte om hon kommer att gifta sig.

– Det skulle vara kul att ha en fin klänning och bjuda på tårt­kalas, men det kan man ju ha utan att gifta sig.

Håkan var med på Martins och Helenas förlovningsfest. De har inga problem med att umgås alla tre på samma gång, men då beter de sig mer som vänner.

–Jag kladdar inte på någon av dem när vi ses alla tre. Jag har aldrig tyckt om att klänga på mina pojkvänner bland folk, säger ­Helena.

Hon är aldrig svartsjuk, medan Håkans svartsjuka är mindre nu än när han hade ett monogamt förhållande. Rädslan för att bli övergiven har försvunnit. Han vet att det finns plats för honom – även om hans partner blir kär i någon annan. Öppenheten gör att otrohet inte är laddat. Men ärligheten och respekten måste finnas kvar.

–Martin och jag har pratat om att inte gå in i en kärleksrelation med någon som den andra tycker är dum i huvudet, säger Helena.

Kritiker menar att kärleks­förhållanden med fler än en person inte håller i längden.

–Tyvärr slutar man kanske att vara kär efter ett par år. Men det händer alla och det är inte fel att gå skilda vägar. Kärlek är inget statiskt, utan förändras med tiden, säger Helena.

För att trivas i en polyamorös relation krävs ödmjukhet.

–Man kan inte vara allt för en annan person. Det gäller att förstå att världen inte bara kretsar kring mig, säger Håkan.

Helena berättar att monogami länge varit den enda normen för relationer i samhället. Vi har blivit skolade att bara vara kär i en person i taget.

–Det har varit en man och en kvinna som ska föra vidare sina gener i en kärnfamilj och ingenting annat.

Polyamori är en naturlig del av Helenas liv och något hon är öppen med, men hon har dock valt att avstå från att använda sitt efternamn i artikeln.

Andie Nordgren har flera nära relationer i sitt liv, men att rangordna deras olika funktioner är inte aktuellt.

– Jag är inte kär i alla och ligger inte med alla människor i min närhet. Men de är fler än en, ­antalet är inte det viktiga, säger hon.

När hon träffar en ny människa bestämmer hon sig inte för om personen är intressant som kompis eller som en eventuell partner. Detta väcker nyfikenhet i hennes omgivning. Ett exempel är när hon kommer in på en fest. Då märker hon att de som är där funderar över om killen kommer med är hennes pojkvän eller ”bara” en kompis.

Hur många partners har du just nu?

– Jag har 200 kompisar på Facebook. Vilken siffra är du ute efter?

Hon är van vid att få närgångna frågor om sitt kärleksliv. Hon suckar lite trött efter frågan om hennes umgänge.

De senaste sju åren har Andie Nordgren undvikit traditionella kärleksförhållanden. På nätet driver hon sajten DrAndie, med över 100 dagliga besökare. Där skriver hon om relationer och svarar på frågor om samlevnad. Begreppet relationsanarki har hon och hennes vänner myntat som en protest mot människors strävan efter att hitta en andra hälft. Hon tycker att kompisar ofta består medan kärleksrelationer avlöser varandra. Att bli tillsammans innebär förpliktelser som Andie Nordgren inte klarar av. Hon förväntas kompromissa för relationens skull och hänge sig åt en partner – trots att de kanske bara känt varandra i ett par månader. Det är ett problem som hon tror att många kvinnor möter.

–Det är alltid tjejen som gör tusen små anpassningar i vardagen. Hon tolkar sin kille och ser till att relationen funkar.

I den nyutkomna antologin Könskrig (Atlas 2007) lanserar hon relationsanarki som ett feministiskt projekt. I boken beskriver Andie Nordgren hur man kan leva utanför en tvåsamhet. Målet är att jämställt möta varandra och att männen ska tvingas ta mer ansvar, berättar hon.

–Det är lätt att acceptera en ojämlik relation i ett patriarkalt samhälle. Relationsanarki är ett sätt att komma från det, säger hon förklarande.

Hon påpekar att relationsanarki inte bygger på ansvarsfrihet, utan på att två personer i stunden vill vara nära varandra. Det sker utan krav och innebär att någon nästa dag kan välja att vara med någon annan. Andie Nordgren medger att hon ibland har känt sig svartsjuk, men det blir mindre med tiden. Hennes relationer är mer smärtfria idag än under tiden i monogama kärleksförhållanden.

–Relationsanarki är inget magiskt recept som blåser bort all svartsjuka. Jag är inte en människa som jämt är lycklig och aldrig blir svartsjuk. Det är klart att det gör ont att bli lämnad, men jag kör på en naiv tillit tills det händer.

Är inte svartsjuka naturligt?

– Nu har vi det där ordet igen, säger hon och skrattar till. Folk upplever svartsjuka som en basal känsla och som en bekräftelse på kärlek. Men det är fel. Att någon jag tycker om är med någon annan, betyder det inte att han eller hon inte älskar mig lika mycket som förut.

För att övervinna negativa känslor använder sig Andie Nordgren av devisen Fake it ’til you make it, låtsas tills du klarar det. Det innebär att hon beter sig på ett visst sätt, även om hon kanske känner helt annorlunda.

– Det är lite som kognitiv beteendeterapi. Har man ringt sitt ex fyra gånger när man är full, får man lägga ner. Trots att man kanske även vill ringa nästa gång man är onykter.

För henne handlar distansen till svartsjuka inte om självförtroende eller självkänsla. Relationsanarki är istället ett sätt att tänka om. Det tar tid, men något hon tror att alla skulle klara.

Vad händer när du blir riktigt kär?

–Jag är kär på riktigt, svarar hon direkt. Men jag pratar inte om mina relationer med andra än mina partners.

Vad händer om någon du träffar inte vill att du träffar andra?

– Jag berättar tidigt i relationen var jag står, att det inte går att få ensamrätt på mig. Det är tråkigt om någon därför inte vill gå in i en relation med mig.

Andie Nordgren bor i en etta på Södermalm i Stockholm. I perioder har fyra personer delat på den 33 kvadratmeter stora lägenheten. Just nu är de oftast bara två som sover i det jättelika madrasshavet.

–Eftersom vi sover i samma säng tror folk att vi har gruppsex hela tiden. Men så är det så klart inte. Däremot kan det hända att nån ligger med nån annan ­ibland.

Har boendet gjort det lättare att vara relationsanarkist?

–Om jag hade en monogam partner skulle han nog inte gilla att jag sov i samma säng som and­ra. Det är väl en skillnad. Att vi kan bo så tätt är nog en konsekvens av vår syn på relationer. Vi klarar oss på mindre eget utrymme.

Hon har bott i kollektivet i tre år. Eventuella barn skulle vara det enda skälet till att flytta. För barn vill hon ha, men inte tillsammans med en livskamrat.

– Självklart är det lättare att organisera livet utifrån två huvud- föräldrar. Men det är inte nödvändigt att växa upp med två vuxna som är kära i varandra. Det tror jag att alla skilsmässobarn kan hålla med om, säger hon.

Andie Nordgren vill frikoppla barn från parförhållanden. Hur många föräldrar som finns med i bilden handlar bara om siffror. Att bilda kärnfamilj är som att gå tillbaka i utvecklingen. Ibland får hon höra att hon befinner sig i en övergående fas. Då jämför hon relationsanarki med feminism.

–Har man en gång upptäckt patriarkatet, slutar man inte vara feminist. Okej, om man inte heter Linda Skugge.

När man är ung är förpliktelserna ofta färre. Men livssituationen påverkar inte Andie Nordgrens val.

–Det är klart att det är lättare att vara relationsanarkist om man är student och träffar många människor utan barn. Men jag fungerar inte i monogama relationer och tänker inte gå tillbaka dit.

Faktum är fortfarande att ­Andie Nordgren är i minoritet – de flesta människor väljer att leva i helt vanliga parförhållanden.

–Relationsanarki har hjälpt mig, men det är ingen bibel som alla måste följa.

Har män fler sexpartners än kvinnor? Enligt såväl män som kvinnor är svaret ja, men forskaren Norman Brown på Albertas universitet i Kanada menar att detta är ett missförstånd.

-Varje gång en man har sex med en kvinna, har en kvinna sex med en man, säger Brown.

Enligt honom handlar det snarare om att män och kvinnor har olika mentala uppfattningar om sitt sexliv. Hans studie visar att kvinnor ofta kommer ihåg det exakta antalet sexpartners de har haft. Män som får samma fråga är däremot mer benägna att gissa antalet sexuella partners, eftersom de helt enkelt inte minns det exakta antalet. Och vid uppskattningen drar männen ofta till i överkant.

I studien uppgav kvinnor i genomsnitt 6,2 sexpartners medan männens siffra landade på 11,9 sexpartners. Men i jämförande studier kunde Brown alltså visa att de verkliga siffrorna ligger betydligt närmare varandra.

Forskaren medger dock att det är möjligt att en grupp mycket sexuellt aktiva män, som han kallar ”Don Juans”, faktiskt har bidragit till att genomsnittssiffran för män när det gäller antalet sexuella partners har drivits upp.

Bra att ni tar upp det här. Jag känner till stor del igen mig i ­Roger Nilsons berättelse, även om mitt beteende ter sig lite ­annorlunda då jag även kan ha sex med män, och faktiskt har en långvarig djup relation med en kvinna som vet om mitt problem och tar mig som jag är.

Att erkänna detta för henne var det svåraste jag gjort, alla ­kategorier. Jag hade inte väntat mig att relationen skulle bli djupare och bättre. Jag trodde att hon skulle bli äcklad av mig och döma ut mig. Alla har nog inte den turen att träffa någon med så mycket empati.

Tror att det svåraste med detta problem är att man känner att många inte tar det på allvar. Ungefär som man skulle mötas av kommentaren ”ja men det är väl kul att supa hela dagarna” om man var alkoholist.

Jag tror att det hela har att göra med hur mycket man har känt sig älskad som barn. Man kan ha fått en bra uppfostran och haft stadiga hemförhållanden. Men kanske är det väl så att utan mycket kärlek från sina föräldrar så spelar allt det där andra ingen roll.

Magnus


Jag växte upp i ett alkohol- och pornografimissbrukande hem, vilket inte lämnade mig oberörd. I vår kultur med rötter i protestantisk kristendom moraliserar vi gärna kring missbruk i allmänhet, och sexmissbruk i ­synnerhet.

Min erfarenhet är att alla ­former av missbruk drivs av en underliggande depression och bör behandlas därefter. Miss­bruket är symtom. Depressionen orsak. Missbruket stimulerar hjärnans belöningssystem kompensatoriskt.

Det är naturligt att vilja må bra. Ibland nästan till vilket pris som helst. Behandla orsaken så försvinner symtomet.

GF, Tyresö


Jag är en kvinna som är gift med en man med detta missbruk. Det är fruktansvärt svårt när man inser detta. Detta missbruk gör att dessa personer helt personlighetsförändras och blir mästare på att ljuga. När jag nu inser vad jag blivit utsatt för är det helt fruktansvärt.

Vi har ett långt, mycket långt, äktenskap, barn tillsammans och jag var helt inställd på att leva mitt liv med denna man, som jag älskade. När han gick in i sitt ­sista stadium av detta missbruk gled han i från mig, ljög mig och våra barn rakt i ansiktet. Han ­berättade om sitt nya behov av ensamhet och så vidare. Vi ­trodde honom. I dag vet jag att han aldrig var ensam utan jagade nya, mycket unga, flickor som han sedan förförde. Min man har levt ett dubbelliv, helt hemligt för oss i familjen.

Jag har försökt få ihop det igen och inse att det är en sjukdom, men för oss går det inte. Detta missbruk drabbar oss familjer. Det är många, många som är ­gifta och skadar inte bara de kvinnor de träffar utan fram­förallt en inte ont anande familj.

Jag ska nu gå vidare själv, utan min man, är snart skild.

Kränkt hustru


Sex som drog? Vad är nu detta för rappakalja? Som 60-åring får jag fortfarande ständiga sex­influenser och jag njuter av det. Oavsett hur det går till. Mina närmaste goda vänner är jag mycket rädd om – både män och kvinnor, dem lämnar jag aldrig och dem har jag inte sex med. I övrigt kör jag på, är rädd om mig själv, och njuter.

Bosse L


Min terapeut fick mig att gå till SLAA. Jag har förstått att det inte är vanligt att terapeuter har kunskap om vad dessa självhjälpsgrupper kan bidra med.

Mitt mönster att manipulera och utnyttja kvinnor skapade ett liv med massor av kickar men samtidigt en stor tomhet. Terapeuten synliggjorde mitt tvångsmässiga beteende och sa att jag är en sexmissbrukare. Vilken chock. Skulle jag som har ett bra liv på andra områden vara en sex- och kärleksmissbrukare?

Efter ett antal besök som ledde till ökad självinsikt, både vad gäller mig själv som människa samt min missbruksproblematik, kom förslaget att kontakta någon självhjälpsgrupp. Vilken ångest. Skulle jag vara en sån? Jaa, så var det. Efter några månaders tvekan med olika förevändningar kom jag iväg. Jag var en av dem även om alla inte har ­exakt samma problematik.

Min resa är påbörjad. Det är jobbigt, jag mår dåligt men jag är övertygad om att det är värt ­besväret. Målet är att bli en frisk och hel människa som lever i en sund relation.

Leif


Era artiklar har varit till stor hjälp för mig att förstå att det jag håller på med faktiskt är ett missbrukarbeteende om än ett milt. För mig var det frasen ur artikeln den 5/9:

”Medan man kan hålla på med flirt och svärmeri ett helt äktenskap...” som fick mig att hoppa till. Trots att jag älskar min man och aldrig skulle vilja leva utan honom, håller jag fortfarande på att flirta med och förälska mig i andra män, som gör att jag ständigt mår dåligt, är ”olyckligt kär”, precis som när jag var singel.

Hade någon berättat att de var olyckligt kära samtidigt som de lever i ett äktenskap där de vill vara skulle jag tycka att de var komplett galna. Men, beroendebeteenden är ju oftast ganska galna.

Lisa


Min hustru och jag har sex varje dag och vi är lika kåta båda två. Vi träffades 1971. För mig skulle det vara helt meningslöst att en gång göra ett försök att ha sex med en annan kvinna. Det kan aldrig bli bättre än vad jag redan har. När vi var yngre hade vi sex med alla möjliga andra men det blev tjatigt efter ett tag när de andra började ställa outtalade krav på än det ena än det andra.

Jag måste poängtera vikten av att ha en partner som tycker om eller ogillar sex lika mycket som man själv gör, annars finns det inte en chans att det håller eller att det blir ett lyckligt harmoniskt förhållande.

Svenne


Jag var under elva år tillsammans med en ”sexmissbrukare”. När jag var beredd att begå självmord av konsekvenserna från detta förhållande fick jag kraft att gå. Problemet för dessa människor är inte sex utan att de har ett för stort ego som kväver partnern, som de överhuvud­taget inte respekterar. Ni som ­sitter i denna situation – gå, ­annars tar det en ände med ­förskräckelse.

Reflekterande


Som så många andra kända människor har gett saker och ting ett ansikte gör nu Roger Nilson detta. Ibland måste det vara just någon känd för att budskapet ska gå fram och läsas. De som har problem med att klara av varaktiga relationer kanske kan få hjälp och förståelse hur de fungerar, det är ingen glädje att leva med en man som inte klarar att vara trogen eller att själv ständigt jaga nya kickar och fly från närhet.

Marie


Sjukdom innebär inte att man inte har något eget ansvar. Missbruk är i grunden en sjukdom som jag ser det, men det är helt upp till missbrukaren att ta ansvaret för att leva med den. Jag tycker att Roger Nilson inser att han inte har tagit sitt ansvar – inte bara mot kvinnorna utan även mot sig själv. Och det är ­säkert en lång väg att komma till den insikten.
Pernilla


Jag läser dagligen om hur ”översexualiserat” Sverige är, men min erfarenhet (cirka 20 år) ­säger mig att Sverige är ett riktigt torrbollsland. Jag går ut på krog efter krog, helg efter helg för att se och eventuellt deltaga i ”orgien”. Det enda jag ser är en ”spritorgie”. Sexuella händelser tar formen av myter jämnåriga emellan. Ibland undrar man om det är sant.
Victor

Det började som oskyldiga frågor på chatten. Johanna var 12, skolkade från skolan och ville ha vänner. Kanske pojkvänner också, men inte på det sättet. Som nybliven student förra hösten insåg hon: Nu är det behandling som gäller – eller graven. Får jag ingen hjälp kommer jag inte att uppleva min 20-årsdag.

–Varje träff med någon kille var som rysk roulette. Egentligen var jag alltid orolig för att inte komma hem igen.

Idag går Johanna i efterbehandling för sitt sexmissbruk, socialtjänsten betalar och hon har släckt ner datorn, bytt mobilnummer och slutat träffa män.

Men till för ett år sedan hade hon sexchattat med kanske 5 000. Stämt träff med ett par hundra. Och haft sex med ett 50-tal.

De flesta hade varit mellan 30 och 45 år gamla.

Inte ens terapeuten trodde på hennes beskrivning av en ung flickas liv i en förort till Stockholm. Bemötandet var i stil med ”sån‘t där går alla ungdomar igenom”.

När vi ses ska Johanna snart i väg till jobbet som frisör – ”ett under att jag tog studenten”, som hon säger. Hon är en osminkad jeanstjej med håret uppsatt och har en vanlig, smårutig bomullsblus. Ibland blir hon rödfläckig på halsen när hon berättar. Men rösten bryts aldrig fastän det också handlar om att bli förnedrad, om att döva ångesten efteråt med alkohol och om 45-åringar som utnyttjat hennes raggningsreplik: Jag är en sexmissbrukare.

Ja, hon kan hata män för vad de gjort med henne. Men hon säger också: Det var jag själv som utsatte mig.

Hur kunde det bli så?

Johanna minns att hon redan tidigt i livet hade starka sexuella fantasier, och ganska våldsamma – kanske för att klimatet hemma med de tre bröderna var så bråkigt. Pappan orkade inte hålla emot. Än mindre mamman.

När hon var 12 år hade hon siktet inställt på en jämnårig kille på skolan för att bli av med oskulden på en klassfest. Efteråt kändes det inte alls okej, säger hon. Och killen blev så rädd för att ha gjort Johanna gravid att han hetsade sina kompisar att knuffa henne, slå henne och sparka henne i magen.

Dagen efter hoppade Johanna av plugget, mitt i sexan – ”jag mådde så himla dåligt psykiskt”.

Hemma hamnade hon framför datorn och började gå in på MSN. Hej, är det någon som vill prata? Det handlade om oskyldiga frågor från en flicka som oskyldigt sökte vänner och pojkvänner.

–Men alla ville ha sex, berättar Johanna.

Hon fick mejl från okända och Johanna svarade även när de var äldre. Nej, hon ljög inte om sin egen ålder, försäkrar hon, ändå hakade 35-åringarna på och ville träffas. Hennes mamma förbjöd henne.

Då började hon sexchatta och ha telefonsex istället, med flera äldre män dagligen. Det betyder i klartext att bägge går in på samma sajter medan de berättar för varandra vad de gör med sig själva. Cybersex hörde till Johannas dagliga liv.

–När jag var 14–15 var jag som besatt, internet var hela min värld. Jag var inte i skolan på två och ett halvt år.

Och männen, satt de och gjorde det på jobbet?

–Ja, eller hemma. Med barnen i bakgrunden.

Som intervjuare kommer jag liksom av mig. Johanna märker min reaktion och svarar lugnt:

– Ja, många har varit pedofiler. De har tänt på att träffa yngre.

Hur kunde det finnas män som ville med en ung tonårstjej?

–Det var inte svårt. Det var många som skrev till mig. Fast själv ville jag inte alls sexchatta, jag tänkte mig ett förhållande – som jag menar handlade om en fadersfigur som skulle ge mig allt det jag inte fått av pappa. Om jag ställer upp så kommer de att gilla mig och gifta sig med mig – tänkte jag.

Hon upplever att klimatet mellan henne och pappan har rört sig om en känslomässig incest: Hur han har tittat på henne när hon gått från duschen i en handduk. Hur hans blickar givit henne obehag. Som om han ville ha sex, säger Johanna.

Kanske beror känslan också på alla porrtidningar och porrfilmer som fanns hemma redan från det att hon var liten. Hon tyckte det var så äckligt att hon började hata sin pappa. Samtidigt drogs hon till att läsa och titta på det ännu mer.

Så när hon som 15-åring första gången träffade en okänd kille som hon chattat med och inte visste vad de skulle prata om – då tänkte hon på alla videokassetter hon sett hemma.

–Jag var besatt av pappas porrfilmer och tänkte att den här killen är ju 26 år och vill säkert ha sex. Jag trodde det i så fall kunde leda någonstans …

Sedan sågs de aldrig mer.

–Det kändes som om han verkligen utnyttjade mig, återtar Johanna. Han ville bara det där och sedan – hej då.

Hur mådde du själv sen?

–Inget bra. Det kändes helt piss.

Efter den gången träffade Johanna killar som bara var några få år äldre. Det fungerade i högst ett par veckor och Johanna vet varför: Ofta mådde killarna själva uselt inombords. Någon hade våldsbrott bakom sig som inte var utredda. Hos en annan såg hon en flik av en röd flagga mitt under sexakten: Hakkorset.

–Under hela den här tiden har jag velat ha ett förhållande, säger Johanna. Hoppats att de ska tycka om mig, älska mig. Jag har tagit till allt och sett en pojkvänsfigur i alla.

–Men jag tyckte till slut inte att jag var värd att älskas och började mer och mer hata killar istället. Om jag hatar, blir jag inte sårad heller, tänkte jag… Och satte upp en mur.

Efter två och ett halvt år hemma återkom Johanna till skolan i årskurs nio. Hon tycker det var ”ett under” att hon gick ut högstadiet, och ”fattar inte” hur hon tog studenten. Genom hela gymnasiet var killar prioritet ett, säger hon, hon messade och chattade på alla raster, luncher och håltimmar. Hon var knappast någonsin med andra tjejkompisar och gick sällan på fester.

–Jag ljög och gjorde inget som de andra ville. Jag pratade bara om sex och träffade bara killar.

Ju längre tiden gick desto större blev åldersskillnaden. När Johanna var 16–17 år kunde männen vara 30-40.

–Jag kände alltid att de förgrep sig på mig känslomässigt. Jag har aldrig känt att det varit okej, faktiskt.

Så småningom lärde hon sig att föredra telefon- och cybersex framför ”vanligt”. Det var ett bra sätt, säger hon. Hon mådde inte lika psykiskt dåligt och var inte tvungen att träffa killarna.

Men det höll inte. Aggressiviteten växte. När Johanna var 17 började hon dricka och upptäckte hur hon då slapp ångesten efteråt. Så hon började kräva alkohol av dem hon skulle träffa, och hon började be dem att ge henne smärta.

–Vanligt sex hjälpte inte längre, jag behövde mer av det hela. Så jag bad dem slå mig, förnedra mig. Det var som om jag skulle slippa känna smärtan i mig själv när jag fick det fysiskt.

Hur gamla var de då?

–Äldre,. 25–40 år. Eller 45.

Som kompisens frånskilda pappa. Johanna skulle på fest till familjen och hade redan tänkt ut det: ”Hoppas det finns äldre män där så man kan ragga.” Johanna var 18 och flirtade hårt med pappan. Sedan blev hon hans älskarinna i ett halvår.

–Det är ju inte normalt, att hela tiden ta av andras. Men jag mådde verkligen skit.

Och det sexuella?

–För mig… Nej, jag mådde bara dåligt. Jag kunde ha det bra före, men under akten… Jag måste därifrån, alltid. När Johanna var 19 befann hon sig nästan på sin botten, säger hon. Hon drack så mycket, träffade så konstiga människor.

–Jag visste att det någon gång skulle gå illa. Jag kunde sitta på bussen dit och undra om jag skulle komma hem igen, om det skulle sluta bra. Men jag blundade väl för det.

I början av förra året träffade hon en 27-åring som själv såg sig som sexmissbrukare. Han sa ofta nej till sex med Johanna och föredrog att umgås och prata. Han berättade om en klinik som hjälper sexmissbrukare (se Idagsidan 5 september).

Så när hon kom till kvinnogruppen på kliniken var hon så upprymd att någon var tvungen att fråga: Hur hon kunde tycka det här var så kul?

–Det var ju min enda lösning. Hade jag inte fått komma hit hade jag inte varit i livet.

För ett knappt år sedan sa Johanna hej då till alla på internet, stängde ner helt och bytte telefonnummer. Sedan dess har det varit ganska tyst, säger hon. Inget sexchat. Och ingen alkohol.

–Jag la av med allt. Det är enda sättet att överleva, att tillfriskna, att få fungerande förhållanden till andra – både vänner och i ett senare skede en pojkvän.

Vad hände när du slutade med beteendet?

–Jag kände verkligen sorg. Och frustration. Jag blev plötsligt besatt av två killar jag träffade för ett par år sedan, en var 40 och en 42, som ville ha mig känslomässigt. Jag fick panik. Känslorna gick upp och ner, upp och ner. Men jag lät bli att ta kontakt. De var ju bara papparoller i mitt liv.

Och plötsligt såg hon också vad den ”papparollen” innebar: att de fick Johanna att känna precis som inför sin pappa hemma – jag duger inte, de kan utnyttja mig, förnedra mig.

–Tydligen var det den känslan jag ville ha tillbaka. Och ja, jag börjar se det. Vi träffar ju inte friska personer när vi håller på, utan sådana som har ett missbruk själva.

Sedan säger Johanna att när man ”ser” för sin inre blick vad man har gjort är det ofattbart, att man som person har tillåtit det att hända.

–Samtidigt är jag förbannad på killarna också, som behandlat mig som skit. Men jag har ju givit tillåtelse, satt mig själv i situationen. Annars hade jag ju gått därifrån.

Fotnot: Johanna heter i verkligheten något annat.

Han kan vara högt uppsatt direktör och porrsurfa på jobbet. Hon kan vara fyrabarnsmor och ständigt ragga nya förälskelser på krogen. Han kan vara pappaledig och ha telefonsex med unga flickor. Och, vilket blir allt vanligare, hon kan vara under 20 år och ha bjudit ut sig över nätet till flera tusen män.

Behandlarna vet att den som söker hjälp för sitt sexmissbruk kan vara vem som helst. Hur vet man att det är ett missbruk? Man gör grejer man egentligen inte vill. Så småningom blir det tvångsmässigt och allt mer destruktivt. Till slut är man helt och hållet fången i beteendet, säger Torbjörn Fjellström som i snart 40 år behandlat människor med olika former av beroenden. För knappt tre år sedan stöttade han starten av en mottagning i Stockholm för att hjälpa sex- och förälskelsemissbrukare och deras anhöriga.

Den kallas Dysberoendekliniken för att peka på det förvridna förhållande, som människor kan ha utvecklat till annars naturliga beteenden. För tvärt emot vad många tror, handlar sexmissbruk inte om problematik kring just sexualiteten. Nej, i botten finns en intimitetsstörning, en oförmåga att relatera till andra i förhållanden som bygger på närhet, intimitet och ömsesidighet, förklarar Erik Sundby, addiktolog (missbruksterapeut) och ansvarig för Dysberoendekliniken.

I stället utvecklar man en tvångsmässig besatthet kring förälskelser eller sitt sexuella beteende eller bägge. Inför den tvångsmässiga besattheten är man maktlös. När suget klickar in har en missbrukare inga verktyg att stå emot. Och precis där finns ofta roten till problemet. På Dysberoendekliniken säger de att 90 procent av alla sexmissbrukare kommer från hem där barnen berövats sina egna känslomässiga behov, tilldelats rigida roller och så ofta avvisats att de slutat be om uppmärksamhet och bekräftelse. När grundtryggheten saknas om vem man själv är, får man inte de känslomässiga verktyg som behövs för att utveckla en hälsosam kärleksrelation som vuxen, menar de. Närhet och intimitet utlöser omedvetna skräck- och panikreaktioner.

Vad spelar störst roll? Ensamhet och utanförskap, säger Erik Sundby. Sexmissbruk är verkligen ensamhetens sjukdom, vilket kan låta konstigt när många förförare är så sociala och charmiga. Men sökandet de håller på med skapar en jättestor tomhet. Och inte bara det. Depression, ångest, rastlöshet och självmordstankar kommer också. Att då jaga en partner, bli hög på telefonsex eller fly verkligheten genom en ny förälskelse fungerar som en tillfällig medicinering, förklarar Torbjörn Fjellström. Personen blir tillfälligt dövad. Men det tar inte bort orsaken till problemen.

Dysberoendekliniken har hittills träffat ett hundratal sexmissbrukare sedan starten för tre år sedan. Ungefär en tredjedel är singlar. De flesta söker hjälp för sexuellt ofredande, förälskelsemani och allt oftare cybersex. Men man kan också vara besatt av att jaga kvinnor. Och det finns en klar könsuppdelning i beteendet: Manliga missbrukare ägnar sig främst åt sexuellt utagerande med erövring och porr, medan de kvinnliga oftast blir besatta av kärlek, passion och förälskelser. De kan tvångsmässigt chatta, ragga på krogen och mot alla odds ständigt förälska sig i den rätta Torbjörn Fjellström ser samma mönster vid sexmissbruk som vid alla andra beroenden. Under total förnekelse har drogen blivit det viktigaste i livet. Så småningom har det inte räckt med den vanliga dosen för att döva tomheten och man har behövt starkare stimuli grövre porrbilder när de gamla inte längre ger tröst. Farligare sexpartner. Mer förbjudna situationer. Drogerna, även sex, funkar plötsligt inte, säger han och illustrerar förloppet med en knäpp med fingrarna. Man vill ha maffigare grejer och kollar in lesbiska par. Sedan tänder man inte på det heller. Då leds man in i de yngre kvinnornas uppträdande på sajterna. Då blir det pedofili. Till skillnad från</b> fantasiberoende, förälskelsemani och erövringstvång kan cybersex stegra missbruket till att man går utanför vad som anses normalt. Varför?

Med den kraftiga toleransökningen man snabbt får på nätet behöver man snart öka kickarna, förklarar Erik Sundby. Utvecklas ett beroende, kan beteendet accelerera mycket fortare än om internet inte hade funnits. Vi kallar cybersex för sexmissbrukets kokain. Plötsligt kan en porrsurfare gå från att titta på vanlig heteroporr till att plötsligt intressera sig för barnporr. Och på nätet kan det gå fort att bli så extrem i typ av bilder, i risktagning eller med tidsmässig upptagenhet.

Sexuellt dysberoende är som ett mynt med två sidor, berättar Erik Sundby. Patienten pendlar mellan kontroll och utagerande. I kontrollfasen stänger man av sina sinnen, både förmågan att ta in verkligheten och möjligheten att njuta. Man får ett tunnelseende där allt går ut på att försöka låta bli. Kontrollfasen bryts så småningom ned. Sexuella fantasier åtföljs av nya sexuella utageranden. Det dövar sinnena men skuld och skam bekräftar också den negativa självbilden. Tunnelseende i den här fasen handlar om att man inte ser någon annan lösning än att fortsätta. För de flesta blir beteendet allt mer destruktivt. Förr eller senare kraschar sexmissbrukaren. När söker man hjälp? Många skickas till behandling av sin arbetsgivare eller sin partner för att man är avslöjad, förklarar Torbjörn Fjellström. Medan man kan hålla på med flirt och svärmeri i ett helt äktenskap, går cybersex fort att upptäcka i dag. Arbetsgivaren eller hustrun har gått in i datorn. Det innebär ofta en jättechock. Eller så leder de negativa konsekvenserna av missbruket till att man måste söka behandling. Ingen kommer frivilligt, först när livsbetingelserna tvingar en har man kunnat vakna. Torbjörn Fjellström brukar hävda att man behöver kombinera tre metoder för att komma ur sitt sexmissbruk, nämligen självhjälpsgrupper enligt tolvstegsmodellen, behandling för sitt beteende samt regelrätt terapi, ner i skiten som han säger. På Dysberoendekliniken handlar det både om att erkänna sin maktlöshet inför det tvångsmässiga och att stoppa beteendet. Man får träffa andra i en grupp, inse att man inte är ensam och konkretisera exakt vilka destruktiva utageranden man ägnat sig åt. Dessutom rekommenderas alla att inleda med minst sex veckors sexuell drogfrihet. Det är viktigt att ha en period med total avhållsamhet, säger Erik Sundby som utformat behandlingsmodellen på Dysberoendekliniken. Celibat är ett verktyg bland många andra, men framför allt ett sätt att skaffa sig time out och se vilka behov man egentligen håller på att sexualisera. Man upptäcker till exempel att onani kan ha varit det universala medlet mot allt ont. I nästa steg analyserar man inre och yttre igångsättare. De yttre kan vara reklambilder, en dator eller lättklädda människor på stan. De inre är svårare att definiera, eftersom de handlar om olika känslotillstånd. Ofta är det ensamhet och självömkan som kan trigga behovet av att trösta sig med sex. Annat är ilska, stress, hunger och trötthet. Så småningom är det dags att identifiera motkrafterna, de som kan stoppa missbrukaren innan det destruktiva mönstret tar över.

Andra människor är oerhört viktiga som motkraft, säger Erik Sundby. Att bygga upp ett nätverk med nära och ömsesidig vänskap är a och o. Det ena handlar om vilka man kan lita på och som man kan ringa när man behöver stöd om man är på väg att göra något destruktivt. Det andra är att se vilka människor man borde sätta gränser för och vad man behöver undvika. Det kan vara svåra avgöranden för en sexmissbrukare där de destruktiva sidorna så länge dominerat på bekostnad av personens eget värdesystem. Nu har man chans att återta sådana normer och regler som vi människor behöver för att leva ett bra liv, förklarar Erik Sundby. Missbruket berövar personen allt viktigt. Till slut finns inget kvar, bara tomhet. När den sunda sidan får utrymme att växa kan man utveckla en hälsosam sexualitet. Den handlar om att vara närvarande i nuet, att lära sig utveckla sin förmåga att njuta av det som är fint i livet genom lukt, smak, syn och hörsel. Vi sexualiserar allt i dag, konstaterar Torbjörn Fjellström. Egot, intimiteten, kroppen. Som om kroppen vore det enda en människa hade, inte psyke och ande också. Men man kan inte bekräfta sin existens enbart via det fysiska. Man måste hitta sig själv först och sedan se hur man vill använda kroppen i sina relationer.