Föreställ dig att mängder av idrottande barn blev våldtagna
och torterade av sina tränare.
Idrottsrörelsen slår fast att ingen får rapportera brotten till
myndigheterna och barnen tvingas till tystnad. När en förövare avslöjas
flyttas han bara och får ansvar för andra barn, och övergreppen kan fortsätta.
Det är självklart för var och en att en sådan organisation har förverkat
sitt förtroendekapital och att polis och åklagare måste rensa upp bland
pedofilerna. Så borde också ske när det gäller den organisation där
detta verkligen har skett – den katolska kyrkan.
Varje dag avslöjas fler och grövre övergrepp. Världen över har
tiotusentals pojkar och flickor våldtagits av präster. Jo, det är
annorlunda när brotten har utförts av de drabbades själasörjare – det
är värre.
Kyrkan har gjort allt för att mörklägga brotten. Och det är
inte vem som helst som är ansvarig för det. Det har rapporterats att påven
Benedictus XVI under sin tid som biskop och kardinal förlät våldtäktsmännen
och gav dem nya positioner. Men hans största synd är en annan.
2001 fick han ansvar för frågan i Vatikanen. Redan i maj skickade han
ett brev till alla biskopar i kyrkan och talade i de strängaste ordalag –
inte om förövarna, utan om dem som rapporterade om övergreppen. Den som
tipsade medier eller samarbetade med myndigheter skulle uteslutas ur kyrkan,
slog den blivande påven fast. Kyrkans väl var viktigare än offrens.
Påven har inga problem med att fördöma många frivilliga former av
sexualitet, homosexualitet och preventivmedel. Men för pedofiler i de egna
leden har han alltid en ursäkt. Förbannelserna sparar han till de som
tjallar.
Att skydda kriminella är ett brott. Att använda sin auktoritet
till att kräva att andra ska göra det är ett grovt brott. Om vi tar
likheten inför lagen på allvar borde Benedictus XVI arresteras under nästa
utlandsresa och förhöras om sin roll i övergreppen. Om misstankarna bekräftas
bör han åtalas och bestraffas. Rättvisan kräver att vi inte vänder
andra kinden till.
Författare och idéhistoriker