På gatan utanför pågick våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor, och Ye ville inte riskera familjens säkerhet.

Men i tisdags kväll kom våldet farligt nära, när hundratals hankinesiska demonstranter beväpnade med påkar, hammare och tegelstenar totalförstörde restaurangen inför ögonen på familjen.

– Jag minns att jag tänkte: tar de sig in i vårt hus kommer vi alla att dö, säger Ye.

Familjen klarade sig, men efter de senaste dagarnas oroligheter – som krävt minst 156 liv – har Ye och hans hustru, likt tusentals andra, tagit beslutet att lämna Ürümqi och flytta tillbaka ut på landsbygden. Alternativet hade varit att stanna kvar i en stad där de inte längre känner sig säkra eller välkomna.

– Före tisdagens händelser trodde jag att oroligheterna skulle blåsa över och livet i Ürümqi återgå till det normala, säger Ye.

Ye är 40 år och tillhör den kazakiska minoriteten, en till övervägande del muslimsk folkgrupp från området nära gränsen till Kazakstan. Tillsammans med sin uiguriska hustru Mu Heti och en rad släktingar kom han till Ürümqi för åtta år sedan.

Han fick jobb som översättare mellan ryska och kinesiska och familjen etablerade sig snabbt. En bra månad kunde Ye tjäna motsvarande 3 600 kronor, flera gånger mer än han kunde tjäna på landsbygden.

Men det goda livet i Ürümqi handlade om mer än pengar. Ye blev förtjust i storstaden: han lärde sig det kinesiska spelet mahjong och berättar hur han kunde sitta i timmar på något gatukafé och diskutera med sina grannar över en kopp te.

Hans tolvåriga brorsdotter Ye Ziang kom som enda student från en minoritetsgrupp in på en av stans bästa skolor och fick många han­kinesiska vänner. Hon lärde sig engelska och drömde om att börja på universitetet och bli läkare.

– Allt det där känns så avlägset nu, mot bakgrund av allt som hänt, säger Ye och Mu.

På senare tid har provinsen Xinjiang upplevt en dramatisk inflyttning av hankineser som lockats dit av regeringens löften om en snabb ekonomisk utveckling. Enligt den senaste folkräkningen (från år 2000) är 40 procent av provinsens invånare hankineser. 1949 var motsvarande siffra 6 procent. Inkomster och levnadsstandard har ökat för alla grupper – men det har också lett till nya hierarkier. Cheferna är oftast hankineser, medan arbetarna kommer från någon av minoriteterna.

Kina säger att man ”befriat” befolkningen i Xinjiang, men enligt många uigurer och kazaker är syftet att utplåna deras språk, kultur och religion.

I femvåningshuset där Ye och hans familj har sin lägenhet bodde till nyligen ett hundratal personer, både kazaker och uigurer som kommit till Ürümqi i sökandet efter ett bättre liv. Nu finns bara 25 kvar i huset. De andra har flyttat till olika delar av Xinjiang, till områden där inslaget av hankineser är mindre.
Trots allt som skett hyser Ye en viss medkänsla för sina hankinesiska grannar.

– Det är inte bara vi som är rädda. De är också rädda, säger han och berättar hur han under oroligheterna i tisdags tog emot en grupp hankinesiska kvinnor som sökte skydd undan våldet på gatan.

På gatan utanför den förstörda restaurangen har en grupp förbipasserande hankineser samlats. Flera av männen är beväpnade med påkar och stirrar nyfiket när en skara uigurer – mest kvinnor och barn – med sänkt blick för att slippa ögonkontakt lämnar huset där Ye hade sin bostad.
 

­­Vad är orsaken till den senaste tidens oroligheter?

­- Den utlösande faktorn till helgens demonstrationer var en incident i slutet av juni där uiguriska migrantarbetare i södra Kina förmodligen oskyldigt beskylldes för diverse brott. Information från händelsen spred sig till Xinjiang där den upplevdes som väldigt orättvis. Det är svårt att säga vad som är sant och vad som är rykten, men oroligheterna grundar sig på faktiska problem. Uigurerna ser sig själva som andra klassens medborgare i sitt eget område och känner igen sig i att bli diskriminerade.

 

Hur är stämningen mellan de etniska grupperna i Xinjiang?

- 40 procent är hankineser och resten tillhör olika uiguriska grupper och andra minoriteter. Uigurierna har länge klagat på den massiva inflyttningen av hankineser som de menar varit politiskt styrd, och de har de förmodligen rätt i. Hankineserna ser själva ner på andra etniska grupper och i synnerhet uiguerna, kanske till och med mer än tibetaner.

 

Hur vanligt är det med så stora demonstrationer som vi sett de senaste dagarna?

­- Demonstrationer i den här storleken är väldigt ovanliga. Mindre demonstrationer är dock vanligt förekommande och vanligtvis brukar myndigheterna i handominerade områden också till viss del ge efter för krav. Däremot ses inte i kraven från de etniska minoriteterna i Xinjiang och Tibet alls som legitima av myndigheterna.

 

Har uigurerna möjlighet att påverka lokala politiker och makthavare?

– Generellt tror jag inte att de har det. Samtidigt tror jag att regeringen ser allvarligt på vad som har hänt och man kan ju hoppas att de nu planerar för en långsiktig lösning av situationen i Xinjiang, vilket jag i och för sig inte tror är speciellt sannolikt.

 

Hur troligt är det att uiguriska exilorganisationer står bakom demonstrationerna?

- Problemen i dessa områden är så stora att man inte behöver planera. Det räcker med att ett par personer går ut på gatan för att klaga och sedan följer andra efter. Demonstrationer i Kina och auktoritära stater i allmänhet är sällan välorganiserade - det är således föga troligt att en person eller en organisation står bakom demonstrationerna i Urumqi. Möjligtvis kan en organisation har startat en mindre demonstration som sedan spritt sig.

 

Kan man lita på de officiella uppgifterna om 156 döda?

­- Den siffran stämmer inte. Det är svårt att säga hur många som har dött men det är definitivt många.

 

Kommer myndigheterna lyckas kväva oroligheterna med den massiva polisinsats som nu sats in?

- Dessvärre tror jag att man lyckas kväva missnöjesyttringarna, men inte innan situationen först eskalerat. Nu har ju även hankineserna mobiliserats i vad som först bara var ett bråk mellan uiguriska demonstranter och polis. Även uiguriska kvinnorna har börjat demonstrera om kraven att få veta vad som hänt med deras bortförda män och söner.
 

Hur tillförligtliga tror du att rapporterna från Urumqi är?

- Jag tror inte att den information vi får är så tillförligtlig. De reportrar som är på plats får se enstaka händelser, men absolut inte allt. Jag tror inte att de tillåts bevittna de större protesterna. Vi vet alldeles för lite om vad som egentligen händer.

Men vad händer sedan? Hur tänker kommunistpartiet göra för att skapa det ”harmoniska samhälle” som blivit presidenten Hu Jintaos ledord?

I Kina har funnits ett outtalat kontrakt mellan kommunistpartiet och invånarna: om ni håller er borta från politiken ska vi se till att ni blir rikare.

Från Peking har stora summor investerats i infrastruktur och byggen i Tibet och Xinjiang. Det råder inget tvivel om att båda regionerna genomgått en sällsynt ekonomisk utveckling. Men det ökade välståndet har inte förmått köpa uigurernas gunst.

Dels för att många av dem anser att livet består av mer än ekonomisk utveckling, dels för att de inte anser sig få ta samma del av utvecklingen som de snabbt inflyttade hankineserna. Uigurer känner sig, precis som tibetanerna, marginaliserade på den plats där de tidigare levt i stor majoritet.

Från Xinjiang har Kina pumpat välbehövlig olja och forslat mineraler. Alltför litet har kommit uigurerna till godo, lyder en vanlig uppfattning i den autonoma regionen.
Sedan kommunistpartiet – som förbjuder sina medlemmar att utöva någon religion – mer i detalj börjat lägga sig i hur uigurer praktiserar sin muslimska tro har spänningarna i regionen ökat.

Uiguriska tjänstemän vid lokala myndigheter får inte leva ett traditionellt liv med böner och moskébesök. Imamer tillåts inte lära ut Koranen i privata hem och arabiska får endast läras ut vid särskilda skolor som kontrolleras av staten. Likaså kontrolleras invånarna noggrant under fastemånaden ramadan. Studenter och statliga tjänstemän tvingas äta. Artonårsgräns gäller för att få gå in i moskéer. Och det uiguriska språket får allt mindre plats i skolundervisningen.

Sammantaget har detta, enligt uiguriska exilorganisationer, fött de senaste dagarnas protester, som direkt sägs ha utlösts av att två uigurer dödades i ett upplopp vid en leksaksfabrik i södra Kina.

Kommunistpartiet förnekar att deras politik i Xinjiang har något med oroligheterna att göra. De skyller på uigurledaren Rebiya Kadeer, som lever i USA, liksom de för ett drygt år sedan skyllde upploppen i Tibet på Dalai lama.

Partiet vägrar att se något samband mellan den hårdare policy som partisekreteraren Wang Lequan infört i Xinjiang och protesterna som startade och urartade i söndags. Uigurer, liksom tibetaner, kallas i stället otacksamma. Och Peking pekar på historien. Utan de stora investeringarna vore både Xinjiang och Tibet fortfarande outvecklade och fattiga.
Där står konflikten i dag.

Klart är att en öppen splittring mellan uigurer och hankineser var det sista partiet önskade sig inför 60-årsdagen av folkrepublikens bildande den 1 oktober.
Att konflikten blir fullt synlig bara drygt ett år efter upploppen i Tibet kan säga något om hur den hårdare policyn uppifrån fungerat i praktiken. Säkerhetsstyrkor slår lätt ned även nya demonstrationer, men politiken har misslyckats. Uigurer känner sig knappast mer som kineser i dag än för ett år sedan.

Om meningen är att, som den från G 8-mötet hemflygande presidenten Hu formulerat det, bygga ett harmoniskt samhälle fungerar inte ständigt hårdare tag.
 

”Kina mördare!” och ”Uigur!” var de vanligaste slagorden vid torsdagens demonstration. Redan vid starten vid Riksdagen grät många öppet och den upprörda stämningen höll i sig under demonstrationstågets långa väg förbi likgiltiga turister vid Kungliga Slottet, Skeppsbron och Strandvägen på väg mot ambassaden vid Brunnsviken.

Några hundratal barn, kvinnor och män i alla åldrar trotsade regnet och blåsten. Flera var beredda att låta sig intervjuas men inte med namn.

- Jag vill att FN ska hjälpa oss, åka dit och se vad som händer där med egna ögon. Människor dör! sade 28-åriga mammalediga Rabiya Ahmet till DN. Hon lyckades inte kämpa emot tårarna när hon berättade om sin desperation och oro över brodern i Xinjiang som är spårlöst försvunnen:

- Han försvann för två dagar sedan och de vet inte vad som hänt med honom. Vi vet inte om han är död eller gripen.

De flesta av flaggorna i demonstranternas händer var ljusblå med en vit månskära - symbolen för uiguriska Östturkestan invaderades av Kina på 1940-talet efter några års självständighet. Organisatören Nijat Türghün, 26, höll i en av dem och berättade hur han inte når sin släkt på telefon.

- Vi vill väcka uppmärksamhet för att det svenska folket ska be regeringen att pressa Kina till att stoppa massakern, sade han.

Vid den turkiska och amerikanska ambassaden byttes ropen ut mot ”USA -hjälp oss” och ”Turkiet hjälp oss”. Den man i kostym och han-kinesiskt utseende som plötsligt dök upp från en sidogata och började fotografera demonstrationståget tvingades snabbt backa för arga demonstranter som riktade sin ilska och ropen ”Kina-mördare” mot honom.

När polisen stoppade demonstrationståget flera hundra meter från ambassaden bröt flera människor igenom avspärrningarna innan de fångades in och brottades ner av polisen. Fem män greps för våldsamt upplopp, en efter att ha sprungit ända fram till grindarna där minst en person höll vad som liknade en kamera i händerna.

Chockade och oroliga anhöriga - vuxna och barn - grät när polisen tvingade in de gripna i bilar samtidigt som demonstrationsspråket för en stund ändrades från svenska och uiguriska till kinesiska.

Även riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP) fanns på plats för att tala och försökte tillsammans med arrangörerna lugna demonstranterna.

- Kina är en enorm marknad som Sverige aktivt har bearbetat. Då måste vi också våga ställa krav på ett land som vi säljer så oerhört mycket varor till, sade Mehmet Kaplan, som även delvis talade på turkiska för att även nyanlända skulle förstå.

Vid 19-tiden på kvällen hade de flesta av demonstranterna lämnat platsen.

- Vi stöder det här. Regeringen måste vidta åtgärder för att skydda folket, sade hankinesen Run när han bevittnade soldaternas ankomst.

- Men de skulle kommit fortare. Det tog dem tre dagar, varför så länge?

Efter det nattliga utegångsförbud som infördes i tisdags förefaller myndigheterna fast beslutna att visa att de förmår upprätthålla ordningen. Tusentals kravallpoliser, iförda hjälm och sköld, radade upp sig längs en huvudväg i centrala Ürümqi. Vägen avskiljer en uiguriskt dominerad del av staden.

De blodiga sammanstötningarna mellan uigurer, kravallpoliser och hankineser i Ürümqi har krävt minst 156 dödsoffer och skadat ett tusental människor. Polisen har uppgett att den gripit 1.434 personer och myndigheterna ger uigurerna skulden för den våldsamma utvecklingen.

Xinjiang har länge varit en härd för etniska motsättningar som underblåst av den ekonomiska klyftan mellan uigurerna och hankineserna, den fortsatta inflyttningen av hankineser och den statliga kontrollen över religion och kultur. De tidigare dominerande uigurerna har åtta miljoner av provinsens omkring 20 miljoner invånare medan hankineserna numera är i majoritet i de flesta viktiga städerna.

Hankineser rapporterades löpa amok genom Ürümqis gator under tisdagen. Beväpnade med järnstänger och macheter ska de ha sökt revansch på uigurerna.

Uppdatering: Regeringstrupperna har dragit upp en skarp demarkationslinje längs Renminvägen, en huvudväg som går längs ett uiguriskt område i Ürümqi. Hundratals uigurer och poliser står nu avvaktande på var sin sida av vägen, och uigurerna är beväpnade med käppar, rör och stenar, rapporterar AFP på onsdagen. Uigurerna protesterar nu mot att säkerhetsstyrkor isolerat en del av staden.

Avsikten med demarkationslinjen uppges vara att hålla isär de två stora folkgrupperna i staden, uigurerna och hankineserna. Tusentals hankineser gick i tisdags över vägen, beväpnade med klubbor och stålstänger.