"Sluta klämma på fettet"

Unga kvinnor mår allt sämre i Sverige, säger man. De (vi?) har börjat känna mer ångest och oro och har mer självmordstankar, och forskarna säger att det kan bero på det prestationssamhälle vi lever i i dag och att det mest påverkar gruppen unga kvinnor som bor i storstäderna.

När jag läser det börjar jag med min avcheckningslista: Tjej? Japp, sist jag kollade i alla fall. Ung? 25, jag tycker det är rätt gammalt men enligt SJ blir jag inte riktigt vuxen förrän om ett år. Fast enligt vissa araber är jag alldeles för gammal för att vara ogift. Bor i storstad? Mja, egentligen bor jag i en förort utanför en storstad, men jag tror att det ändå räknas, så jag checkar den också.
Okej, tre av tre. Bara det får mig att känna mer oro och ångest än innan jag läste artiklarna om att jag mådde dåligt.

Och den stora orsaken till mina självmordstankar och depressioner är samhällsidealet. Samhället säger åt mig att se ut, tala, gå, klä mig och bete mig på ett visst sätt, och jag lyder blint.
Men om man tänker efter, vem är det egentligen som skapar samhällsidealen?
Visst skulle vi kunna skylla på modetidningarna och kläddesignerna och dokusåporna och alla andra onda människor som lurar i oss att vi är fula, feta, dumma och äckliga. Men i slutändan är det ändå vi själva som står framför spegeln när ingen är hemma och klämmer på fettet på magen och undrar hur i hela fridens namn man nu ska få bort det.

Och hur mycket lyckligare man skulle vara om man bara gick ner ett visst antal kilo, och hur snygg man skulle vara då, och vilka byxor man skulle kunna köpa, och vilken kille som äntligen skulle kolla in en och sen älska en, och … sen slår verkligheten en på pannan och man står återigen i sitt sovrum och klämmer på fettet när ingen ser på.
För man vill ju inte visa andra att man faktiskt bryr sig eftersom alla runt omkring en säger att man är vacker som man är. Vilket alla vet bara är snack för att göra en gladare.  

Suck, om man bara hade en chans, men tyvärr är man för evigt dömd till att följa samhällsidealen i alla kurvor likt en passagerare på Balder på Liseberg. Fin tanke. Men egentligen är det vi själva som är ansvariga för att vi mår dåligt. För i slutändan är det vi som klämmer på fettet i vår ensamhet.
Vi är trots allt inga maskiner som lyder blint. Vi är människor med hjärnor. Vill man vara ett offer för samhällsidealen och må dåligt så varsågod. Vill man inte det så slutar man klämma och sätter på sig en tröja.

metro